Nej, det kommer aldrig bli en riktig bloggerskan av mig. Inläggen duggar ju knappast tätt om man säger så. Men kanske är ändå kvalitet bättre än antalet skrivelser. Får låta hoppas så.
Jag har haft många stunder då behovet av att skriva funnits, men där all handlingskraft dött ut. Det har generellt sett varit en rätt deppig, djup och analyserande period för mig. Det är det förvisso i regel alltid, men kanske snäppet mer vemodigt nu.
Bosse genomgick en undersökning som resulterade i medicinering och kostombyte, något som genererat i biverkningen att han behöver gå ut ofta. Speciellt om nätterna. De första dagarna var vi ute varannan timme, ja, även då nattetid. Detta gav mig än mindre sömn än vanligt (är inget stort fan av att sova i allmänhet), vilket, trots lediga dagar, gjorde mitt huvud sömntungt och än sämre fungerande.
Nu har dock dom starkaste orkanbyarna förhoppningsvis börjat vända och mina fingrar kliar igen efter att ta itu med det ena och det fjärde.
Något av de inlägg jag tänkt skriva under denna tid och som jag nu biter tag i handlar om stress.
Vad tänker du på när du hör ordet stress?
Extremt fullproppat schema? Hundra bollar i luften samtidigt? Deadlines?
Jag har iallafall tidigare lätt kopplat stress till att ha just väldigt mycket att göra.
Men faktum är att stress kommer ur många olika ekvationer. Det kan faktiskt lika gärna uppstå en form av stress när man är som allra ledigast.
När folk frågar vad jag ska göra i sommar, eller vad jag gjort i helgen, eller vad jag ska göra till hösten, och jag svarar med att jag mest bara är hemma, gör inte så mycket, bara hänger runt och inte har några specifika planer för kommande framtid, så får jag alltid responsen ”fy vad skönt”, ”vill också vara ledig”, ”så härligt ju”, osv osv.
Men för mig bidrar alla dessa så kallade ”härliga” faktorer till stress.
Jag upplever allt detta lediga och ovissa extremt påfrestande. Vilket resulterar i att jag dels rent psykiskt får det tufft, men också rent fysiskt. Jag har diverse olika problem med min mage, något som påverkas orimligt mycket av denna inre stress. Vilket sedan resulterar i ångest eftersom jag blir rädd för dåtiden. (Min sjukdom smög sig tillbaka en gång när mina magbesvär gick för långt och krävde att jag gick på diet osv).
Hela denna kaka av orosmoment kan som ovan skrivet leda till att jag inte har ork att ta mig för någonting, att jag isolerar mig, inte orkar vara social med dom ytterst få vännerna jag har och verkligen borde förvalta bättre, inte orkar ta tag i den där ovissa framtiden, inte orkar vara mig själv - den kreativa, drivande, skapande människa jag egentligen är. Vilket gör mig ledsen, och får mig att känna mig än mer usel, och så är den där onda cirkeln igång.
Givetvis är detta något som kan förebyggas genom att man arbetar med sig själv och allt det där, att man mentalt lär sig hantera det, men jag är inte där än. Helt orimligt att jag skulle vara det. Min mentala resa kring saker jag hanterat har varit jävligt lång och fler framsteg än dom jag redan gjort kan jag inte kräva av mig själv just nu.
Så för mig handlar det mer om att acceptera stressen och hantera den utifrån var jag är nu. Inte tänka att jag kunde förebyggt det bättre, att jag kunde varit någon annanstans osv. Utan enbart fokusera på hur jag bäst bryter cirkeln och hittar tillbaka. En väg jag ändå påbörjat. Jag är fortfarande inte helt glad och pigg och kraftfull, men jag tar mig upp om dagarna och jag försöker ta vara på stunder av glädje och hopp.
Kände nånstans att jag ville skriva om det här, för jag tror fler än jag upplever den här formen av stress, och att det stundom kan kännas som att det inte riktigt är nån som förstår en, ”hur kan du va stressad som har ledigt” osv, men sanningen är ju precis som jag skrev, att stress inte enbart handlar om att ha mycket att göra. Utan den föds i flertalet olika anledningar.
Tack för nu, ciao P
