Qasper, när jag har dig nära vet jag att jag klarar allt


Sitter här hemma och lyssnar på Ken Ring. För mig har han alltid varit en stor artis och alltid gillat hans musik väldigt mycket. Kommer ihåg när jag var i min ungdom och jag lyssnade på alla hans låt och hans låtar gav mig så otroligt mycket. Dom flesta av hans låtar är ganska rörande faktiskt.
Nu satt jag här och lyssnade ytterligt igen. Så dyker en låt som heter "Ensamma mammor" och jag börjar stor böla. Varför? Jo för jag kände igen mig så jävla mycket i den låten. Så mycket som jag kämpat för just mitt egna lilla barn. Som jag har krigat med hans pappa i alla dessa åren för jag alltid sett från Qasper perspektiv och för att han ska ha det så bra som möjligt. Att jag inte vill att han ska gå och säga att han hade en jobbig uppväx eller att hans föräldrar alltid bråkade. Att han med ett leende på läpparna kan säga att han växte upp med två föräldrar som kom överens och båda fanns där för honom. Det är så jävla tufft.
Hur dåligt jag än mått så har jag alltid fortsatt krigat för hans skull. Han ska inte behöva se mig svag, han ska inte behöva känna att han är iväg för jag mår dåligt psykiskt för det händer saker runt omkring mig hela tiden som han inte påverkat eller skapat. Jag har berättat mycket här om vad jag gått igenom och få stå ut med men det är inte ens hälften så jag kan med gott samvete stå rakryggad och känna att jag verkligen hållit mig stark för hans skull. Livet har verkligen försökt slå undan fötterna på mig så många gånger under alla mina år. Men jag har aldrig fallit, inte helt iallafall, men jag har också alltid klättrat upp igen. Även om saker kommer i perioder så håller jag mig fast någonstans för att inte hamna helt på botten.
Har även sagt detta så många gånger. Utan Qasper hade jag aldrig stått här jag står idag. Jag hade verkligen inte haft ett jobb, inte körkort och nog inte ens en egen bostad. Jag undrar ibland om jag ens hade varit i livet. Innan jag fick Qasper var drogerna min värld. Där jag kunde försvinna helt och på det sättet mådde jag bra. Så jag är verkligen så tacksam för att det lilla pluset som visades på graviditetsstickan för över 10 år sen nu. Och att mina kropp och tänkande ändrades så pass mycket så jag hellre valde min son än allt ont här i världen. Det har absolut inte varit lätt att bli mamma, speciellt när man var tillsammans med någon som absolut inte var redo att bli pappa. Jag vet flera gånger jag satt hemma långt in på nätterna och grät för jag satt hemma själv med lilleman och ville bara ge upp. Sen så såg man dom små blå ögonen på Qasper och han kramade om en och hjärtat slog ett extra slag för hur mycket mer livet var värt och leva för.
Idag är jag en ensamstående mamma. Jag bor själv tillsammans med honom, på heltid. Jag har hand om allting som rör runt Qasper. Tandläkarbesök, läkarbesök, skolan, möten på bup, ja precis allting. Och ja, så vill jag att det ska fortsätta vara för jag mår som bäst när jag har kontrollen runt allt detta, när jag vet vad som händer och sägs. Där jag känner jag kan styra. Kanske låter egoistiskt men det är så jag vill ha det. Då jag vet det lätt kan glömmas från den andra föräldern, vad som blir sagt och grejer. Kalla min kontrollfreak, men ja, det är jag när det kommer till min son. Vill ha det bästa utav denna världen. Och det är det inte alla materiella saker man kan köpa utan allt annat ut över detta. Och kärleken är det största på denna listan. Jag kan överösa honom med just kärlek för han ska förstå att kärlek är sååååå mycket viktigare än alla saker i världen man kan köpa. M