Du förstörde mig

Utmaningen fortsätter med Madeleine. Idag är det ett tufft ämne. Missade dock utmaningen helt igår. Hade velat skriva om det men andra saker kom iväg. Igår var ämnet "Detta ogillar jag..." Men bara att ta tag i dagens ämne istället.

9 Mars - När jag mötte sorgen... 

Jag har varit med om extremt mycket sorg i mitt liv. På alla olika plan. Jag har sett saker som satt djupa spår i mitt liv, jag har upplevt saker som jag så önskat att jag aldrig haft fått möta. Men livet kommer emot en med full kraft hela tiden. Men den största sorgen som dessutom förändrat mig som person är när min bästa vän, Andreas, gick bort. Det var verkligen något som slog undan fötterna för mig i mitt liv.

Andreas var 28 år när han gick bort. Alltså lika gammal som mig. Han var min absolut bästa vän, jag kunde öppna mig och verkligen snacka med honom utan att han någon gång dömde mig eller försökte få mig att framstå som en dålig människa. Innan hans bortgång så var jag en person som hade lätt till gråt. Jag kunde gråta för minsta lilla sak. Jag var jätte känslig. Men det var precis som att hans död förändrade mig, vad man egentligen får gråta för. Att en sån stor grej som döden skulle få mig att inse att hela livet kan inte vara något man går och gråter för är ändå ganska skrämmande.

Jag fällde inte en tår när jag fick reda på att han hade gått bort. Jag fällde inte en tår på hans begravning. Jag har inte direkt panikgråtit för hans bortgång och det har gått 2 år sen han gick bort. Jag stör mig som fan på att jag inte kan gråta för hans bortgång. Tror allting kom som en jävla chock för mig istället. Jag har fällt några enstaka tårar. Jag har brytit ihop en gång sen dess och det var för drygt 3 månader sen när jag skulle lämna sonen i skolan och paniken slog mig vad som hade hänt dagen innan. Jag grät när jag kom hem och min mamma tvinga mig att komma upp till dom. Men det var sorg på ett helt annat sätt, det var en sorg man inte alls kan beskriva.

Jag har haft en del bekanta som gått bort under åren. Mest pga av dom jäkla drogerna faktiskt. Men det är inga som direkt har stått mig nära och det var folk jag umgicks med innan jag fick Qasper. Jag och Andreas har haft våra race vi också, men han om någon accepterade att jag fick barn. Han höll sig undan när han var i sitt beroende men höll ändå kontakten med mig. Han la av med drogerna när Qasper var drygt 2 år och vilket också gjorde att han fick träffa Qasper. Vi byggde upp en kontakt som blev starkare än någonsin och jag är så otroligt glad för det. Sen att han skulle gå bort 4 år senare var en sån jävla mardröm. Innan när han var aktiv så gick man liksom och "väntade" på det beskedet men fan inte när han hade varit drogfri i 4 år. Så ja, chocken var extrem. Han var alldeles för ung och han var verkligen inte klar med sitt liv på jorden alltså, ändå valde Gud att ta honom ifrån oss.

Du är så jävla saknade, Andreas, och jag önskar så många gånger att jag hade snackat med dig den kvällen när allting vände och du försvann ifrån oss. Du behövs här och du missar så mycket. Du hade vetat exakt vad jag skulle gjort nu med allt som händer i mitt liv nu. Du hade dom bästa tipsen och råden. JAG BEHÖVER DIG!

Caroline...

Gillar

Kommentarer

Mamma
,
❤️❤️❤️
Så fint du skriver om din vän. Vet du att man inte behöver gråta för att känna sorg, alla coopar vi olika till sorgen och inget är fel <3
www.saramadeleine.se
Carita,
Nej usch så sorgligt... känner inte er men berörs starkt av din text...
När sådant här händer omvärderar man mycket. Någon slutar gråta, kanske för en tid.
Hoppas ändå du i något skede tillåter alla känslor komma.
Styrkekram! Jag tror det gör oss gott att skriva om våra sorger.
debutsky.wordpress.com