Jag vill nog inte riktigt erkänna...

Jag vill nog inte riktigt erkänna att jag tänkte ett steg framåt...
Att jag släppte in honom i kanten av mitt hjärta,den första som ens varit i närheten av nåt riktigt från min sida...jag vet inte om det bara är den där härliga pirriga känslan jag tokgillar eller om det va HAN eller att jag vart så himla fint uppvaktad & att vi talade samma språk & att prata med honom kändes som ”hemma”.

Men känslan av att sitta här lite olyckligt kär infinner sig....
Eller kär & kär ?!
Himla himla småförälskad iaf;)
Jag vet att det kommer gå över men det är så jävla jobbigt just nu.
Jobbigt för att jag tänker hela tiden & besitter tyvärr inte förmågan att stänga av som han kan.


Men jag har kommit över betydligt värre saker så jag vet att det ordnar sig.
Men mitt hjärta fick sig en törn för att jag hann tänka framåt med denna ljuvliga karl.

Och jag är totalt livrädd för mina egna känslor & det va nog det som skrämde iväg honom...

?xoxo J??

Gillar

Kommentarer