Att fela är att vara mänsklig

Godmorgon,
Idag vaknar vi till helg och för mig innebär dessa Fredagar starten på mamma veckan.
Vi har haft byte på Måndagar tidigare, men under sommaren blev det lite fel i våra dagar så det blev ändring, och gud så glad jag är över det. Att byta på Fredagar har gjort en så stor skillnad, du startar helgen med energi tillsammans med barnen, ingen klocka som ringer och väcker dig som gör att du behöver stressa iväg till jobb och vardag med en gång.
Utan man får chansen att vakna till film, och göra en god frukost tillsammans, och en lite gladare mamma med större tålamod än att avsluta helgen med dom, trött och nästan dränerad på tålamod.

Vill prata lite öppet och ärligt om hur det har varit att vara ensam med dom från start, och hur det är idag. Får ofta frågan på instagram: Hur är det att vara utan barnen? Hur kände du i början? Var det värre i början?

Nu ska jag berätta hur det varit för mig. I början utav vår tid isär, så var det rätt mörkt. På en så dålig plats i livet har jag nog aldrig befunnit mig, även om det var jag som valde att lämna. Kände jag mig aldrig berättigad till min sorg, utan jag kände bara skam och skuld. Och jag begravde liksom allt i mig och jag fungerade på ren autopilot. Jag var en dålig mamma, en dålig vän, kände mig som en usel människa för all min energi gick att ens ta mig upp ur sängen och försöka överleva dagen.
Jag skulle ha sjukskrivit mig, men trodde att jag skulle orka allt ändå. Men det gjorde jag inte, och jag började missköta mitt arbete då jag vaknade upp från dag till dag och kände: De här går bara inte.

Jag hade en sån ångest att vara utan barnen utan dess like, men jag hade också en sån ångest över att vara ensam med dom. För jag orkade inte det. Jag verkligen orkade inte med alla vardags-måsten så som att laga mat, lämna/hämta, träningar, vänner. Men på något vis bara funkade de ändå. Jag bodde växelvist hemma hos en vän varannan vecka under en längre period så barnen behövde aldrig flytta på sig. Efter några månader i April så flyttade jag till segersta här där jag bor idag, och bokstavligen bodde på stallet. (låter lite märkligt men det var en lounge-del), och där kom vändningen och räddningen för oss. Vi va ute från morgon till kväll, åt middag på gräsmattan, va i stallet, barnen härjade och lekte och jag fick andas ut. Fortfarande med noll struktur, åt vi middag vid 19.00, eller 16.00 var lite oklart! men mat i magen fick vi, och jag släppte stressen och kände att rutiner kan få falla på plats när allt är lugnt kring oss.

I Juni fick vi äntligen tillträde till vårt hus, där vi bor idag. Dagen jag hämtade dom alla, började sommarlovet och här kom verkligen de jobbigaste känslorna. Här kände jag verkligen hur ensam jag var med barnen. När alla andra åkte på semestrar tillsammans, så var det bara jag och barnen kvar. Barnen på mig från morgon till kväll, utan riktiga rutiner, utan ordning på huset. Ush, det var svårt och vet att jag räknade dagarna nedåt tills dom skulle åka istället för tvärtom, för jag kände verkligen att det var kaos.

Men sakta med tiden, så kom rutinerna, nattningen, mitt mående blev lite bättre, jag började känna glädje igen. Började verkligen förstå mitt val till separation, började tro på mig själv, fick kraft av vänner som stadigt stod vid min sida. Jag började ta itu med saker jag sopat under mattan, jag kände plötsligt mig som wonderwoman som grejade allt. Tiden med barnen började istället ge mig energi istället för att ta. Glädjen till livet kom liksom tillbaka, och allt slutade vara ett mörker.

På ett år har jag kommit så långt med mig själv, och idag är det bara ren och skär ångest över att ens behöva lämna barnen varannan vecka då allt bara fungerar, så hade mer än gärna haft dom alla här hemma på heltid. Så till dig som känner igen dig, eller är på samma plats som jag varit på. De kommer bli bättre, hur svårt de än kan komma att kännas, så kommer det att bli bättre. Och du kommer stå där i slutet och se tillbaka, och känna dig tacksam över din resa och hur mycket starkare du har blivit. Du ser allt med andra ögon, och du kommer sluta skuldbelägga dig själv för känslor som du en gång bar.
Man är inte mer en människa, glöm inte det. Döm inte det första du gör, för att fela är att vara mänsklig.

// Patricia

Gillar

Kommentarer