I thought I was about to be happy

Long time, no see!

Fan vad jag önska att jag var taggad på detta med att skriva igen. Men känner att det finns ganska långt bort just nu. Där har ju hänt en del i mitt liv sen sist jag skrev om man säger så. Semestern har rullat förbi och jag kan ju med handen på hjärtat säga att den första veckan av min semester var ju verkligen kaos. Alla mina känslor var utanför kroppen och jag trodde inte jag skulle resa mig från det igen faktiskt. Och trodde hela min semester skulle sluta i ren katastrof. Men jag tog mig i kragen och faktiskt förlät och gav det en chans till.. Vilket jag ångrar bittert emellanåt alltså. Speciellt när det dyker upp massa saker titt som tätt hela tiden. Kommer det ta slut med all kaos eller? Och kommer ärligheten att komma fram? Kommer jag få känna den lyckan som jag trodde att jag var påväg att få känna? Eller kommer allting bara rinna ut i sanden, like always?!

Det är såååå mycket tankar som tar kål på mig. Och allt är liksom som en jävla flashback från tidigare förhållande. Där lögner har varit standard och där jag fått gråta mig själv till sömns varje kväll med lilleman i mina armar för jag behövde trygghet och närhet? Tankarna går ju mycket med om jag inte är värd att bli lycklig. Om jag inte är värd att få skratta och må bra på riktigt liksom. Känner mig verkligen inte mycket värd på denna jorden just nu alltså.

Jag hade ju egentligen kunna berätta allt bra också som hänt men känner att idag är jag sårbar, idag känner jag mig inte mycket till lycklig alltså. Jag vill inte ha någon sympati ifrån folk. Jag behöver liksom bara skriva av mig. Jag pratar ju inte med folk om detta för vill inte direkt höra deras åsikter. Vet ju att frågor kommer komma privat när detta inlägget postat men öppnar mig inte för folk ändå. Jag berättar liksom inte mer än vad som står här. Jag är en sluten boken och om inte ens en psykolog eller kurator kan komma inför skalet på mig varför ska jag tillåta någon annan gör det? Någon annan som kanske utnyttjar den situationen och använder det emot mig sen istället? Alltså, fan vad skeptisk jag är mot människor alltså.

Tack till dig, ditt rövhål, som sabbat mig så mycket på djupet! Du har förstört min tillit till folk och du har förstört så jag känner att jag inte förtjänar att vara lycklig! Hoppas du är stolt över dig själv och dina handlingar!

Fast en sak ska jag säga. Jag är inte den som är den. Jag är ingen person som lägger mig ner och ger upp liksom. Finns så mycket annat på denna jorden som får mig att må bra, som får mig att känna lycka. Det är alla fantastiska barn jag har runtomkring mig. Jag har 8 stycken systerbarn. Som jag avgudar allihopa. När jag är med dom så mår jag verkligen bra, det inkluderar även min son, ofc. Jag är såååå glad och tacksam för vi är en sån stor familj. Där vi verkligen tar hand om varandra och finns för varandra. Den dagen det är bestämt att jag ska få känna lycka på riktigt den dagen kommer jag veta det. Den dagen kommer jag inte ha några tvivel överhuvudtaget att jag har hittat den rätta. Den dagen kommer tilliten vara där direkt ifrån början. Den dagen är verkligen inte idag, iallafall.

Nu ska jag försöka samla mig lite här. Kände det blev mycket just nu med mitt mående och mina tankar och det var ju inte det som var meningen med detta inlägget idag. Jag ville egentligen säga att jag ska försöka ta mig tillbaka till detta skrivandet för det gynnar mig för jag får ut mycket som annars bara stannar i huvudet på en och köttar sönder ens hjärna. Jag har ju även mycket på gång just nu. Jobb, skolan, lägenhetsletande och lite annat smått och gott. Så där kommer absolut komma positiva inlägg här också, så oroa inte er. :)

Ha en fantastiska dag, alla fina

Caroline...

Gillar

Kommentarer