Adventure Island (1986)

Jag älskade den där feta ungen så länge jag spelade spelet på rätt konsol

För till Sega Master System var Adventure Island ett skönt spel. Ett spel som jag aldrig klarade trots oändligt antal continues. Vad jag framförallt gillade med spelet var att det kändes jämntjockt. Då tänkte jag för övrigt inte så mycket på att Master Higgins, som huvudkaraktären heter, var lite rund och mullig. Nej, för att återgå till det jag pratade om. Spelet kändes jämntjockt på så vis att det aldrig blev vare sig svårare eller lättare, eller så stegrade svårighetsgraden omärkbart genom spelet.

På den tiden fick jag för mig att spelet var hur långt som helst. Min referensram var Super Mario Bros. (1985) (som för övrigt är min referensram till ganska många spel med tanke på hur ofta jag länkar titeln i bloggen). Jag blev aldrig färdig med Adventure Island trots att jag spelade det utan att stänga av konsolen från morgon till kväll under tiden man hyrde spel.

Det var under en tid då jag gärna hyrde Sega-spel. Mina föräldrar trodde sig förmodligen gå plus på att köpa ett Nintendo till mig, men jag såg att grafiken var grönare på andra sidan, och att det också fanns andra spel att tillgå på den där sidan. Dessutom var jag en bortskämd snorunge som genom manipulation (av att städa huset skinande rent) mer eller mindre tvingade till mig belöningen att hyra en annan konsol.

Jag hade heller inte helt fel i att grafiken tedde sig snyggare till Sega. Färgerna var som softare mot ögat och allting kändes mindre pixligt och kantigt till konsolen. I skrivande stund har jag inte tillgång till konsolen och spelar därför en amerikansk portning till konkurrenten.

Jag är helt säker på att det är den där portningen som fuckar upp det för mig, som också gör att jag ser den där fantastiska paradisön som så mindre lummig och mer för vad det är.

Adventure Island har för mig gått från att vara ett hyfsat skönt plattformsspel i soft vegetation, till att bli någon form av quest för en fet unge att äta så mycket frukt som möjligt (och så snabbt som möjligt) för att inte svälta ihjäl.

Någonting som jag tyckte var underhållande förr, att banorna i viss mån saknar tidsbegränsning och baseras på en energimätare som fylls på då Master Higgins plockar frukt, har nu blivit naket och visar bara den där kepsprydda slyngelns glupska girighet. "Hej, jag måste äta en hel klase bananer inom loppet av ett par sekunder för att inte dö av hunger"

Tjusningen med spelet i sitt original är just att det går att fortsätta om och om igen på den där äventyrsön som i min barndom kändes oändlig. I portningen har den möjligheten försvunnit, vilket förvisso inte nödvändigtvis gör spelet svårspelat. Det blir bara ordentligt mycket mer repetitivt och uttråkande. Gissningsvis satt någon bright snubbe (för det är alltid en snubbe) på USA:s Nintendokontor och kom på att eftersom alla banor inte får plats till vår portning måste vi plocka bort möjligheten att fortsätta där spelet slutade.

#retro #gaming #spelkrönika #letsplay #åretsblogg #äventyr #paradis #plattform #sega #nintendo #segamastersystem #mastersystem #nes #usa #plattform #äventyrsö #fetma #mat #tjock #fet #adventure

  • 1986

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229