Efter regn kommer solsken

I år är det 5 år sedan min mardröm nådde sitt slut. Jag hade i tre års tid spenderat mitt liv i en såkallad pojkväns sovrum, jag fick röra mig mellan sovrum och toalett, men jag var tvungen att vara tyst, hans föräldrar visste om mig men de fick inte höra mig. Jag var ung, jag visste inte bättre.
En kille som annars var snäll, blyg, väldigt försiktig.
Hade helt plötsligt förvandlats till i mina ögon ett monster.
Jag hade kastat bort tre av mina tonår, men det var så jag trodde det skulle vara,
jag visste inte bättre.
Få gånger fick jag följa med och visas bland folk. En gång följdes vi åt till affären, väl där frågade jag ”vad ska vi ha nudå?” Jag skulle bara ha hållit käften. Han tar stryptag på mig och trycker upp mig mot en hylla. Hans blick sa att om jag inte håller tyst så vill jag inte veta vad som kommer hända.


Det sjukaste är, att medan jag spenderar mina dagar, nätter, lov från skolan, Så sover han inte hemma. Han svarar inte i telefonen. Jag vet att det plingat regelbundet i hans telefon. Det är från tre olika tjejer. De tre tjejer som är de enda jag har kontakt med under denhär tiden och som jag kallar mina vänner. Jag kommer över hans telefon när han är uppe och hämtar mat till mig. Och klumpen jag fick i magen då jag får se vad dem skriver.
Det var en gång ett påsklov. Jag kommer till honom efter skolan, precis som vi bestämt. Han säger att han ska åka iväg. Jaha säger jag.
Han kommer inte hem på flera dagar, svarar inte i telefonen.
Gemensamma kompisar lägger upp bilder där man skymtar honom i bakgrunden.
För att nu göra en längre historia kort. Det där var en av alla gånger han var otrogen. Han brydde sig inte alls i att jag skulle märka. De så kallade ”kompisarna” jag hade svarade ju heller nämligen inte i telefonen. Lagomt genomskinligt.

En utekväll på stans enda nattklubb, den i stort sett enda gång jag fick följa med ut. Jag fick order att under kvällen inte prata med någon om han inte var med. Där och då trodde man att det var för att han var rädd om mig och ville skydda mig från alla skumma typer. Men han var bara sjuk.
Kvällen började lida mot sitt slut och vi skulle ta våra lappar och hämta ut våra jackor. Tills jag inser att jag inte hittar min lapp till garderoben. En gång till tar han stryptag på mig och skrek mig i ansiktet. ”Du är helt jävla dum i huvudet” i ungefär samma volym som musiken spelades i bakgrunden. Allt blev suddigt och jag kunde inte stå upp. Jag fick alltså ingen luft och tuppade för en sekund av. Han sög tag i mig och hällde i mig vatten. Att ingen såg vad han gjorde är helt sjukt. Vart var vakterna? Trodde de bara att jag var i dyngfylla och medvetslös så han blev gentleman och hjälpte mig hem?
Vi fick ut jackorna och fortsatte hem till honom för att sova.
Han kommer inte längre än till stans korridor som korsar järnvägen innan han tar ut sina aggressioner. Han slår sönder en glasdörr så den inte kan öppnas, han suger tag i min jacka och släpar mig över järnvägen för att ingen ska hinna se vad han precis gjorde. Vi kommer på baksidan polisstationen och fortsätter bort, där står en ensam bil. En pickup. Han springer allt han kan och tacklar bilen, sparkar på den, hoppar upp på den och gör allt för att göra bucklor.
Jag är så fruktansvärt rädd att jag inte ens vågar gråta.
Jag bara går, fortsätter går.
Han stannar vid yttligare ett ställe och suger tag i en stor askkopp utav stål. Och sopar in den i ännu en glasdörr, sen vevar han mot mig, tack och lov så missade han.

Väl hemma så lägger jag mig på soffan och han på sängen, vi vaknar till utav att han kaskadspyr över hela sängen, väggen, golvet. Och ni som vet, ni vet vilken fobi jag har för spya.
Han tvingar mig att ta upp det.
Han spottar mig i ansiktet och lägger sig igen och jag låser in mig på toaletten och ringer min pappa som får hämta upp mig. När han somnat smyger jag ut.

Jag är en helt vanlig tjej. Gör inte mycket för att synas. Och det är precis så det gått till, jag har inte vågat berätta för någon. Detta är första gången jag berättat en bråkdel utav vad jag fått vara med om. Men den tiden har idag gjort mig till den jag är. Jag är blyg och försynt. Och självförtroendet och självkänslan jobbar jag på än idag.
Jag har anmält honom men det blev inget av det, allt lades ner då jag inte kan bevisa. Att sådant pågår dagligen, ingen ser, ingen hör. Att tjejer ska få utsättas för detta, jag önskar det fanns ett stopp.
Nu finns säkert en annan sida av historien, men tanke på att han hade en annan syn på allt, för honom var inte knarket och anabola ett problem där och då. Han ville ha musklerna, biverkningarna var ett faktum. Jag hoppas och tror att han är en bättre kille idag.

Jag har som många vet idag en son, jag ska göra allt i min makt att han under sin uppväxt och vuxna liv har stor respekt för kvinnor och medmänniskor.
#meetoo


Gillar

Kommentarer

R
,


Vi känner inte varandra men ville bara skicka en stor kram och säga att du är stark som berättar! ❤

Ulrika
,
Kontaterar att vi har mer och mer gemensamt... 😟
Ulrika
,
STOR kram! <3