Dragon Quest XI - 2017

Jag har länge funderat på att köra igenom alla spel i serien Dragon Quest, men har inte kommit mig för, eftersom jag inte vet var jag ska börja

Det här är det första spelet i serien som jag klarat. Därför tänker jag stanna upp vid det först. Att jag ens pallade ta mig igenom det, genom pusslande av tid mellan jobb, småbarn och fritid. Dragon Quest XI tog mig närmare 80 timmar att beta mig igenom. Det går att klara spelet snabbare, men en del av JRPG-genren för mig är grinding. 80 timmar i korta stötar är många dagar. Väldigt många dagar.

Men trots att jag skriver ut det som någonting jag betat av, någonting som hamnat i kläm med vardagslivet, någonting jag pallat, så hade jag aldrig orkat att ta mig igenom det om jag inte tyckte det var ett bra spel. Dragon Quest XI är ett JRPG med allt vad det innebär. Spelmekaniskt har inte särskilt mycket hänt sedan 1980-talet (se min korta artikel på Dragon Quest - 1986).

Spelaren tar rollen som [random namn], en spoling som genom spelets tutorial visar sig ha en mäktig ljuskraftsgåva. Han, för det är en han, är "The Luminary". Jag kommer förresten kalla honom Luminary från och med nu.

Så spolingen, Luminaryn, blir i spelets introscen gömd av en flicka då ondskan är ute efter honom en regnruskig natt. Regn och storm i spelets första skede är för övrigt ganska vanligt i den här typen av spel. Hur som helst. Systern blir upptäckt, men lyckas fippla iväg bebisen, alltså The Luminary, i en å så att han får färdas i sin bebiskorg likt Moses, och fångas upp av en snäll farbror som står och fiskar. Huruvida karaktärer är snälla eller inte kan man enkelt läsa av genom mjuka eller skarpa drag i ansiktet.

Jag märker nu att jag tar det i fel ordning. Alltså introt kommer ju före tutorialen. Hur som jävla helst. Plotten är att du är god, du ska döda uslingen och på vägen möter du andra karaktärer som gärna joinar dig i ditt uppdrag. Du går upp i level och köper och säljer rustningar och vapen genom att döda fiender för att genom all kapprustning kunna ge dig på svårare fiender och så vidare och så vidare. Genom alla slamsor av fiender som du dödar under spelets gång utvecklar sig i Dragon Quest XI en massiv story, som tar spelaren genom tid och rum, till havets botten och upp i skyn, en snårig story kring uppkomsten av The Luminary (kanske genom det också uppkomsten av serien Dragon Quest).

Det är grinding, mycket grinding, i spel som Dragon Quest XI. Jag älskar det, men det hade jag inte gjort om det inte var för ett relativt underhållande stridssystem.

När jag ser att Square Enix står bakom den här titeln är det som en kvalitetsstämpel. Både Square och Enix var i sin vagga mina favoritutvecklare. Square står bakom bland annat Final Fantasy VII (1997), som jag alltid tycks återkomma till när jag pratar om spel med en bra story. Eller spel som väcker känslor. Förutom serien Dragon Quest, som jag gluttat på ett tag, gjorde Enix en del uppmärksammade spel i samma genre till bland annat SNES under 1990-talet. Att Square och Enix blev Square Enix är således bara positivt för mig.

Dragon Quest XI innehåller en del karaktärer jag aldrig sett i spel av den här typen. Karaktärer som jag omfamnar med öppna armar och som får mig att viska "Äntligen" mot skärmen. Det här kan vara det första spelet i sitt slag som bland annat innehåller en pride parad, och visst, jag menar inte att det måste rymmas en parad i alla spel härefter, men med tanke på hur lång tid det tagit för queer att få ta plats tycker jag en bombastisk parad just är på sin plats.

Var fokus ligger på kvinnokaraktärer tål dock att diskuteras, men den diskussionen blundar jag för här, till förmån för allt annat som fortfarande är ett stort plus för mig. Däribland storyn som jag tidigare varit inne på. 

Storyn ja. Det är storyn som är spelets absoluta styrka. Berättelsen i Dragon Quest XI är på sina håll svindlande då den rör sig väldigt mycket kring kärlek och sorg. Vad som tycks fungera bra inom spelberättande är att skaparna kan slå an på strängar som genom filmberättande skulle ses som pretentiöst. Att det pretentiösa fortfarande fungerar bra inom spel är gissar jag beror på att storyn bör drivas framåt ganska snabbt mellan kasten.

Visst. Spelet tog 80 timmar att klara, men mellan fiendeströmmar och stadsvandringar fanns det utrymme för en berättelse. Jag ska inte gå in på den mer än att det är en story som rymmer många storys och att alla dessa storys är berörande.

Att jag kämpar 80 timmar för att rädda "The Tree of Life" är egentligen ganska oväsentligt. Det är resan dit som är själva poängen.

#dragonquest #dragonwarrior #jrpg #rpg #anime #japanskt #spelserie #gaming #träd #livetsträd #vandring #resa #spel #datorspel #rollspel #roleplay

  • 2017

Gillar

Kommentarer

Tommy,
Det är riktigt mysigt. Gillar verkligen Dragon Quest-serien just för att den hela tiden känns så pass klassisk. Nu ser jag fram emot Dragon Quest Builders II. 😊
playzine.net