Nej, det kommer aldrig bli en riktig bloggerskan av mig. Inläggen duggar ju knappast tätt om man säger så. Men kanske är ändå kvalitet bättre än antalet skrivelser. Får låta hoppas så.

Jag har haft många stunder då behovet av att skriva funnits, men där all handlingskraft dött ut. Det har generellt sett varit en rätt deppig, djup och analyserande period för mig. Det är det förvisso i regel alltid, men kanske snäppet mer vemodigt nu.

Bosse genomgick en undersökning som resulterade i medicinering och kostombyte, något som genererat i biverkningen att han behöver gå ut ofta. Speciellt om nätterna. De första dagarna var vi ute varannan timme, ja, även då nattetid. Detta gav mig än mindre sömn än vanligt (är inget stort fan av att sova i allmänhet), vilket, trots lediga dagar, gjorde mitt huvud sömntungt och än sämre fungerande.

Nu har dock dom starkaste orkanbyarna förhoppningsvis börjat vända och mina fingrar kliar igen efter att ta itu med det ena och det fjärde.

Något av de inlägg jag tänkt skriva under denna tid och som jag nu biter tag i handlar om stress.

Vad tänker du på när du hör ordet stress?

Extremt fullproppat schema? Hundra bollar i luften samtidigt? Deadlines?

Jag har iallafall tidigare lätt kopplat stress till att ha just väldigt mycket att göra.

Men faktum är att stress kommer ur många olika ekvationer. Det kan faktiskt lika gärna uppstå en form av stress när man är som allra ledigast.

När folk frågar vad jag ska göra i sommar, eller vad jag gjort i helgen, eller vad jag ska göra till hösten, och jag svarar med att jag mest bara är hemma, gör inte så mycket, bara hänger runt och inte har några specifika planer för kommande framtid, så får jag alltid responsen ”fy vad skönt”, ”vill också vara ledig”, ”så härligt ju”, osv osv.

Men för mig bidrar alla dessa så kallade ”härliga” faktorer till stress.

Jag upplever allt detta lediga och ovissa extremt påfrestande. Vilket resulterar i att jag dels rent psykiskt får det tufft, men också rent fysiskt. Jag har diverse olika problem med min mage, något som påverkas orimligt mycket av denna inre stress. Vilket sedan resulterar i ångest eftersom jag blir rädd för dåtiden. (Min sjukdom smög sig tillbaka en gång när mina magbesvär gick för långt och krävde att jag gick på diet osv).

Hela denna kaka av orosmoment kan som ovan skrivet leda till att jag inte har ork att ta mig för någonting, att jag isolerar mig, inte orkar vara social med dom ytterst få vännerna jag har och verkligen borde förvalta bättre, inte orkar ta tag i den där ovissa framtiden, inte orkar vara mig själv - den kreativa, drivande, skapande människa jag egentligen är. Vilket gör mig ledsen, och får mig att känna mig än mer usel, och så är den där onda cirkeln igång.

Givetvis är detta något som kan förebyggas genom att man arbetar med sig själv och allt det där, att man mentalt lär sig hantera det, men jag är inte där än. Helt orimligt att jag skulle vara det. Min mentala resa kring saker jag hanterat har varit jävligt lång och fler framsteg än dom jag redan gjort kan jag inte kräva av mig själv just nu.

Så för mig handlar det mer om att acceptera stressen och hantera den utifrån var jag är nu. Inte tänka att jag kunde förebyggt det bättre, att jag kunde varit någon annanstans osv. Utan enbart fokusera på hur jag bäst bryter cirkeln och hittar tillbaka. En väg jag ändå påbörjat. Jag är fortfarande inte helt glad och pigg och kraftfull, men jag tar mig upp om dagarna och jag försöker ta vara på stunder av glädje och hopp.

Kände nånstans att jag ville skriva om det här, för jag tror fler än jag upplever den här formen av stress, och att det stundom kan kännas som att det inte riktigt är nån som förstår en, ”hur kan du va stressad som har ledigt” osv, men sanningen är ju precis som jag skrev, att stress inte enbart handlar om att ha mycket att göra. Utan den föds i flertalet olika anledningar.

Tack för nu, ciao P

När jag var mitt uppe i min sjukdom fantiserade jag ofta om hur livet utan helvetet kunde te sig. Ömsom såg jag förvisso bara det som skrämde mig, men ömsom såg jag också det ur ett rosa-moln-perspektiv. När det sistnämnda föll sig på fanns bara det enkla framför mina ögon. Hur enkelt livet kunde bli utan alla tvångstankar och manier. Allt som då upptog mina sinnen var lättnaden i att slippa tänka på allt och ha ångest trettio timmar om dygnet.

Jag förstod aldrig att dessa två fantasier, dom skrämmande liksom dom förskönande, egentligen var precis det som utgjorde just livet. För mig fanns bara den ena vägen eller den andra. Antingen skulle livet bli ännu värre, eller så skulle det bli väldigt bra.

Idag säger min erfarenhet att inget så intrikat som livet kan stämplas med varken konstant mörker eller evigt glitter. Det är, och kommer alltid vara, en cocktail av allt från djupaste botten till de friaste av flygturer. Stundtals kommer allt kännas värre än du nånsin kan föreställa dig. Stundtals kommer allt kännas som en enda blomsteräng. Men jävligt ofta kommer man också sväva i mellanrummet där färger blir pastell och svärtan blir till grådask.

Just nu är jag långt ifrån det där rosa-moln-perspektivet. Befinner mig förvisso heller inte så pass långt under ytan att syrgastuberna inte räcker till. Utan jag står mest i en dynga av kvicksand och världen står still samtidigt som den snurrar snabbare än aldrig förr.

Jag har svårt att finna dom konkreta orden som kan beskriva min känsla. Jag kan inte heller punkta upp anledningarna till det som skriker i mitt huvud. Jag är mest bara vilsen. Vilsen fast på något sätt ändå inte. Jag är ensam. Men ändå inte. Eller jo. Jag känner mig så brutalt ensam faktiskt. Och med anledning av det har jag valt att inte uppdatera mina sociala medier dom senaste dagarna. Vilket kanske för någon låter som en total motsägelse. Att det är just då man kan söka nån form av gemenskap där. Men jag funkar inte riktigt så. När mitt behov av existensiell bekräftelse lyser som starkast, vilket ofta sammanfaller med att jag känner mig som ensammast, så vill jag inte döva dessa känslor med något så provisoriskt och relativt ytligt som likes på instagram. Då skapar man, enligt mig, ett beroendeförhållande till ett socialt media, där du enbart stillar ditt behov av bekräftelse med hjälp av att andra trycker på ett hjärta och när denna cybersfär fallerar så har man på sätt och vis förlorat bort sig själv i den världen där andras gillande styr ditt förhållande till dig själv. Att förstå och hantera sitt existensiella värde och alla dess frågor är mer komplext än att få ett rött hjärta på en bild. Det är iallafall min syn på det hela. Så dom senaste dagarna har jag alltså stått i mina känslor, försökt hantera dom utan destruktivitet liksom försökt förstå mig på mig själv bättre.

Tomheten gör alltid ont. Rädslorna göds av den. Ovissheten likaså. Ett bål av dessa komponenter har brunnit inom mig, och pyr fortfarande. Men jag står här än. Jag möter en stund i sänder. Släcker de mest intensiva lågorna med konst, pussel och fria promenader. Stillar den värsta hettan med erfarenheten som säger att allt går över och att det alltid kommer en annan tid. Lugnar de vildaste flammorna med det hopp jag under många år lärt mig att alltid hålla en hand om.

Men givetvis tappar jag greppet om elden ibland. Låter det brinna i takt med att tårarna får rinna liksom att orken får tryta. Du kan aldrig orka utan att inte orka ibland.

En dag glöder en annan brasa inom mig. En brasa fylld med kärleksfull värme, rofylldhet och sällskap. Så är det bara. Men just nu, är tillvaron en annan.

Försöker vara den som tar lätt på saker. Den som inte orkar ha ångest och överanalysera allt. Den som lever livet för vad det är och som inte påverkas av andras väl eller ve.

Till slut föll ena tåren efter den andra ned längs med mina kinder och jag ville bara stänga av och lägga ner, allt.
Sorry not sorry till alla er som tror att jag är ett gott föredöme som ständigt känner styrka i mig själv osv. Finns noll sanning i den tron. Jag tror förvisso absolut på mig själv och vet att jag är både brutalt sårbar liksom enormt stark (om nu inte dessa egentligen är detsamma, styrka och sårbarhet). Men jag har också stunder då allt faller och ingenting känns görbart. Jag har stunder då 12 år av terapi och psykologsamtal inte har någon som helst påverkan eller inverkan. Stunder då allt bara är rent ut sagt förjävligt. Vilket också är en mänsklighet. Alla känner förjävlighet ibland. Men allt går också så småningom vidare och inget är konstant. Osv.

Och i alla dessa ovänliga känslor jag hyste gentemot mig själv, så gjorde sig även den starkaste åtrån av dom alla sig påmind. Den vänskapliga drömmen, eller kanske är det mer verklighetens stora saknad.
Jag tänker ofta på att jag så gärna skulle vilja ha någon som ser mig som en självklar del av livet. Av allt. Någon som man verkligen alltid har där. Någon som blir som en familjemedlem. Någon som vill vara med en. Vill ha med en på allt. Vill bjuda in en. Någon som bara älskar en. Vänskapligt. Kanske är det alltför utopiska viljor. Kanske existerar inte detta för någon. Men när jag sitter där och skrollar bland ”allas” vänskapliga sammanhang så intalar jag mig själv att detta är något som ”alla” har förutom jag. Att jag måste vara fel. Göra fel. Som inte har den relationen med någon. Jag har, till skillnad från en lång period av livet, idag ändå vänner. Väldigt få. Men jag har vissa som jag verkligen känner en ömsesidig relation till. Eller försöker intala mig dess ömsesidighet iallafall. Jag har så oerhört svårt att ta in att någon skulle tycka om mig som vän. Men det finns ett par tre stycken som jag ändå tror inte bara umgås med mig för att vara ”snälla” utan för att de också gillar mig.
Och dessa relationer är jag givetvis orimligt tacksam över. Men jag kan fortfarande sakna det där med att vara close close close med någon. Känna någon utan och innan osv. Finns såklart en naturlighetens aspekt på detta, att alla dom jag känner idag, har jag lärt känna under senaste ett eller två åren, och att somlig vänskap tar betydligt längre tid att bygga. Men som sagt, vad är klokskaper när man väl är inne i sina negativa tankar?
Bara nån form av kväljande sörja som ej går att ta in. Så hela midsommaraftonens kväll grävde jag ner mig i dessa djupheter. Ömsom såg jag enbart det omöjlig, ömsom drömde jag mig bort i en värld där alla drömmar blev realism.

Idag är vardagen återkommen och trots att jag borde känna lättnad över att högtidligheterna är förbi, så är tillvaron allt annat än simpel. Grubblerierna på den ensamma tomheten är fortfarande ett faktum och oron för Bosse ligger konstant över mig och tär sönder.

Men som sagt. Inget varar ju för evigt, alla djup har en botten, alla bottnar går att klättra sig upp från.

Så är det bara.

foton av mig.