Hooray! Min sons första gameplay!

Super Mario World (SNES), 1990

Det finns så mycket att vara stolt över då man ser sitt barn utvecklas och växa upp. Det första leendet. De första tänderna. Ålandet. Krypandet. De första stapplande stegen. Första gången barnet käftar emot. Första favoritmaten.

Första kompisen har jag ännu inte fått uppleva. Han är rädd för att umgås med andra barn. Vi har haft otaliga konflikter kring saker jag inte förstår. Att maten inte ligger exakt så som han regisserat i sitt huvud. Att vi missar en detalj i kvällsrutinerna. Att råka säga någonting i fel ton. Jag har inte fått uppleva många konfliktfria besök på pottan. Han kan inte gå på någon toalett utanför hemmet.

På förskolan sitter han ensam i ett eget utrymme, skyggar för andra barn.

Nyss fick vi bekräftat att han med högsta sannolikhet har diagnosen autism.

Men ikväll fick jag se hans allra första gameplay, och vi var där igen. Normalt. Som far och son, utan egentlig rädsla för utbrott, även om en ragequit låg latent. Det hade varit begripligt. Men det hände inte. Han spelade. Jag var backseat gamer. Ibland fick jag ta kontrollen.

Jag har saknat att spela soff-co-op.

Jag är så stolt över honom.

  • 1990

Gillar

Kommentarer