När jag fick mitt fjärde barn, så hände något i mig. Jag kan inte sätta finger på vad det är, kanske är det åldern. Inte för att jag är gammal, men det sägs ju att man blir klokare med åren.
Jag har burit barn i min mage i tre år. Tre år, förstår ni vad min kropp genomgått? Kilon upp och ner, likt en jojo. Alla krav jag satt på mig själv. Stått på gymmet redan innan kroppen varit läkt. Varför? Om sanningen ska fram, kanske inte riktigt för min egen skull. Utan för att alla andra minsann kan hoppa ner i sina jeans direkt som dom haft innan graviditeten. Jag har gått på olika program, provat diet efter diet. Men den här gången, fann jag bara acceptans i mig själv.

Jag har ännu inte ställt mig på en våg sedan hon föddes för 14 månader sedan, och jag kunde inte bry mig mindre. Jag sminkar mig knappt. Inte ser jag sunkig för det? Jag går i mjukiskläder 99 procent utav tiden. Vem bryr sig. Inte lämnar Linus mig för att jag inte bär klackar och tighta obekväma jeans hemma? Det handlar inte om att vårda relationen, för även om jag inte gör de ovan. Är jag inte ofräsch. Jag är inte ful, jag är svin snygg ändå. Så va spelar de för roll.

Jag ammar fortfarande, och jag kan inte bry mig mindre om hur de påverkar mina implantat jag en gång gjort. Mina lår stöter emot varandra, och inte stör jag mig på de längre. Jag äter mat, jag bakar och älskar massa god sås! men jag vräker inte i mig. Jag rör på mig, för att jag mår bra utav det. Men jag hetstränar inte, just för att orken för de inte finns. Jag vill börja träna mer, men det tar jag när tiden finns. Men jag vill inte spendera alla mina timmar på gymmet, för samhällets eller någon annan skull. Utan enbart för min egen. Sminkar jag mig, gör jag de för min skull. Inte för att någon annan tycker jag är finare med smink. Förstår ni vart jag vill komma?

Jag är på en plats där i dag då jag lever ett rätt friskt och hälsosamt liv. Jag njuter av livets goda, utan få ångest. Jag är på en plats i livet där jag är så fruktansvärt trygg i mig själv & vem jag är. Vill bara gå tillbaka och ruska om mig själv där jag var för ett par år sedan och fråga va fan gör du!

Kram

Snacka om att den här morgonkylan bet tag i en! När vi gick ut till bilen, så insåg jag snabbt att rutorna var tvungna att skrapas för första gången, lite mysigt var det allt. Vi alla är hemma idag och kör en hemma-dag. Vi har varit risiga till och från hela förra veckan och även under helgen, och idag var jag ändå ledig. Så barnen fick stanna hemma med mig, tillräckligt pigga för att busa, men trötta för en hel dag i skolan. Men vi var tvungna att komma ut lite och få lite luft innan resterande dag spenderas i säng och soffa och Netflix-tittande!

Gick ner till vattnet och hade med oss bröd till fiskarna och fåglarna. Supermysigt, men kallt var de. De var vi inte beredda på, och alla barnen ville ha vantar på sig. Dit har vi kommit till alltså, så nu måste jag åka och bunkra upp lite fingervantar och annat som försvinner här hemma lika fort som alla strumpor gör.

Egentligen hade jag massa ärenden att göra idag, möte och banken och hundratals mail och bilder som måste komma ut. Men ja. De skjuter vi åt "växa-högen" och tar en innan dag, barnen är viktigast! Ha en fin dag allihop.

Idag fick jag låna dessa två så vackra modellerna! Det tar tid att lära sig, men de är också så utvecklande från gång till gång. Jag har ingen brådska, men de är verkligen så kul. Och efter varje fotostund, vill jag bara ut mer och mer! Alltid nya ideér i huvudet, jag måste bara finna de rätta platserna att fota på. Vad känner ni när ni ser dessa bilder? försöker hitta ett sätt att förmedla de jag känner i bilderna jag levererar. Kom gärna med er feedback! är de något jag ska tänka på tycker ni? KRAM!