När man förstår att allt var tvunget att ske

Idag, så är det alla hjärtans dag, en dag som framkallat mycket ångest hos många. Där ensamheten känts tung, och kanske framförallt nu under Covid när vi är än mer isolerade än tidigare. Det är lite en dag, då många bräcker varandra på sina sociala medier. Att visa kärlek och omtanke är verkligen fint, och de bör man göra. Men alltid, alla dagar. Men just såhär på alla hjärtansdag så kanske det känns lite extra i hjärtat på folk. Men. I hjärtat vet man när man är som rikast, oavsett hur dyr present man får eller hur många dussin rosor det står på bordet.

Att vara lycklig, är det viktigaste och de som slår varenda present i världen. Och därför, i detta inlägg kände jag att de var så rätt att berätta om Joakim. Många av er följer som sagt mig på Instagram, men här tänkte jag kanske berätta lite mer om hur jag kände innan han kom in i mitt liv, och tills där jag står idag. När jag separerade, så lockade aldrig spänningen att träffa andra mig, att vara ute och flänga, "ligga runt" osv. Utan när jag lämnade min relation var det för hela min kropp sa åt mig att jag var tvungen att göra, att jag visste någonstans djupt inom mig att såhär ska det inte vara.

Så måste medge att det här singelåret har varit allt annat än kul egentligen! Visst har man gjort roliga saker på vägen, men mest för att döva sorgen över att saker och ting var nödvändiga att bli som dom blev. Sorgen över barnen, familjelivet.
Det jag var säker, var ju säkerheten jag kände med vad jag sökte. Vilken typ av person jag sökte, vad jag ville åt och så tydlig med vad jag inte sökte.

Ganska snabbt efter skilsmässan så sökte jag verkligen febrilt nästan efter att träffa någon.. Ville verkligen träffa någon som fick mig att känna att saker och ting föll på plats. Men, de gjorde jag inte. Jag hade en härlig sommar, jag "dejtade" runt, läkte mer och mer för varje dag. Alla människor jag mött hjälpte mig sakta att känna den trygghet jag känner i mig själv idag. Det är jag evigt tacksam för. Som jag skrev igår, alla knasiga dejter man gått på som slutat i katastrof.. De får mig idag att kunna kikna av garv, så jag har skrapat på mig glada minnen trots att det fanns mycket smärta i det hela också.

Men sen en dag, när jag gett upp hoppet om ALLT som har med tinder att göra.. Tog bort mig från den där "kortleken" hela tiden, för jag skämdes att någon skulle se mig där nästan. För jag tänkte så om killarna jag såg där, "du var aktiv för ett år sedan när ja skaffa tinder, åh du är kvar. Vad är de för fel på dig!" lika snabbt insåg jag att dom måste ha tyckt de om mig med. Så kvällen innan jag började prata med J så skrev en tjejkompis till mig helt från ingenstans: Patricia! Du måste testa facebooks egna dejtingsida. What tänkte jag. Facebook. Har dom ens det. Vad är de här!

Jag öppnade min profil på den där sidan, och de första jag ser är den här kissekatten! Va så nära på att svepa bort, bara av farten. Men jag såg honom, och jag bara kände men wow! Så jag gav honom visst en superlike, de hade jag däremot ingen riktig koll på. När jag gick in dagen efter, så såg jag att de blivit en match! sen såg jag de omöjliga. 13 mil bort! men hur var de ens möjligt, för vi båda hade ett visst antal mil som max, jag tror jag hade två. Nära och bra tänkte jag.
Jag var i de där läget att jag inte ens orkade anstränga mig till en början att skriva.. "att sälja in sig själv" och att de ofta bara rinner ut ur sanden.

Men bara efter ett par rader, så fanns de något där. Och vi bara skrev. Och skrev. Tror jag hade över 13 timmars skärmtid vår första tid, vi pratade om saker som jag aldrig tror jag berättat för någon. Allt var så naturligt. Jag började sakna någon som jag inte ens hade träffat. Började googla "kan man bli kär utan att ens ha setts". Jag sov inte, allt vi gjorde all vår tid var att prata, både över instagram, telefon och skickade videos till varandra. Vi skratta, vi va djupa. Berättade allt, om allt.. Allt de du skäms mest över du gjort, alla våra gömda skelett bara öste ur oss. Och de fanns inte en stund, där jag kände att han på något vis skulle döma mig. oavsett vad jag berättade.

Dagen vi skulle ses, visste jag inte vart jag skulle ta till mig. Jag ville nästan inte träffa honom, för jag ville inte förstöra det perfekta vi hade. Tänk om, när vi träffades att de inte skulle klicka. Tänk om allt vi pratat om, förväntningar, framtid, relationer, allt bara känns så fel när vi ses. Men när han öppnade dörren, och stod och log mot mig.. Och gav mig den längsta kramen jag någonsin fått, i minuter.. sen gav mig en puss på munnen, så var det verkligen känslan över att ha hittat hem.

Dejten varade i flera dagar, och jag åkte inte hem. Från dag ett, har allt varit så enkelt. Som att vara med sin bästavän som du kan busa med, skratta med, tjivas med, älska, gnabbas.. Från första dagen, har aldrig något annat för mig känts så självklart.
Man kan träffa sin människa, oavsett om du är 20, 40 eller 60. Plötsligt så bara händer de där, där allt är så himla självklart.
Det är den mest lolaja, omtänksamma, rara, fina, roliga människa jag har haft chansen att stöta på. Sättet han har tagit sig an mina barn, inte då ett eller två.. Utan fyra. När han stöttar upp mig, när det blir jobbigt. När han utan att jag ber om de, kliver in och säger ifrån. När han, kramar, skrattar, gosar och med dom. När han tar sig all den här tiden för vardera barn, är för mig helt magisk. I allt det här, har jag också fått chansen att få en liten pojke i mitt liv som bonus, som får mitt hjärta att slå volter varje gång jag träffar honom. Bonusfamiljen, kan ni nu kalla oss. När man plötsligt förstår att allt som har skett, var menat att ske, till större syfte.

Joakim Hallerheim, du betyder världen för mig.

Gillar

Kommentarer