Och sådär är jag egentligen med allt jag tar mig an. Jag vill vara en flickvän som är bra på att laga mat, har körkort, som alltid är piffad och har ett jobb man vill skryta om. Men jag har ju inget av det där. I familjen är jag dottern och barnbarnet som är frånvarande och lever sitt liv uppe i huvudstaden och det äter verkligen upp mig. Som vän vill jag alltid ge energi, men när jag träffar mina vänner känner jag mig så utmattad och vill bara spy ut allt skit. Vilket gör att jag ofta känner mig som en bromskloss. Och som bloggare försöker jag att skriva om mina egna känslor och samtidigt få in bilden jag är för mina närmaste för att dom ska tycka att det stämmer överens. Men det är svårt.

Och mer än någonsin känner jag att det är svårt att vara 100% mig själv på bloggen... Och det på grund av att arbetsgivare och kunder lätt kan kika in här. Dessutom får jag en smärre hjärtklappning av att ens titta in på Instagram och Youtube. För prestationsångesten spinner igång när jag börjar jämföra mig med andra bloggerskor. Jag har ingen aning om hur jag vill profilera mig på andra kanaler än bloggen! Jag älskar ju att skriva, men inte att fota... Och tyvärr primerar Instagram kvalitativa bilder.

Som några utav er förstår så arbetar jag inte längre på heltid med affärsutveckling på Ingager. Vilket faktiskt känns väldigt bra. Jag är ingen säljare, och nu vet jag det! Och man ska lägga sin tid på det man är bra på. Jag är fortfarande kvar på Ingager men kommer att arbeta på projektbasis istället <3 Vilket passar mig som handen i handsken och gav mig direkt mer tid för bloggen!

Egentligen vore det ultimata att hoppa på en kvällskurs på Berghs School Of Communications och kombinera det bästa av båda världar. Men det handlar om en del pengar och den ivriga delen av mig känner att jag slösar tid. Det känns svårt att hitta en kurs där både läraren och ämnet är relevant. Men jag kanske har fel? Även om Digitalt Ledarskap, Communication Management eller Varumärkes- och affärsstrategi är otroligt intressanta ämnen att grotta ner sig i...

Det kanske låter märkligt, men sedan jag var 15år har jag haft en inre röst som har sagt "Du har bara dig själv ifall något händer" och jag är nog ganska präglad utav det. Jag vill kunna stå på egna ben och leva mitt drömliv utan hjälp från någon annan, därav stressen att "komma någonstans". Om någon utav er har pluggat på Berghs, kan ni inte försöka övertala mig till att söka hehe? Jag tror faktiskt att jag psykiskt skulle må så bra av det just nu.

Summan av kardemumman av detta inlägget kanske är att jag måste inse att alla människor har bra och dåliga dagar. Man är inte en dålig person för att allt inte går ens väg en dag... Fastän jag inte riktigt kan ta in det just nu så är det något jag behöver arbeta med på sikt. 

Igår var det alltså dags för mig att för första gången träffa min kontaktperson hos Capio som ska hjälpa mig igenom den här ADD utredningen. Jag har sovit dåligt i en vecka, varit nervös och varit stissig. Jag hade inte tänkt att skriva om detta alls, men det tynger mig för mycket för att undanhålla här på bloggen.

I ärlighetens namn så tycker jag att det här är skitjobbigt. Det känns inte som att någon förstår mig, och här om dagen slog det mig att jag håller på att kolla upp om jag har ett "handikapp". Då brast det lite. Varför jag kollar upp det här nu, är för att jag ska kunna klara av att skapa mig den karriären jag vill. Jag är livrädd för att inte nå mina mål i livet bara för att jag är för stolt för att söka hjälp. Eller att P ska lämna mig. Det låter kanske dramatiskt men han tar en övervägande majoritet av ansvaret här hemma och över våra liv. Ibland är jag som ett litet litet barn och jag har inga svar på varför. Jag vill bara VETA varför jag är som jag är.

Problemen i min vardag blev så mycket tydligare när jag började jobba på kontor och hade massa andra människor att anpassa mig efter, tillskillnad från när jag arbetar hemma själv. Åtskilliga gånger jag har ringt P och gråtit av ren stress för att jag inte vet vilken uppgift jag ska börja med. Eller har börjat gråta i matbutiken för att jag inte har skrivit en lista med saker jag ska handla. Det är som att jag inte kan hantera olika information samtidigt. Ett barn beter sig så och jag skäms något fruktansvärt över att det är såhär. Hade jag bara vetat hur jag skulle hantera olika situationer eller hålla mig ifrån vissa saker så skulle det göra en markant skillnad.

Om tre veckor ska jag tillbaka för blodprov för att se om det är hypoterios (vilket jag tycker är så bra att de kollar efter!) eller någon annan fysisk sjukdom. Samt drogtester och ett till besök hos min doktor/psykolog/utredare eller vad hon nu är. Efter det pratar man ihop sig på kliniken för att se om man ska gå vidare med behandlingen. Och då väntar X antal psykologbesök för att gotta ner sig i barndomen (usch hoppas jag slipper). Jag hoppas bara på att de hittar någonting, så jag får svar på alla frågor. Mest av allt vill jag bara bli av med all skam. För fy fan vad jag skäms över detta.

Förlåt för rörigt inlägg, och vi skulle kunna ta en annan gång vad det är jag faktiskt har problem med. Just nu känns det alldeles för blottande och jag börjar gråta av tanken haha. Jag förstår om det känns oklart. ADD är förresten som ADHD fast utan Hyperaktiviteten. Går vi inte vidare med den här utredningen så kan vi börja luska i andra saker. Om det är en viss typ av stress som gör mig såhär eller vad det nu än kan vara. För det kan ju faktiskt bara vara det... Stress alltså. Men jag känner mig inte alls stressad.

Som jag skrev på Twitter tar jag gladerligen emot pepp för just nu känner jag mig så himla liten och osäker. KRAM på er.

Bild ifrån Marstrand och Vårbalen i maj

Fråga: "Hej Ellinor! Jag har läst din blogg mer eller mindre sedan du bloggade på Forme och endast skrev om känslor. Jag fastnade för din blogg för att du skrev om din pappa då. Och jag bara undrar, har ni någon kontakt i dagsläget? Hur mår du idag?"

Svar: Men Gud vad fint! Det måste vara säkert 5-6år sedan?! Fy fasiken vad kul att du fortfarande är inne här. Det gör mig varm i själen. Till din fråga så: nej, det har vi inte. Jag såg min pappa för första gången på min systers student nyligen, men då hade vi inte träffats på 3år sedan dagen jag själv tog studenten. Jag har svarat när han berättade att farmor blev sjuk, men inget mer än så. Varför jag inte skriver om honom här är för att jag helt enkelt inte tänker på det. Jag vet inte om jag förtränger det, eller om jag faktiskt bara är mycket lyckligare nu än vad jag har varit någonsin i mitt liv. Jag är inte arg på honom längre, utan snarare väldigt förstående och försöker se allt ur hans perspektiv. Ingenting är skrivet i sten och kanske hittar vi tillbaka till varandra en dag. Jag är inte för stolt för att höra av mig, utan jag är bara rädd över att må dåligt igen. En ganska naturlig känsla tror jag.

Fråga: "Jag måste bara ge lite pepp en trött måndag... Men Ellinor- du är GRYM! Jag ser upp till dig, ditt driv, din pondus och att du har något innanför pannbenet! Jag vill gärna ha tips på hur jag själv ska sluta lyssna på andras elaka kommentarer."

Svar: Tack fina snälla underbara! Tack. Det finns nog många som tycker att hanterar situationer fel, inte förtjänar allt jag har osv, men ofta är de dom människorna som sparkar uppåt. De stör sig på mig för att de själva vill framåt. Hade fler människor reflekterat över sina egna val hade fler människor varit framgångsrika i den mån de själva drömmer om. Det är jag övertygad om. Så som svar på din fråga: fokusera på ditt. Gör en plan för hur du ska ta dig dit du vill. Och kommenterar någon att du gör på fel sätt är de för att de själva inte ser vägen du ser. Sedan ska man vara ödmjuk också, men man ska aldrig ta skit!

Fråga: "Hej Ellinor! Jag har sett dig ute i vimlet på en restaurang för några veckor sedan när du åt med din pojkvän. Ni såg väldigt lyckliga ut och har världens äktenskapstycke haha! Jag önskar er all lycka. I alla fall, jag har läst någon elak kommentar här inne/skvallerbloggar om att du bara "glider med" på honom lixom. Och hur hanterar du sånt? Pratar ni två som par om det? För jag kan tänka mig att er relation ändå får utstå andra problem än vad en "vanlig" relation får. Att ALLA alltid ska tycka om ALLT ni gör? Han gör? Osv... Förstår om det är en privat fråga, men jag har tänkt på det mycket. Lycka till i livet, du är grym!"

Svar: Nejmen va! Nästa gång får du komma fram så jag kan ge dig en kram. Jag vet att det låter knäppt men för mig så är ni ju på många sätt mina vänner. Men iaf... Vad fint sagt, tack! Ja vi två pratar alltid igenom sånt där, men oftast så tar han bättre på det än vad jag gör. Han är väldigt obrydd av vad andra tycker (vilket är en grym egenskap tycker jag). Jag har aldrig reflekterat över det innan, men visst är det så. Folk bryr sig om vart vi åker på semestrar, vilka val vi gör när vi renoverar, vad vi ger varandra för presenter, när vi tänker ta nästa steg i vår relation etc etc. Människor som vi faktiskt inte känner. Det är ju ganska speciellt. Numera skämtar jag ofta om det dock. Tex om P blir irriterad över att jag fixar mig länge innan vi ska äta picknick. Då kan jag säga "Men glöm inte att det inte bara är vi som ska äta picknick, det är 50 000 personer till som ska få plats på filten och vara med". Det är ju rätt sjukt egentligen. Men sammanfattningsvis så vet ingen vilket liv vi två lever ihop förutom han och jag, och därför spelar det inte så stor roll vad andra tycker.