Sitter här hemma och lyssnar på Ken Ring. För mig har han alltid varit en stor artis och alltid gillat hans musik väldigt mycket. Kommer ihåg när jag var i min ungdom och jag lyssnade på alla hans låt och hans låtar gav mig så otroligt mycket. Dom flesta av hans låtar är ganska rörande faktiskt.

Nu satt jag här och lyssnade ytterligt igen. Så dyker en låt som heter "Ensamma mammor" och jag börjar stor böla. Varför? Jo för jag kände igen mig så jävla mycket i den låten. Så mycket som jag kämpat för just mitt egna lilla barn. Som jag har krigat med hans pappa i alla dessa åren för jag alltid sett från Qasper perspektiv och för att han ska ha det så bra som möjligt. Att jag inte vill att han ska gå och säga att han hade en jobbig uppväx eller att hans föräldrar alltid bråkade. Att han med ett leende på läpparna kan säga att han växte upp med två föräldrar som kom överens och båda fanns där för honom. Det är så jävla tufft.

Hur dåligt jag än mått så har jag alltid fortsatt krigat för hans skull. Han ska inte behöva se mig svag, han ska inte behöva känna att han är iväg för jag mår dåligt psykiskt för det händer saker runt omkring mig hela tiden som han inte påverkat eller skapat. Jag har berättat mycket här om vad jag gått igenom och få stå ut med men det är inte ens hälften så jag kan med gott samvete stå rakryggad och känna att jag verkligen hållit mig stark för hans skull. Livet har verkligen försökt slå undan fötterna på mig så många gånger under alla mina år. Men jag har aldrig fallit, inte helt iallafall, men jag har också alltid klättrat upp igen. Även om saker kommer i perioder så håller jag mig fast någonstans för att inte hamna helt på botten.

Har även sagt detta så många gånger. Utan Qasper hade jag aldrig stått här jag står idag. Jag hade verkligen inte haft ett jobb, inte körkort och nog inte ens en egen bostad. Jag undrar ibland om jag ens hade varit i livet. Innan jag fick Qasper var drogerna min värld. Där jag kunde försvinna helt och på det sättet mådde jag bra. Så jag är verkligen så tacksam för att det lilla pluset som visades på graviditetsstickan för över 10 år sen nu. Och att mina kropp och tänkande ändrades så pass mycket så jag hellre valde min son än allt ont här i världen. Det har absolut inte varit lätt att bli mamma, speciellt när man var tillsammans med någon som absolut inte var redo att bli pappa. Jag vet flera gånger jag satt hemma långt in på nätterna och grät för jag satt hemma själv med lilleman och ville bara ge upp. Sen så såg man dom små blå ögonen på Qasper och han kramade om en och hjärtat slog ett extra slag för hur mycket mer livet var värt och leva för.

Idag är jag en ensamstående mamma. Jag bor själv tillsammans med honom, på heltid. Jag har hand om allting som rör runt Qasper. Tandläkarbesök, läkarbesök, skolan, möten på bup, ja precis allting. Och ja, så vill jag att det ska fortsätta vara för jag mår som bäst när jag har kontrollen runt allt detta, när jag vet vad som händer och sägs. Där jag känner jag kan styra. Kanske låter egoistiskt men det är så jag vill ha det. Då jag vet det lätt kan glömmas från den andra föräldern, vad som blir sagt och grejer. Kalla min kontrollfreak, men ja, det är jag när det kommer till min son. Vill ha det bästa utav denna världen. Och det är det inte alla materiella saker man kan köpa utan allt annat ut över detta. Och kärleken är det största på denna listan. Jag kan överösa honom med just kärlek för han ska förstå att kärlek är sååååå mycket viktigare än alla saker i världen man kan köpa. M

Som förälder till ett barn med npf diagnos så kan det vara riktigt tufft ibland. Ni som har barn med diagnos vet mycket väl vad jag pratar om. Skolan för Qasper har alltid skrämt skiten ur mig. För jag vet själv hur jag var i skolan och hur tufft jag kunde ha det. Men sen när det kommer till ens egna barn, alltså det känns som man ska gå i tusen bitar.

Qasper har inte det tufft så som jag hade det. Han har två helt fantastiska fröknar som försöker hjälpa och stötta honom igenom allt. Dom är verkligen helt fantastiska. Han har många kompisar. Men sen kommer det till allt det här ute på skolgården, allt som triggar igång Qasper där han inte vet när han ska sluta. Han går liksom in i en bubbla och förstår inte själv hur saker och ting kan sluta.

Så igår hade det hänt en incident på skolan. Han berätta ju inte från första början vad som hade hänt. Utan det kom sen när han satt och gjorde läxan och han började först pipa och gnälla. Jag peppa honom till att fortsätta med läxan, vilket gjorde att han till slut började gråta och jag frågade honom varför han gråter över en läxa. Då kommer det ju fram. Det var inte läxan han grät över utan på grund av det som hade hänt i skolan. Han hade först råkat skada en killen i någon lek som dom hade, så den här killen hade blivit arg och ledsen och börjat jaga Qasper som hade börjat slå Qasper. Vilket gjorde i sin tur att Qasper blev ledsen. Qasper berättade dock att han hade sagt förlåt direkt men då var det redan försent. Jag försökte förklara för Qasper att han måste verkligen försöka tänka ett steg längre innan han gör något. Vet det är super svårt just när man har adhd då mycket styrs på impulser. Qasper får extremt mycket ångest och mår super dåligt efter någonting har hänt. Vad ska jag göra för att hjälpa honom på bästa sätt för att sånt här inte ska hända?

Imorgon ska jag äntligen till hans skola och snacka om hans diagnos i klassen. Jag är såå jävla sketa nervös redan så det är helt galet. Ja så tänker ni "men det är bara barn du ska prata inför, det är ingenting" men tänk att jo det är det, för mig är det en stor grej. Jag avskyr att prata inför folk. Spelar ingen roll om det är barn eller vuxna. Jag tycker inte alls om det. Men om det kanske kan hjälpa Qasper i längden och kanske få hans kompisar att kanske förstå lite bättre hur Qaspers diagnos fungerar så kommer jag absolut offra mig för det. Jag har såklart pratat med Qasper om detta, om han tycker det är okej och är en super bra idé. Vi har varit inne på det innan och skulle egentligen har gjort detta förra terminen men det fanns inte riktigt tid och utrymme för det och det var det massa andra saker som hände så jag kände inte mig riktigt på benen för det. Men imorgon gäller det. Jag måste iallafall försöka.

Jag som ensamstående mamma till ett yrväder 20 dagar i månaden, ungefär, är helt underbart. Det är tufft ibland och det blir en del bråk och tjafs men inget som vi inte kan reda ut. Qasper är hos sin pappa varannan helg och det är absolut skönt för honom att han har sin pappa med i bilden också. Skönt för mig också som får lite avlastning. Eller ja, det är skönt dom första 2-3 timmarna sen kommer saknaden ifatt som tusan. Är så jäkla van vid att ha honom hos mig så det är skrämmande när han väl är iväg sen.

Igår var han hos sin kompis T. Från 12 tiden till 19:15 hämtade jag honom. Alltså, det var ju helt galet. Jag älskar att han och T kommer så bra överens och funkar så bra ihop. Men jag själv höll på att klättra på väggarna här hemma för jag var så rastlös. Ändå var jag ute hos min mormor en runda och hjälpte henne under tiden Qasper var hos T, sen hem. Det är en jävla tur jag jobbar dom helgerna som han är hos sin pappa annars hade jag nog fan gått under. Har tänkt mycket på det här med varannan vecka, men det lär nog aldrig hända från mitt håll för jag hade gått sönder alltså. Saknaden hade blivit alldeles för stor.

Dagarna rullar på i sin takt. Jag stressar mig inte igenom dagarna för vet det inte finns någon mening med det. Livet går inte snabbare bara för det, även om jag önskade det ibland. Jag tar dagarna som dom kommer. Qasper är igång med skolan igen, jag tar mig igenom jobbdagarna även om jag verkligen ibland bara känner sån panik i kroppen och hade velat ligga i sängen hela dagen. Har som sagt fortfarande en son på heltid som måste få sina rutiner under dagen. Mat, tandborstning, dusch, skola och såklart umgänge m.m.

Det är himla dött här i bloggen just nu. Men tycker min bloggs utseende är så tråkigt så ska nog göra om här en del och försöka få tillbaka motivationen. För jag mår bra av att skriva av mig. Jag mår bra av att läsa andras bloggar som jag följer. Så ja, snart dags för nytt utseende. 😃

Nu ska jag iallafall passa på och plocka undan lite här hemma. Qasper åkte iväg med farmor en stund och sen i eftermiddag kommer nog T hit och ska leka med Qasper. Så kaffe och röj för mig här hemma nu.