Så är mitt humör!

För er som vet så skrev jag igår att jag tänkte skriva ett inlägg om mitt humör och hur det påverkar mig själv. Och det hade jag tänkt ta nu.

Min mamma har sagt sen jag var liten att jag har adhd, hon ser det på mig. Kan påpeka min syrra har bara för ett år sen ungefär fick diagnosen adhd, min kusin har adhd, och jag känner igen mig sååååå otroligt mycket i dom två. Ja min sambo har också adhd men han är inte alls som dom och aldrig varit därför känner jag inte igen mig i han alls. Dels är där mer på mig som tyder på adhd men det är en annan historia, idag är det bara just mitt humör som ska skrivas om. 

När jag var yngre, i drygt 14-15 åldern och uppåt så var jag som jävligast alltså. Jag blev så riktigt arg! Jag kunde slå i sönder saker och ting. Jag sket i vad det va, det som stod närmst åkte oftast rakt in i väggen och så hård som jag bara kunde, ibland räckte inte ens det och jag slog i sönder alls, allt flög. Oftast var detta på mitt rum detta hände. Kunde även hända på andra ställen i hemmet. Detta var för att avreglera mig ordentligt. Jag kunde ofta slå handen in i väggen och då tänkte jag inte vad det var för material på väggen, om det var tegel, trä eller papp, jag slog ändå. Och det är många gånger jag haft ont i handen i veckor efter. Idag är dom bra dock.

Mina syskon, mina föräldrar har också blivit utsatt av mitt humör både psykiskt och fysiskt. Jag har varit i ett stort bråk med min pappa som jag minns mycket tydligen. En hel del ordentliga bråk gånger med min mamma, och min syster Sandra är nog den jag har slagit på mest, hon som varit mitt "offer" om man säger så. Att det blev mamma och Sandra mest var just för jag visste jag var mycket starkare än Sandra och hon kunde inte skada mig. Min mamma, hm, det var nog för hon just va min mamma och som jag sa så visste jag att jag var stark och jag visste hon fick ont när jag slog henne. Min pappa var helt galet mycket starkare och "sjukare" än mig, när jag säger "sjuk" men jag inte psykisk sjuk, utan att han blev ännu argare än vad jag kunde bli. Mina andra småsyskon vet jag att jag bara kunde göra något på bara för att få dom att gråta för jag älska att se dom gråta. Hur fan kan man älska att se sina syskon gråta?

Jag minns en gång, vi bodde i Teckomatorp (2003), vi hade precis skaffat oss internet där hemma. Ni vet sånt man ringde upp från telefonen så kunde ingen ringa för då bröts internetet? Sandra satt där en gång och skulle ut på internet och jag försökte hjälpa henne men fick inte så hon blev arg viftade med handen så den bara nuddade mitt ansikte och det bara blev svart för ögonen och jag tar henne och slänger ner henne i sängen och ska precis slå henne när hon ligger där under mig men min mamma hinner precis ta mig, vilket va tur för vem vet hur det hade slutat. Jag skäms som fan för det idag, vet dock inte om hon kommer ihåg det men jag kommer ihåg det så tydligt.

Mitt humör har även gjort att min mamma har en ärr på sin rygg från att hon och jag kom i ett bråk i Hofterup när vi bodde där (2008), jag tar och skickar in henne i en hylla så det blir ett djupt ärr i ryggen på henne. Om jag minns rätt där så var det ryggen som tog skada. Men det spelar mindre roll och där flög jag i luften för vi hade en diskussion vid middagen, behöver inte nämna om vad, men hon säger en sak som en mamma inte ska säga, och det blev svart ännu en gång.

Mitt humör har jag behövts kontroller sen jag fick Qasper. Att flippa ut som jag gjorde innan jag fick han går inte. Visst har jag blivit arg, riktigt arg efter jag fått han också, efter alts jag gått igenom så måste man bli arg någon gång. Linus har också fått några smällar av mig, men sen finns det nog INGEN som gjort mig så arg som han gjort.

Jag ska bara vara otroligt glad att min familj fortfarande finns där för mig och att jag har mina fina systerbarn hos mig och att jag får träffa dom exakt när jag vill. Jag kan liksom inte vara mer tacksam. Jag vet att dom vet att jag ångrar mig så mycket för allt jag gjort med dom, både mina syskon och mina föräldrar. Vi har varit en trasig familj nu är vi istället många små familjer i en enda stor big happy familj.

Jag älskar er så mycket och ni är det bästa som finns i mina ögon. Att ha er vid min sida och veta att ni finns där för mig är för mig bara en sån tacksamhet. Ni har gjort mig till den jag är idag. Tack för ni finns, mamma, pappa, Sandra, Pernilla och Louize.

Det är dessa 5 jag levt mitt liv med och det är jag så himla glad för, ni har rockat min värld!

Caroline...

Gillar

Kommentarer

peernilla
peernilla,
Fina fina du.. ja vilken kaos det varit.. 😪 jag och barnen älskar dig, precis som du är! Även om du kan säga saker utan att tänka som faktiskt sårar, så vet jag att du aldrig vill något illa.. För nu för tiden tycker du inte det e lika kul att se mig gråta iallafall 😉 ♥️
nouw.com/peernilla
PiimPiina
PiimPiina,
Ja verkligen, tur man växer upp och förändras. Jag säger aldrig någonting för att såra, speciellt inte till dig, det är bara du som tar åt dig för mycket och för hårt, hjärtat mitt. Nu tycker jag inte det är skoj alls att se någon av mina systrar gråter. Jag älskar dig och barnen så otroligt mycket. <3
nouw.com/piimpiina