Nä...ingen bra känsla just nu...känns som att jag befinner mig i limbo, i väntan på någonting. Tycker ju att jag har bestämt mig, jag vill må bättre både fysiskt och psykiskt men ändå känns det som om jag väntar på något, men jag vet inte vad. Samtidigt som jag hela tiden tänker: men när jag har körkort kommer det bli bättre, eller när jag har gått ner 15 kg kommer det bli bättre, eller när Johan har bytt jobb så kommer det bli bättre, eller, eller, eller....Vill inte gå runt och vänta på en massa saker, vill ju må bra nu. Träningen lyckades jag få till två gånger förra veckan, det är två gånger fler än veckan innan...eller så är det tre gånger färre än vad jag tänkte från början. Det tar verkligen emot att träna, jag känner mig bara tjock och svag när jag kör. Tänk vad elaka rösterna i huvudet kan vara mot en själv, istället för pepp så är det bara förakt mot att jag har låtit mig bli sån här igen. Självklart förstår jag att jag inte kommer att bli smalare och starkare i kroppen om jag inte tränar och äter rätt, så varför ska det vara så svårt att komma igång igen. För tre-fyra år sen körde jag ungefär fem pass i veckan, det mesta kondition men även styrka, sen vrickade jag foten rejält på vårkanten och fick tagga ner. Det blev sommar och jag tillät latmasken att ta över mitt liv. Jag får nog inse att när jag väl har kommit igång igen så måste jag passa mig för att tappa sugen igen.

Sen visst att saker händer, kanske var vrickningen bara ett svepskäl för att slippa, kanske hade det blivit likadant ändå, vad vet jag. Fast samtidigt tror jag att jag hade haft bättre motstånd mot depressionen om jag hade varit aktiv när mormor blev sjuk. Istället var det som att en bomb slog ner i något som redan var försvagat. Jag hade inte förlorat någon nära sen pappa gick bort och när mormor blev sjuk var det som att alla känslor kom tillbaka igen, känslor som jag hade tryckt undan i väldigt många år. Känslor som jag fortfarande trycker undan för att jag inte orkar ta tag i dem. Men de ligger närmare ytan nu, de pockar på uppmärksamhet och jag behöver jobba på att handskas med dem. Och jag ska göra det, snart. Jag bara väntar på något först, vet inte riktigt vad men något...rätt tidpunkt kanske. Nu i vår har mormor varit borta i två år, jättekonstigt faktiskt. Tiden går så snabbt, känns som att jag nyss var och hälsade på henne samtidigt som det känns som en evighet sen dess. Märkligt hur tiden kan funka på det sättet.

Världens finaste lilla katt är fortfarande borta och mitt hjärta går i bitar, jag saknar honom så otroligt mycket. Han var en väldigt speciell liten katt, alltid med överallt, pratade med en och visste alltid när man var ledsen. Tycker att det känns extra tungt att jag inte vet vad som har hänt honom, han är bara spårlöst borta. Jag funderar på om jag hade kunnat gjort nåt annorlunda, hade jag kunnat leta mer efter honom eller var det på nåt sätt meningen att jag skulle förlora honom? Vad skulle vara vitsen med det? Tycker att jag inte behöver mer sorg i mitt liv, jag behöver ro och harmoni istället.

Imorgon är det sitta och frysa i ridhuset kväll igen, då Miranda har träning. Blir till att träna innan dess. I lördags var Cordelia och provred på en ny ridskola, vilket gick bra. Anledningen är att det är svårt att komma iväg till ridskolan när Johan jobbar och att jag inte alltid vet om vi måste gå hem eller om det finns någon att få skjuts med. På nya ridskolan så har hon en kompis som rider vilket underlättar vid frågor om skjuts. Så från med lördag så rider hon på Finntorps ridskola och det kommer nog att bli jättebra. 

Det var nog allt för den här gången, ha det fint!

xoxo Madelene

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Beslutsam...trodde jag åtminstone, tills jag började träna. Men, jag tror att det här kan vara den lilla klacken jag behöver komma över för att börja träna igen. Blir ett nytt försök imorgon, och på tisdag och förhoppningsvis varje dag denna vecka. Har 15 kg ca att bli av med.

Helgen har gått fort som vanligt, Johan har varit ledig och det ger lite andrum när vi är två på helgen. Lördagen spenderades hos hästarna, en härlig tur på 5 km blev det, Miranda red vår egen Buster och jag lånade fina Cloetta. Vi funkar bra ihop, hon och jag, av nån anledning klickar jag inte riktigt med Buster men så kan det ju va ibland. Tur att han passar så bra med Miranda. Imorgon ska de iväg på hoppträning för Sarali, det ärju så kul att se utvecklingen de gör tillsammans.

Förra helgens pay and jump gick för övrigt riktigt bra, de fick ett nedslag på 80cm men gick felfritt på 90cm och fick därmed med en fin rosett hem. Börjar bli dags att komma ut på tävling på riktigt känns det som.

Nu till nåt riktigt tråkig, vår lilla misse har försvunnit. Han gick ut måndag morgon och har inte kommit hem sen dess. Det är väldigt olikt vår lilla Molle att göra så och med tanke på hur vädret varit så betvivlar jag att han fortfarande lever. Vill inte ge upp hoppet om att han ska komma tillbaka till oss men det känns ändå som att det är kört. Det blir ju en väldigt märklig känsla, skulle behöva sörja honom men kan inte eftersom jag hoppas att han ska komma hem. Han är verkligen en speciell liten katt, pratar mycket, otroligt social och om jag är ledsen kommer han och buffar mig i ansiktet för att trösta. Han är dessutom den enda av våra katter som tycker om hunden. Tycker inte att vi förtjänar att förlora honom, vi skulle behöva få uppleva en längre paus från elände, hela familjen, så att vi blir lite starkare istället för såhär sköra som vi är nu.

Idag var vi iväg på husvisning, en mindre gård som jag har tittat på ett tag, jag gillade den mycket fast det saknades ett rum. Maken kände inte riktigt samma vilket såklart va synd men i ärlighetens namn vet jag inte om banken hade gått med på att låna ut pengarna. Fick en väldigt bra känsla för huset och så fanns ju möjligheten att ha hästar i stallet intill. En vacker dag ska väl den rätta lilla gården dyka upp. Hoppas jag.

Strax dags för middag, idag blir det lax med blomkålsmos och blancherade grönsaker, mums. Ha det fint därute!

XOXO Madelene

Likes

Comments

Tyckte det nyss va måndag, känns som att den här arbetsveckan har gått otroligt fort. Det har varit en hel del berg o dalbana just denna vecka, topparna har absolut varit de möten med mina fantastiska elever där de ger mig sitt förtroende och berättar om sånt som är jobbigt och tungt. Självklart tycker jag inte om att de har såna känslor men jag blir alldeles varm i själen av deras förtroende för mig. Jag har även haft ett försenat utvecklingssamtal samt ett uppföljningssamtal med en elev för att stämma av att det går åt rätt håll. Jag tycker verkligen om att få möta mina elever och även deras vårdnadshavare på egen hand, det är inte alltid helt lätt att ge dem den egentid de förtjänar när det är 25 andra i klassrummet.
Dalar har det dessvärre också varit denna vecka, har haft några stökiga lektioner varav den ena fick mig att skrika på mina elever. Känslan när jag tillåter mig själv att tappa tålamodet är att jag har misslyckats vilket absolut inte är en trevlig känsla. Jag tror inte att det hjälper mina elever att jag gormar och härjar på dem. Självklart har jag i efterhand bett om ursäkt för mitt skrikande och förklarat för dem vad som fick mig att reagera på det sättet. Men det hjälper ju faktiskt inte det faktum att det hände.

Då får man vara glad för kommentarer som denna jag fick idag: - Det är bara du och (namn på kollega) som är vettiga lärare, jag lär mig inget från nån annan utom er. Såklart är det tråkigt att de upplever att andra lärare inte fungerar så bra samtidigt som jag blir glad över att jag tydligen når fram. Klurigt det där får erkännas.

Imorgon ska dottern iväg på pay and jump, första evenemanget för i år. Tror att det kommer gå jättebra, hon och Buster har utvecklats massor tillsammans. Hon ska hoppa 80 och 90 cm, 80 har hon hoppat tidigare men det blir första gången på 90cm. Jag är övertygad om att det kommer att gå utmärkt, hennes ponny är rutinerad och älskar att hoppa. Jag tycker att det ska bli spännande att komma iväg. Äldsta sonen har bestämt sig för att han ska iväg och åka skidor imorgon, det är tur att vi har en slalombacke i närheten. Tyvärr skulle vi behöva köpa ett par nya skidor, då de vi köpte förra året blivit lite väl korta, vi kan kalla dem för trickskidor ett tag men inte särskilt länge till. Det var ju typiskt att han skulle få en växtperiod precis nu. Även om det absolut var hög tid för den, han har ju själv upplevt sig som väldigt kort, det har ju knappast hjälpt att lillasyster varit och fortfarande är längre. Men jag tror att hon snart växt färdigt medan Fabian kommer att växa ett tag till.

Tycker att det är så himla tråkigt att snön har försvunnit, det var ju jättevackert ute när hela världen var vit. Det är ju en av de dåliga sakerna med att bo i Södermanland, vintrarna innebär mest slask och lera. När den vackra vintern väl kommer så varar den i en vecka på sin höjd.

Jaha, det var lite funderingar såhär på en fredagskväll, imorgon dyker en väninna upp med sina barn på kvällen, ska bli trevligt att träffas och få snacka lite skit. Johan (min man) jobbar dessutom, vilket alltid är jättetråkigt så då är det extra välkommet med sällskap.

Önskar er alla en trevlig helg!


xoxo Madelene

Likes

Comments

Vill förvarna om att detta inlägg är långt....

I år är året jag fyller 40 år, något jag ännu inte har förlikat mig med riktigt. Frågan är väl varför, varför skulle siffrorna i min ålder påverka mig så mycket? Kanske det har att göra med att jag inte är helt nöjd med mig själv och vart jag befinner mig vad gäller hälsa och välbefinnande. För ungefär 4-5 år sen gjorde jag en resa med mig själv där jag gick från 74kg till mina 159 cm till att väga 56kg. Jag mådde mycket bättre, var piggare och gladare och kände mig nöjd med mig själv utseendemässigt, dessutom tränade jag med glädje flera dagar i veckan. Jag höll vikten bra tills för 2 år sen, men gick in i en depression när min mormor fick cancer. Sakta har vikten gått upp igen och jag ligger i dagsläget på 72kg igen. Lite bättre fördelat än förra gången men ändå alldeles för mycket för min längd. Så nu börjar jag om, kilona ska åter bort, depressionen ska ge sig helt, jag vill komma igång med träningen igen och jag ska stråla på min 40års dag.

Svårt att jämföra men det är jag på båda bilderna, 2014 på första och 2017 på andra

Så, till nåt helt annat. Vad har jag varit med om under mina snart 40 år i livet? Tänker att ni ska få en snabb genomgång av mitt liv fram till idag för att ni ska kunna bilda er en uppfattning om vem jag är. Jag är född och uppvuxen i Stockholms förort, söder om söder som man brukar säga, hade ett helt vanligt liv med mamma, pappa och två bröder. Jag var väl lite brådmogen och när jag som trettonåring tyckte att jag faktiskt var vuxen nog att få sova hos min pojkvän tyckte mina föräldrar att jag var stor nog att få veta att min pappa var dödligt sjuk. Min pappa hade en medfödd sjukdom som heter hemofili, i dagligt tal mer känt som blödarsjuka, och fick medicin några gånger i veckan för att inte drabbas av blödningar. Denna medicin var gjord av donerat blod och innan man visste om att HIV/AIDS fanns på 70-80-talet så testade man ju inte för detta. Det vill säga att min älskade pappa fick HIV utav den medicin som skulle ge honom ett värdigt liv. Totalt drabbades ca 150 av Sveriges ca 700 blödarsjuka av denna katastrof och idag är inte många av dem i livet. Så den där tiden i livet som är tuff nog som den är blev tusen gånger värre. Inte nog med att jag fick veta att min pappa snart skulle dö, jag fick heller inte berätta för någon om detta då HIV/AIDS var så skamligt i början av 90-talet. Kanske hade jag varit samma rastlösa själ även om pappa funnits med oss idag, jag vet faktiskt inte men jag tror att mycket av min flykt från sånt som varit jobbigt kommer sig av den här tiden i mitt liv. Pappa dog 6 mars 1994, det var en söndag och dagen efter gick jag till skolan för att jag inte klarade av vara hemma och handskas med känslorna. Än idag kan jag inte tänka på pappa utan att tårarna rinner, inser att jag inte har bearbetat min förlust ännu.

När pappa dog gick jag i vårterminen i nian, det var dags att söka gymnasiet och jag gjorde ett val som tog mig så långt hemifrån som det gick, Naturbruksgymnasiet i Säbyholm. Det innebar att jag fick bo på skolans internat i veckorna och att jag bara var hemma på helgerna, då drog jag allt som oftast till min pojkvän för att slippa vara hemma.

Jag fick en summa pengar efter pappa och använde dessa pengar till att åka ett år som utbytesstudent till USA. Jag åkte efter första året på gymnasiet, då jag var 17 år och fick bo hos en familj i Phoenix, Arizona. Jag har fortfarande sporadisk kontakt med värdfamiljen via facebook vilket är fantastiskt. Väl hemma igen tog det inte lång tid innan jag flyttade från mamma på riktigt och delade lägenhet med min storebror istället. När jag tänker tillbaka så inser jag att jag i praktiken flyttade hemifrån redan som 16 åring. Nån student blev det aldrig då jag kom hem från USA, jag bytte program från naturbruk till musikal och fick därmed börja om från början. Det var ingen hit då jag dels redan var 2 år äldre än de andra, och dels varit med om ganska mycket som ledde till att jag kände mig ännu äldre än jag var. Jag började jobba i butik och drömde om att resa, att lämna mitt liv bakom mig och börja om nån annanstans.

Jag utvecklade en "lättare" ätstörning, gick dagar utan att äta mer än några riskakor och bananer, tränade flera pass om dagen för att till slut åka dit på att smälla i mig en chipspåse och massor av godis utan hejd. Drog storlek 34 men kände mig fortfarande fet. Som 20 åring hade jag fått nog, jag var så otroligt kär i en man som inte var kär i mig och vårt förhållande blev destruktivt för mig. Jag valde att göra det jag gjort tidigare, jag flydde. Det blev ett år i Australien, där jag hankade mig fram som servitris och kallskänka. Träffade en kille där som jag tyckte om, vi delade en lägenhet och när det var dags för mig att åka hem så ordnade vi ett visum till honom så han kunde följa med. Hemma i Sverige igen så höll det ett år innan jag insåg att vi inte passade ihop.

Jag träffade min man precis innan jag bröt med min Australiensiska pojkvän, det var kärlek vid första ögonkastet skulle jag vilja säga. Vi hade känt varandra i en månad innan vår första kyss, tre dagar senare flyttade han in i min lägenhet. Vårt liv har upp och nedgångar som allas har och ofta går livet i 200km/ timmen, men jag är oerhört tacksam för att jag har honom. Han är så generös och omtänksam, jag är så glad för att vi träffades. Vi blev gravida ganska snabbt, det var på intet sätt planerat men vår förstfödde var ändå så välkommen, vår Fabian som i vår blir 15 år. Fabian var ett enkelt barn, sov bra på nätterna och var för det mesta glad. Dock fanns det ett litet smolk i bägaren och det var blödarsjukan. Den sjukdom som indirekt orsakade min pappas död är ärftlig, den förs vidare via X-genen från far till dotter till dotterson. Dock blir tjejer det som kallas anlagsbärare istället för att själva bli sjuka, dvs jag bär på den sjukdomen och mina barn har 50% risk att få min defekta gen. Det fick Fabian. Och Miranda. Och Cordelia. Tjejerna är själva inte sjuka men deras framtida söner löper 50% risk att bli sjuka.

Tack och lov görs dagens mediciner inte längre på blod utan man har hittat andra sätt att få fram celler till att framställa den faktor som saknas i blodet. Livet var frid och fröjd så mycket som ett liv kan vara det, jag blev åter gravid, lite tidigare än planerat och så rämnade vår tillvaro. Fabian hade utvecklat antikroppar mot medicinen. Idag är han fri från dessa antikroppar men det tog ett års intensivt medicinering då han var 1,5-2år gammal för att bli av med dem.

Lillasyster Miranda föddes som en exakt liten kopia av sin storebror, lite mer hår och något längre men så lika. Många som har tagit dem för tvillingar genom åren vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det bara skiljer 18 månader dem emellan. Besök på sjukhuset upptog mycket av vår tid, det skulle opereras in en port-a-cath så att vi skulle kunna medicinera Fabian med större säkerhet, han fick stora doser av sin medicin dagligen och till slut gav antikropparna upp. Medicinen fick återigen verkan på honom och vi kunde andas ut. Vi diskuterade om vi skulle våga oss på ett syskon eller inte, jag hade ju en dröm om fyra barn medan min man tyckte att tre var ganska lagom. Vi beslöt oss för att försöka med ett tredje och sen skulle vi vara nöjda så. Alexander föddes augusti 2006, efter en låång graviditet, där förlossningen inte kom igång och jag fick sättas igång två veckor över tiden. Själv upplevde jag förlossningen som en mardröm, 15 timmar tog det varav de sista fyra kommer jag inte ens ihåg nåt av, annat än att jag var övertygad om att jag skulle dö. Alexander var totalt olik sina äldre syskon, ett helt kilo tyngre, inget hår och inte alls lika lugn som sina syskon. Första tiden efter hans födsel så åkte jag på mjölkstockning ett par gånger och hade svårt att finna nån glädje i mitt liv, faktum är att jag ville inte längre leva. Det visade sig att jag hade en förlossningsdepression. Och som alltid när jag mått dåligt så var flykt min enda tanke och jag övertygade min man (då sambo) att vi behövde flytta. Bara jag fick ett eget hus skulle jag må bättre. Vi köpte ett hus utanför Flen, utan att jag ens hade varit med på visningen. Planen var att vi skulle bo där ett par år och sen flytta tillbaka till makens hemstad Mariefred. Det var tio år sen och vi bor fortfarande kvar.

Kan fortfarande sakna denna vackra stad

2008 var året jag och maken blev äkta makar. En underbar dag med strålande sol i slutet av juni, många vänner på plats och jag fick äntligen samma efternamn som resten av familjen. Att det var en härlig tid kan man förstå då det resulterade i vår solstråle Cordelia. På inget sätt planerad, vi hade ju bestämt att tre räckte men så ville inte universum. Vilket jag är oerhört tacksam för idag. Under tiden jag var gravid påbörjade jag projektet att ta tag i min gymnasieutbildning. Jag började på komvux för att få behörighet till högskolan. I april 2009 föddes då vår Cordelia, en blond version av våra två äldsta barn. Den här gången gick förlossningen mycket bra, kanske pga de samtal jag hade gått på innan där jag hade fått prata igenom det som gick fel förra gången.

Utöver att jag tog igen gymnasiet på komvux så gick jag en KY-utbildning till butikschef 2009-2010. Insåg att det inte var rätt och tog ytterligare några kurser på komvux för att bli behörig till en utbildning inom miljö och utveckling på Södertörns högskola. Gick där ett år men var fortfarande fel ute. Sökte en tvåårig YH-utbildning till Key Account Manager på FEI i Stockholm och fick genom den utbildningen chansen att jobba på organisationen "Kvinna till kvinna" vilket var fantastiskt givande. Sista terminen (dvs 2016) så jobbade jag heltid på en skola samtidigt som jag gjorde klart mina studier på FEI.

Jag hade 2015 sökt om att vara vikarie på skolan som ett sätt att dra in lite extra pengar under tiden jag pluggade, visade sig att jag hittade mitt kall. Dock hade jag vid det här laget lånat upp nästan alla studiemedel från CSN så att bli behörig lärare måste ske under tiden jag jobbar. Inte helt lätt kan erkännas. Våren 2016 så dör min mormor av cancer. Den första av mina nära som dör sen pappa 1994. Förmodligen är det denna förlust och det faktum att jag slungas tillbaka till alla känslor som var i början av 90-talet som triggar min depression denna gång. Det och förmodligen att jag under en längre tid varit under stress kring Alexanders mående, han har ADHD, dyslexi, ska utredas kring ev autismspektrum och hade under en längre tid mått mycket dåligt. Han åt antidepressiv medicin för att han hade så mycket ångest och det tärde oerhört på mig att mitt barn mådde så dåligt. Mormors död blev droppen som fick bägaren att rinna över helt enkelt.

Fina mormor, sista besöket i hemstaden Kolind, Danmark

2016 var även året vi blev hundägare för första gången, en amstaff vid namn Smilla. En fantastisk, superbusig och (vårt fel) ouppfostrad hund. Hon hade så mycket energi och egen vilja men min energi fanns inte alls. Det blev såklart väldigt tokigt. När livet kändes som att det var på väg att bli lite lättare igen efter allt vi varit med om så sker det som jag inte någonsin önskar att nån annan ska behöva råka ut för. Långfredagen förra året, Smilla är nu 1 år och 3 månader, hon har börjat lugna ner sig och vi känner att den värsta perioden med henne är över. Fabian har tagit ut henne på en kvällspromenad och tänker att hon ska få springa på framsidan som är inhägnad. Dock var inte grinden stängd och Smilla smiter iväg. Fabian efter, jag och Miranda också efter ett par minuter. Vi springer dock åt fel håll och när jag inser att jag måste vända så hör jag hur tåget tutar. Mitt hjärta går i tusen bitar samtidigt som jag springer i riktning mot järnvägen. Som jag befarade så har tåget tagit Smillas liv, Fabian bevittnar hela händelsen och är själv bara en armslängd från döden.

Jag som var på väg igen, som började må bättre och så sakta hade börjat träna lite grann. Åter igen slungas jag ner i mörkret och kämpar för att komma upp. Kanske man inte får sörja ett djur så hårt men som jag insett så handskas jag inte speciellt bra med döden. 2017 fortsatte att ösa skit över oss, bokstavligen. Midsommardagen och jag går ner till källaren för att väcka Fabian, det är sen förmiddag. Öppnar hans dörr och ser en massa vatten på golvet varpå jag undrar vad han har pysslat med. Ingenting blir svaret och jag tittar in i förrådet som är vattenfyllt, tvättstugan halvt fylld, andra förrådet helt fullt med vatten. Som stiger. Brandkåren kommer och hjälper till att pumpa ut vattnet men det stiger hela tiden, dessutom inser vi att det inte bara är vatten, det flyter runt avföring i vår källare. Visar sig att avloppsstammen ute på gatan har blivit igentäppt då de la asfalt på vägen ett par veckor tidigare och nu kommer grannarnas avloppsvatten upp i vår källare. Vidrigt. Det har tagit ett halvår ungefär men idag har vi en källare som åter går att använda.

Så efter detta jättelånga inlägg. Det är nu januari 2018. Om ett halvår fyller jag 40 år. Trots allt universum öst på mig står jag fortfarande. Jag har inga planer på att ge upp. Jag har brutit ihop ett tag nu, nu är det dags att bita ihop. Nu är det dags att hitta tillbaka till träningsglädje och få lite tyst på nissarna i huvudet. Mycket är på plats i mitt liv nu, och jag har börjat att bygga upp mig själv igen. Har börjat träffa en kinesiolog igen, något jag gjort i omgångar då jag mått dåligt. Bland annat när jag fick min förlossningsdepression. Det är fantastiskt, känner hur energin så sakta kommer tillbaka.

Den här bloggen är också ett sätt för mig att ta mig tillbaka, jag hoppas att ni som kommer in och läser vill lämna nån trevlig kommentar emellanåt och hjälpa mig att tanka den energi som krävs för att orka med vardagen. Målet är att stråla ikapp med solen (ja jag har beställt strålande solsken) den 7 juli, dagen jag fyller 40.

För er som orkade läsa hela vägen, tack! Nu vet ni lite mer om mig och vad jag varit med om. Det finns såklart massor kvar och vissa saker kommer jag så småningom skriva mer om i framtiden.

Hoppas ni kommer tillbaka igen.

Svea fick flytta till oss i somras och hon hjälper oss i saknaden efter Smilla

xoxo Madelene

Likes

Comments