Att bli mamma

Vad innebär det? Egentligen?
Någonstans så har jag glorifierat det hela, hela den här familjegrejen. Samtidigt som jag ser på det hela med oro och tvivel.
Ingen tar över den andra, men ja det väcker mycket tankar hos mig.

Det jag hoppas och "glorifierar" är att vi kommer ha en sån mysig tid framför oss. Självklart så kommer det var mysigt oavsett.
Men jag tänker mig mycket soffmys, amningen kommer vara en mysig stud mellan mig och bebis utan varse sig problem eller smärta.
Jag kommer att ha hunnit med att både julpynta och julbaka innan bebis kommer.

Jag är pepp inför förlossningen och känner att jag verkligen kommer fixa det. Det kommer göra förbannat ont. Kan inte ens föreställa mig smärtan. Men jag kommer fixa det! Allt kommer gå bra och jag ser faktiskt fram emot att få vara med om en förlossning. Föda vårt älskade lilla barn till världen.
Få vara med om känslan när hon kommer upp på mitt bröst💕

Vi kommer att få en nöjd bebis som kan somna överallt, inte har några som helst problem med att åka vagn eller bil och att allt bara kommer vara sådär härligt underbart.
Jag tänker att jag kommer att läka ganska "snabbt" vad nu det innebär och att jag och Ante kommer att vara ett bra team som kompletterar varandra ännumera när bebis är här.
Vi kommer ha matchande röda pyjamasoutfits, hela familjen. Dricka mycket te och glögg och fika gott💕 Livet kommer få en helt annan mening och fan vad härligt det ska bli.

Men samtidigt,
Så kommer jag vara sjukt trött och förstörd, både i kropp och knopp. Jag kommer ha hemska eftersmärtor/värkar så att jag enbart kommer att ligga fastklistrad i soffan. Kommer jag ens fixa att byta en blöja?
Amningen, tänk om den inte fungerar? Att hon inte tar tutten eller att mina bröst inte producerar tillräckligt med mjölk. Och hur ont gör det? Jag tror inte att det är supermysigtputtenuttigt första tiden man ammar.

Förlossningen.
Jag vet inte om jag kommer klara av det. Jag kommer ihåg när jag hade så ont i magen för ett tag sedan, jag trodde verkligen då att jag skulle dö.
Jag är så rädd för att kommer få fullständig panik, glömma bort att andas eller lyssna på barnmorskerna. Smärtorna kommer ta över och jag kommer tappa allt.
Jag är rädd för alla komplikationerna som kan ske. Både för mig och bebis. Inte "spricka från ystad till haparanda"- grejen, hemorrojder, skita på mig eller sånt. Utan att bebis fastnar, akut kejsarsnitt, navelsträngen hamnar fel och sånt. Det finns en risk att det kan ske och det gör mig panikslagen.

Sen tänker jag på tiden efter förlossningen.
Alla komplikationer som kan visa sig då. Framfall, stomi, extrema smärtor som gör så att man inte ens kan ha sex och ja. Jag vill fan inte ens gå in på allt.

Och kommer jag och Ante att ens fixa det här? Tänk om tröttheten tar över och vi bara bråkar helatiden?
Det här mysiga familjemyset kommer förvandlas till en irritationsbubbla med hugg och tjaffs.

Tänk om vi får en missnöjd bebis? Som bara skriker dag ut och dag in, som ger oss 0 sömn och som.är otröstlig. Som hatar att åka vagn, vilket kommer göra hundpromenaderna rätt besvärliga..

Jag tror att mycket av allt det här negativa bottnar sig i mitt kontrollbehov. Jag vill gärna ha kontroll på allt och speciellt när det handlar om något så världsomvändande som detta. Vilket såklart inte går och det är extremt svårt för mig att greppa.

Tänk om allt går åt helvete? RIKTIGT åt helvete. 💔
Eller tänk om allt blir sådär underbart fantastisk? ❤
Eller om vi kanske bara får lite av allt?

Men jag hoppas, HOPPAS på att inget går åt helvete. Om ca 4månader får vi veta.

Har jag någon läsare som haft samma tankar? Eller tips på hur man hanterar allt?

Gillar

Kommentarer

Sanna
Sanna,
ni kommer vara trötta, ni kommer gnälla och bli lättirriterade men ha det i bakhuvudet inför bebis ankomst och prata om det innan bebis kommer ”hur vill vi vara i våra värsta stunder mot varandra, det är ok att vara sur men hur bemöter vi varandra” & ha ett mantra att man kommer inte alltid vara såhär trött och ha såhär ont.

sen tror jag det är viktigt att sänka ”ribban” på sin relation.

att tänka såhär har hjälpt mig att slippa få ångest över att vara en kass partner ”idag är vi bara föräldrar om dagen kräver det. idag är vi bara kompisar om dagen kräver det. idag är vi älskare om dagen kräver det.”

det är viktigt att fortsätta visa ömhet men för den sakens skull inte måsta ligga 3 dgr efter en förlossning. men pussar & kramar gör mycket. sen vissa dagar när bebis legat klistrad vid ens kropp och man bara vill ha space som mamma, då kanske det räcker att hålla handen med varandra i soffan!

amningen kan va krävande men då ber du om hjälp från BB, du behöver inte truga på och ha ont utan det finns proffs!!

skulle bebis gråta HELA tiden, då ber ni om hjälp. nån som kan komma & rulla vagn så ni får sova. mor- och farföräldrar som får ställa upp så ni får återhämta er och försök att se hundpromenaderna som en paus från gråt. men viktigast är att be om hjälp!

och försök få långledigt tillsammans över Jul, ni kommer ha det SÅ himla mysigt med bebis, det är jag övertygad om!
petersdottter
petersdottter,
Åh gud. Tack för dina ord Sanna!!❤🙏🏽 Jag kommer också försöka tänka så som du gjort gällande relationen. Just att sänka ribban och att det är OKEJ att bara vara föräldrar/kompisar vissa dagar, eller lite irriterad eller vad det nu kan vara. Kommer spara din kommentar så att jag kan gå tillbaka och läsa den sen när allt känns bajs🙈 Det är bara så himla läskigt att inte veta!
nouw.com/petersdottter
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229