Blues

Det här kommer garanterat bli ett superrörigt inlägg. But here it goes.

Det var så längesedan jag skrev nu. Jag var liksom gravid och hade Belle inne i magen då.
Jag har tänkt börja blogga igen men har som inte haft någon riktig anledning. Tiden har jag haft (då jag har en otroligt snäll bebis med bra sovtider)

Jag skriver iallafall nu för jag mår så jävla dåligt. Sämre än på länge. Jag upplever ångestkänslor som jag hade när jag var sjukskriven och jag har nyss brutit ihop. (Ante jobbar hemifrån som tur är så han kunde ta Belle innan.)
Jag skriver mest för att jag måste försöka identifiera vart dom kommer ifrån och förstå vad allt handlar om och få ut allt som är jobbigt att säga.

Jag fick min mens igår, första gången jag har mens på över 1 år. Det, för det första var så jävla sjukt. Det kändes som om att en "supermammadel" av mig försvann och jag är åter igen en "vanlig dödlig". Jag har haft molande värk i magen ett tag nu men tanken slog mig aldrig at det kunde vara mensen. (Jag har dessutom varit svullen men trott att det handlade om att jag svullat deluxe i påskhelgen).


Hela den här jävla isoleringen gällande covid-19 tar mer på mig än vad jag trott. Det tär verkligen på mig att inte få träffa min familj eller vänner som jag vill och dessutom nu när Belle är så liten plus att hon växer och utvecklas så mycket nu. Vist, vi var hemma i Ånge över Påsk och umgicks på avstånd. Bästa jag gjort på länge, men mådde så sjukt dåligt över att komma hem sen till det "normala". Sen alla saker jag känner att jag själv missar med henne. Babysim, fika på stan eller seriöst bara gå på affärn och ta med henne. Bara ta med henne någon annan stans än ut på mina promenader. Jag kan inte längre gå på affärn för jag blir så jävla förbannad på alla ignoranta jävlar som totalt skiter i att hålla avstånd och som dessutom hostar och nyser rätt ut. Så nej. Det har jag slutat med. Psykiskt jävla påfrestande.

Jag och Ante har bråkat, vilket är normalt, men de senaste gångerna har varit fruktansvärda rent ut sagt. Vi har varit riktigt elaka mot varandra och det värsta av allt har desutom hänt, som vi lovade varandra att aldrig göra. Vilket är så självklart att INTE göra, är att vi har bråkat framför Belle.
Igår vart det så extremt att ångesten sköljde över mig och jag insåg att vi behöver hjälp.
Vi har pratat om att gå till parterapi innan i förebyggande syfte, men aldrig riktigt tagit tag i det. Känns dessutom sjukt tabu att prata om det, då det känns som om att man blir dömd direkt, att ens förhållande är så jävla kasst att man inte kan fixa de själva. Men det är svårt när man är så olika som jag och Ante är och dessutom när vi har våra egna demoner att brottas med, så det kommer bli skönt med en hjälpande hand från någon opartisk.
För frågan är inte om vi älskar varandra eller inte, för det gör vi. Så obeskrivligt jävla mycket. Men vi har problem med att nå fram till varandra, vilket vi egentligen alltid har haft, men det blir starkare och mer påtagligt nu eftersom det inte bara är vi två här hemma längre.

Jag har varit så jävla glad och tacksam över livet jag har. Över mitt underbara barn som är så sjukt glad och snäll och fina kille och snälla djur. Så blir det såhär sen? allt raseras och det känns verkligen som om att jag misslyckats med ALLT. Och visst,det kanske är normalt att känna så ibland. Men inte för mig längre. Jag har varit så glad och tacksam över att monstret inom mig har varit borta, att jag har fått må så bra så länge. Men ja, jag antar att det där jävla monstret bara sov.

Belles sovrutiner har dessutom ändrats. Från 0 uppvak på natten till 2, där hon dessutom är vaken 1h under det ena. Det har nog med hennes språng (4) att göra, meen det är ändå tungt. Jag har dessutom sovit själv ett tag nu bara för att inte störas av Ante när han ska upp på morgonen, så jag har fått ta alla nätterna själv och då hon under den där timmen inte vill ha bröstet så behöver jag gunga henne och sjunga. Och tillslut somnar hon brevid mig i sängen. Och ja, det är jobbigt för mig. För jag är inte vad, plus att jag lägger mig så jävla försent.

Kontentan av allt är att jag känner mig så jävla misslyckad. Jag har misslyckats med min mammaroll, som flickvän och även som matte (då jag kan bli obefogat arg på djuren).
Jag vet inte, men kommer det va såhär föralltid nu? eller är det här mitt nya pms-jag? Är allt jag känner sanning?
Jag kanske har misslyckats. Jag hoppas verkligen inte det. När fan ska allt vända?

Migrän fick jag förut när jag bröt ihop också, så ska ut med Belle och Sammie nu blir nog en kortare tur då jag mår som jag mår, men förhoppningsvis mår jag lite bättre efter.

Gillar

Kommentarer

theoakleaves
theoakleaves,
Du får aldrig, ALDRIG tänka att du misslyckats! ❤️ För det har du inte. Jag slår vd om att allt du känner just nu är fullt normalt, att alla känner så nångång, och speciellt under spädbarnstiden! Det sägs ju att första året med barn är den största prövningen man går igenom som par...?! Men jag tror också att ni gör rätt i som sträcker ut handen och ber om hjälp externt ifrån - om inte för att få reda på vad som är rätt och vad som är fel utan snarare för att få verktyg till hur ni ska göra/agera när de här tillfällena dyker upp.

Jag har gått nästan varje dag sedan vi kom hem från BB och typ LETAT efter saker som ska störa mig - hundarna snarkar för högt, det är stökigt hemma, sambon är hemma för mycket/för lite, vi bor för trångt,... Och den stressen (att på nåt sjukt vis gå och leta efter saker som ska få mig att må dåligt) är nog den största anledningen till att min amning slutat fungera. Jag skulle säkert kunna få ignåg det igen om jag släppte allt annat, helst genom att åka iväg nånstans, lämna vardagen och BARA fokusera på mig och bebis men jag ahr insett att den här sorgen får jag nog leva med - det krävs för mycket att få igång det och jag har inte den energin just nu 😟 Tyvärr...

Om ni inte går iväg och pratar med någon skulle jag nog ändå föreslå, för din egen skull, att du går iväg och pratar med någon om hur du känner. Det är så skönt att få allt ur sig, till någon opartisk och att få verktygen att hantera det hela när det kryper på igen ❤️

Kram på er, och du - du är den bästa mamman för Belle! Glöm inte det! Även om du inte känner så varje dag och hela tiden så är det just DIG hon ville ha som mamma, det va just DIG hon valde att komma till ❤️
nouw.com/theoakleaves
petersdottter
petersdottter,
Jo det sägs ju så, jag trodde bara att det skulle bero på bebisen (med dålig sömn och otröstligt barn, vilket vi inte har problem med), men här beror det mest på oss (och mest mig). Så det kommer bli riktigt skönt med hjälp och att vi tagit tag i det nu och bokat tid, det gör så att mycket ångest och känslan av hopplöshet försvinner.
Vad hemskt att läsa att din amning har blivit så påverkad💔 Men huvudsaken är att bebis blir mätt och mår bra samt att hon har en mamma som mår bra❤❤
Jo jag har pratat innan med psykolog och haft kbt osv men det var ett tag sen nu och det såg helt annorlunda ut då. Så får se hur det här hjälper oss först så ska jag ta en funderar till sen.
Vart tårögd när jag läste det sista fu skrev, tack❤ Det värmer verkligen❤
nouw.com/petersdottter
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229