Har varit ganska tyst ifrån mig i helgen men det har varit en intensiv helg. Med mycket tårar och mycket mys. Mycket körande fram och tillbaka. Men det har varit så värt det.

I Fredags var jag bara hemma och drack några cider och spelade Apex med några kompisar. Synd man bara kan vara 3 i ett squad för vi är 5 stycken som spelar. Oftast är vi 2-2 som spelar ihop. Men vi alla sitter och snackar på samma kanal och det är så roligt emellanåt. :) Älska verkligen det faktiskt.

I Lördag när jag var påväg in till Landskrona för att fixa mina fransar så ringer min kära bebissyster och säger vi måste köra in till förlossningen för att hon har så pass ont och slemproppen hade gått. Frågade henne till och med om jag inte han fixa mina fransar innan vi skulle köra in men det fick jag tydligen inte. HAHA. Men iallafall hämtade henne, inom Kävlinge och lämna hennes hund hos föräldrarna, sen vidare mot Lund. Louize hade starka värkar hela resan. Väl fram så får jag inte ens lov att följa med henne in och jag blev sååå besviken och ledsen över det. Skriver till Max, som är pappa till bebisen, och ber han komma in för då har Louize skrivit till mig att hon var öppen 2-3 cm. Efter en evighets väntan, vad det kändes som iallafall, så dyker Max upp helt nervös och svettig. Och ville bara in till Louize. Mellan denna långa väntan så snacka jag i telefon med mina systrar och bölade om varannat. Kunde inte sitta still mer än 1 minuter där utanför. Gick fram och tillbaka som en galning. Medan jag fick massa meddelande från Louize att hon hade ont, fick panik och dylikt. Vilket inte lugnade mig för 5 öre. När Max väl kom så var jag tvungen att dra till jobbet. Då var kl 14:30, vi var inne på förlossningen vid 12:30.

Jag jobbar på på jobbet med världens bästa kollegor. När jag och Fröken L sitter och hjälper en kollega så med lite plugg börjar det helt plötsligt plinga en del i min lur. Då har vi i vår familj grupp på facebook fått bild på en nykläckt bebis. Omg, visa mina kollegor och alla får tårar i ögonen och blir helt överlyckliga. Lilla Legolas kom till världen Lördagen den 6/6 kl 18:19 och vägde 3840g och var 50 cm lång. Så otroligt söt liten bebis. Och Louize, vilken kämpe till lillasyster jag har. Min älskade lilla prinsessa alltså. Du kommer bli en sån fantastik mamma. Jag tror på dig, hjärtat <3

Tisdagen den 21/1 kl 19:00 fick du äntligen frid. Du fick äntligen somna in och fick den roa du ville ha. Det var tufft att se dig dom senaste dagarna när du blev så dåligt men vi såg att du hade ont och du ville verkligen inte leva så längre. Det var smärtsamt att behöva se dig ligga där helt tom men på samma gång så visste jag att du hade funnit roa.

Farmor åkte in till sjukhuset igen på Onsdagen 15/1 kl 5:00 på morgon. Då hon hade svårt för att andas och kunde inte svälja. Sen blev hon bara sämre och sämre. Hon andades super konstigt och fick ha syrgas hela tiden för att andas överhuvudtaget. Hon pratade inte alls överhuvudtaget, bara tittade på en men reagerade inte alls när man pratade med henne, inga nickningar eller något. Så det var tungt.

Jag är egentligen ganska tom på ord. Vet helt ärligt inte vad jag ska skriva egentligen. Men jag måste skriva av mig. Farmor var min ögonsten och som jag skrivit innan så var hon en person som skulle överleva oss alla liksom. Hon var den som kunde ringa mig flera gånger om dagen bara för att höra så jag hade ätit ordentligt. Hon ville aldrig man skulle gå hungrig. Varje gång man träffade henne ut så fråga hon om man hade mat hemma och att man såg så smal ut. Även om jag hatade det påstående varje gång hon frågade så uppskattar jag den verkligen idag. Jag vet ju att hon frågade för hon brydde sig om mig. Saknar hur hon alltid höll kvar Qasper och pussade en massa på honom. Qasper saknar också henne otroligt mycket. Han var helt knäckt i skolan hela förmiddagen på Torsdagen, bara grät och grät.

Qasper text och bild som han gjorde i Torsdags i skolan. Texten talar ju för sig själv och tyckte den var så himla fin och han skriver ju verkligen vad han tycker och tänker. Bilden förklarade han såhär för mig. Ruta 1: "När gamla farmor ligger på sjukhuset och jag är ledsen". Ruta 2: " När jag sitter i skolan och är ledsen". Ruta 3: "När jag är här hemma och du tröstar mig när jag är ledsen". Så han har ju verkligen empati den killen. Så glad och stolt över mig själv hur jag uppfostrat denna killen. ❤️

Det är dags för mig att inte vara egoistisk längre. Hur mycket jag än skulle vilja ha kvar henne här i livet så kan jag inte bara tänka på mig själv i det läget. Hon ville inte leva längre och då ska jag inte heller be henne kämpa längre. Sa till henne på Tisdagen när jag var där och hälsade på henne efter jobbet, "det är okej om du vill somna in. Vi alla kommer sakna dig men vill du så får du, vi är beredda att släppa dig. Det är tid att tänka på dig, bara du vakar över oss sen". Och sen på kvällen när min storasyster och lillasyster är hos henne så väljer hon att somna in. Det är helt okej, och jag accepterar det för jag vet av hela mitt hjärta att hon har det så mycket bättre nu. Jag kommer alltid sakna henne och jag kommer alltid känna ett tomrum inom mig men som sagt hon har så mycket bättre nu.

Jag har alltid sett min farmor som en person som alltid kommer leva. Men ålder börjar verkligen komma ifatt henne, hon blir 83 år nästa år, och hon börjar bli sämre och sämre hela tiden. För något år sen åkte hon in till sjukhuset och fick operera bort massa tumörer hon hade i ryggraden och då såg dom även att där ligger godartade tumörer i hennes hjärna som dom inte gjorde någonting åt. Det hela slutade med att hon blev rullstolsbunden och hade en permobil som hon kunnat köra runt med här i byn och tagit sig dit hon velat. Vilket har passat henne super bra.

I Fredags ringde min mamma mig och berättade någonting jag inte ville höra. Farmor hade åkt på en stroke. Vilket inte finns i min värld att det ska hända henne. Hon blev inlagd och ligger fortfarande inne. Idag körde jag in till henne för att hälsa på henne. Det var inte alls skoj att se henne så. Halva höger sida hänger på henne. Hon kan inte röra sin höger arm eller benet överhuvudtaget. Vilket är väldigt sorgligt.

Min farmor är en riktigt krigare. Så långt jag kan minnas, sen jag var typ 9-10 år så har hon alltid varit själv. Min farfar valde att skilja sig ifrån min farmor för många många år sen. Sen dess har hon bott här i byn och tagit hand om alla i den mån hon kunnat. Hon har alltid funnits där för mig och mina systrar. Vi har alltid kunnat komma hem till henne och hon har bjudit på mat och dylikt. Hon är utländsk och i hennes värld finns det inte att vara ensam eller hitta en ny partner så därför har hon krigat på själv. Hon är verkligen en kämpe.

Men att se henne idag var jobbigt. Hon sa till mig " Caroline, jag vill följa med dig hem ", och ord som " Jag kan inte prata mer ", det är riktigt jobbigt att försöka förklara för henne att det är bättre hon stannar på sjukhuset så dom kan observera henne och finns där direkt om det skulle vara något som händer. Se henne med tårar i ögonen när hon säger hon inte kan prata är också riktigt synd. Man blir så ledsen i själen och det gör så ont i hjärtat. Genom mitt jobb har jag lärt mig att vänta och acceptera att vissa saker kan ta lite länge tid att få fram och detta sa jag till henne också. Jag har liksom inte brått så ta den tid du behöver för att få fram orden. Vilket fick henne att le lite.