Alltså, det är julafton om 4 dagar och jag har inte ens julpyntat där hemma. Det är absolut inte likt mig. Brukar vara väldigt snabb med det men detta året så känner jag ingen julkänslan alls. Vilket är väldigt tråkigt. Men ska försöka fixa det imorgon eller måndag. Måste ju ha lite tomtar och en julgran uppe iallafall.

Förre helgen drog jag, Emil och Qasper ut till landet. Hem till Emil alltså. Behövde lite miljöombyte och fick det. Det är fridfullt där ute och det är så skönt för själen. Qasper tycker också om att vara där ute och få koppla bort saker. Längtar tills jag alltid få vakna upp på morgon och känna lugn i kroppen och ett lugn i själen.

Idag väntas jobb till 18. Varit på jobbet sen 8 imorse och har samma dryga tid imorgon också. Det är inte alls skoj alltså. Speciellt när man inte trivs på jobbet längre. Ska även jobba hela jul också, men det är fint på nästa månadens lön. Det tycker vi om. Alltid skoj med lite extra pengar på kontot. Någon mer som ska jobba under julen? Eller ni har tagit semester kanske?

Nu ska jag surrar vidare här på jobbet och försöka få tiden att gå lite snabbare. Ha en fin dag, allihopa, och var rädda om er i dessa tider ❤️

Torsdag och min sista arbetsdag denna veckan. Så behövligt med ledighet i 3 dagar nu. Jag känner verkligen att det behövs. Så det ska bli extrem skönt.

Igår blev en väldigt känsloladdad dag för mig. Ibland drar jag iväg i mina tankar och kan överanalysera saker som fan. Och igår var inget undantag. Tankarna gick som tusan när jag höll på med maten. Släpper dock efter en stund, efter att Emil hade kommit hem till mig. Han är verkligen helt magisk ibland. Senare på kväll så kom vi in i en litet känslig ämne för mig och jag försökte verkligen förklara för honom att det är jobbigt för mig och att jag verkligen inte kan styra vad jag känner och tänker ang det. Vi diskuterar lite tills dess att Emil kollar mig i ögonen och säger ” Caroline, jag älskar dig sjukt jävla mycket” och där brast det för mig. Jag börjar fan gråta, som fan! Såklart av glädje. Han har sagt innan att han älskar mig men tror det var just det ögonblicket och eftersom det var så ”laddat” från min sida så gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Men det var någonting med hans ögon och hur han tittade på mig när han sa det som gjorde jag började gråta. Jag trodde verkligen honom, och på allting han sa. Jag tror på att han vill ha en framtid med mig, jag tror på att jag är den enda för honom och att jag är hans allt. Allt, precis allt vände när han sa dom orden där. Jag tror och litar på honom. Jag har aldrig någonsin reagerat så över att någon sagt att dom älskar mig, så Emil är verkligen en som kommit in i mitt liv och gjort något alldeles speciellt med mig. Jag är så jävla kär alltså! 😍

Sen att han är en helt fantastisk faderskapsroll för Qasper är också helt underbart att se. Ibland är dom verkligen helt fantastiska att se tillsammans. Att se hur mycket Qasper tycker om honom glädje mig så otroligt mycket. Det är verkligen så jag vill ha det. Att Qasper ska ha någon som han ser upp till och som finns där för honom. En manlig förebild. En bra och fin förebild. Bästa är nog att Qasper inte bara fått en extra förebild i sitt liv utan han fick även en helt fantastisk extra brorsa också. Emils fina och underbara son H. Jag har hittat min familj och tillsammans ska vi skapa en framtid. ❤️

Jag lever på moln även om jag är rädd för framtiden och vad som kan hända, så tänker jag chans och jag tänker kämpa för det jag vill ha för jag vet precis med vem jag vill leva det och var jag vill leva det! Denna gången låter jag inte rädslan skrämma mig! Jag är beredd att ta nästa steg i mitt liv!

Jaså, då var man här igen och skriver. En liten söt filur var inne på min blogg häromdagen och då blev jag så sugen på att skriva lite. För det har ju faktiskt hänt en hel del i mitt liv sen sist jag skrev. Förvånade saker som jag inte alls var beredd på.

Jag, Caroline, har gått in i ett förhållande. Jag, förhållande? Njä, det trodde jag verkligen inte för 6 månader sen. Jag skulle hålla mig ifrån allt det. Jag skulle stänga av och fokusera på mig själv bara, men så dyker en jävla snubbe upp där från ingenstans och får mig att skratta på ett sätt jag inte skratta på länge. Det kom verkligen som en chock och jag kände ganska snabbt att mitt intresse för honom växte och vi fortsatte att träffas. Dock med en hel del motgångar på vägen, men en del ångest, en del tårar och en del illamående. Men trots det så kunde jag inte släppa honom. Jag gav honom en ny chans och det började bra, men slutade även den gång i katastrof där jag fick vara med om den sjukaste ångesten jag upplevt någonsin. Det blev 3 tuffa veckor för mig och jag kände verkligen att jag var tillbaka på ruta 1 med mitt mående igen. Men efter dessa 3 veckor så hände något. Jag och han började ses igen så smått men mycket prat och mycket diskussioner. Vi bestämde att vi skulle försöka för känslorna fanns ju där trots allt. Den 23 November frågade han mig om jag ville ta oss till nästan nivå och starta vår som ett par ihop. Jag var livrädd för att säga ja men kände samtidigt att man måste chansa för att vinna. Idag älskar jag denna killen, han får mig verkligen att skratta. Ja my god vad jag skrattar med honom. Detta bästa av allt måste ändå vara att vi är exakt lika sjuka i huvudet båda två och det är nog det bästa med oss. Jag ser ett ljus i framtiden och jag vet ju exakt hur jag vill ha min framtid så får bara hoppas på att det blir så.

Sen har jag börjat plugga igen. Jag plugga på distans eftersom jag jobbar också. Ska plugga klart min jävla undersköterska utbildning, men det är såååå otroligt tråkigt. Speciellt när man inte har någon att plugga med. Det är verkligen inte skoj men jag ska försöka och jag ska kämpa för att klara det denna gången. Så man ändå kan söka vidare till andra jobb sen när man är färdig, andra orter att jobba på. Vill liksom inte stanna i Lund för evigt. Speciellt inte nu längre. Min chef, som jag haft sånt förtroende för, ska sluta nu i December. Vi får en ny manlig chef på jobbet istället, jag hoppas innerligt att den nya chefen är lika bra att och att jag kan bygga upp ett förtroende till honom som jag kunde med henne vi har nu. Sen en av mina bästaste kollegor, Lotta, ska också gå vidare till en avdelning som dom behöver väldigt erfarna folk till nu, pga det här jävla viruset.! I 2 månader till att börja med och sen kanske hon inte ens kommer tillbaka alls. Vilket suger något fruktansvärt. Jag har redan börjat vantrivas på mitt jobb då där är folk där som beter sig som 15 åringar som snackar skit och beter sig allmänt jävla omoget. Vi jobbar liksom med människor och är där för DERAS skulle och inte för våra kollegor, alltså, sån jävla sandlådenivå. Tröttsamt. Så kommer säkerligen sluta med att jag söker mig vidare trots allt för jag vill verkligen kunna vakna på morgon och vilja gå till jobbet, kan tala om att så är inte fallet just nu! Så måste verkligen tänka lite längre just nu. Vi får se vad framtiden ang jobb har att erbjuda lilla mig.

Fan vad skönt det är att kunna skriva av sig så här. Måste försöker hålla min blogg igång så jag ändå kan skriva lite här då och då. Jag mår ju trots allt bra av att skriva av mig och speciellt men tankar och funderingar jag är längst ut. Innersta tankar håller jag fortfarande för mig själv. ;)