Acceptans hur kroppen förändrats

När jag fick mitt fjärde barn, så hände något i mig. Jag kan inte sätta finger på vad det är, kanske är det åldern. Inte för att jag är gammal, men det sägs ju att man blir klokare med åren.
Jag har burit barn i min mage i tre år. Tre år, förstår ni vad min kropp genomgått? Kilon upp och ner, likt en jojo. Alla krav jag satt på mig själv. Stått på gymmet redan innan kroppen varit läkt. Varför? Om sanningen ska fram, kanske inte riktigt för min egen skull. Utan för att alla andra minsann kan hoppa ner i sina jeans direkt som dom haft innan graviditeten. Jag har gått på olika program, provat diet efter diet. Men den här gången, fann jag bara acceptans i mig själv.
Jag har ännu inte ställt mig på en våg sedan hon föddes för 14 månader sedan, och jag kunde inte bry mig mindre. Jag sminkar mig knappt. Inte ser jag sunkig för det? Jag går i mjukiskläder 99 procent utav tiden. Vem bryr sig. Inte lämnar Linus mig för att jag inte bär klackar och tighta obekväma jeans hemma? Det handlar inte om att vårda relationen, för även om jag inte gör de ovan. Är jag inte ofräsch. Jag är inte ful, jag är svin snygg ändå. Så va spelar de för roll.
Jag ammar fortfarande, och jag kan inte bry mig mindre om hur de påverkar mina implantat jag en gång gjort. Mina lår stöter emot varandra, och inte stör jag mig på de längre. Jag äter mat, jag bakar och älskar massa god sås! men jag vräker inte i mig. Jag rör på mig, för att jag mår bra utav det. Men jag hetstränar inte, just för att orken för de inte finns. Jag vill börja träna mer, men det tar jag när tiden finns. Men jag vill inte spendera alla mina timmar på gymmet, för samhällets eller någon annan skull. Utan enbart för min egen. Sminkar jag mig, gör jag de för min skull. Inte för att någon annan tycker jag är finare med smink. Förstår ni vart jag vill komma?
Jag är på en plats där i dag då jag lever ett rätt friskt och hälsosamt liv. Jag njuter av livets goda, utan få ångest. Jag är på en plats i livet där jag är så fruktansvärt trygg i mig själv & vem jag är. Vill bara gå tillbaka och ruska om mig själv där jag var för ett par år sedan och fråga va fan gör du!
Kram

hoppas också att det blir en läxa för er med buffertsparande. jag kommer från en medelklassfamilj men hela mitt liv från skola, föräldrar och vänner har alla pratat om vikten med buffertsparande. när jag var 13 och min storebror 15 ville vi ha en hund, våra föräldrar sa okej om vi utöver prist för hunden sparade ihop en buffert på 30.000 för oförutsägbara händelser.
När jag var 20, ville köpa min första etta och flytta hemifrån sa mina föräldrar (och banken rekommederade) att ha en buffert på 40.000 (utöver min handpenning, kostnader för möbler, renovering) etc för oförutsägbara händelse. När min kompis och hennes man (25 år gamla) köpte sitt första hus blev det ett radhus för att ha råd att sätta undan 80.000 för oförutsägbara händelser. Kanske är en grej i södra sverige för alla jag pratar med här är en buffert (utöver vanligt sparande) en självklarthet. När jag boddde 2 år i stockholm verkade det dock inte vara lika vanligt?
Men med barn, hus och djur MÅSTE man alltid ha en buffert utöver sparande för exakt sådanahär kostnader. Klart man ska få be om hjälp och att skänka är frivilligt (valde själv att skänka). Men är ändå ofattbart för mig att vuxna människor inte har en buffert när man skaffar djur etc för exakt sådana här händelser. Kanske dags att skippa små renoveringar hemma i ett halvår och spara för just sådana här saker? Utöver sparande till resor och barn då. För oförutsägbara händelser kan hända ALLA och det är en del av vuxenlivet att alltid vara beredd på allt.
Helt ofattbart att ha hus, djur och barn och vilja åka till Bali etc men inte ha pengar undansatta för detta.
Lycka till och hoppas Sixten blir bättre och att ni har fått insikter i er ekonomi 😊
Du är verkligen jätte fin! kram på dig! <3