Vårt 2013 började rätt tungt, efter aborten i December, så mådde jag inte speciellt bra och var väldigt ledsen! Men dagarna gick, och man bara ”kom” över det helt enkelt.
Det positiva denna månad var att jag fick ett heltidsjobb med ett jobb som jag verkligen trivdes på! (de bästa jobbet jag någonsin haft hittills). Jag Trivdes oerhört bra, men allt var ett ständigt pussel.
Jobba vaken natt, för lite sömn, jobbade väldigt mycket denna månad.. Men det var väl mitt sätt att bara ta mig vidare, jag behövde det.
Januari förra året känns som så långt borta, har bara en massa tråkiga minnen från den här månaden.
Mitt upp i allt, så blev jag iallafall en blondie, trodde jag skulle trivas… tji fick jag på den!

Mars var lite utav en dömånad, dagarna rullade väl på med jobb och barn! De som skedde denna månad, var att vi köpte vår fina 4:a! Äntligen så skulle vi få plats. Vi sålde även den gamla lägenheten, och vi hade redan flyttat in i våra tankar. Jag var fortfarande rätt nedstämd efter de ovanstående, jag och L gled sakta ifrån varandra under den här tiden. Han visste inte hur han skulle hantera allt, jag kände mig arg.. och allt var hopplöst. Jag jobbade mest för att slippa vara hemma, så var det faktiskt. De blev inte bra, vi flydde helt enkelt ifrån varandra istället för att ta hjälp utav varandra. Jag gjorde min andra läppförstoring på Proforma, och blev as nöjd.
Jag fick ett samtal från Nyköpings lasarett, min Pappa hade åkt in med ambulans och fått en stroke och låg nedsövd, allt var ovisst och rent utsagt skit under denna tid. Wilja fyllde också 3 år <>

April månad kom, och april månad gick. Jag började också sy, köpte min första maskin och satt fullständigt manisk varje stund jag fick framför maskinen!
Annars så var de inte mycket, åkte fram och tillbaka mellan Gnesta-Nyköping en del.

Maj, solen kom och allt kändes okej nu. Allt bara rullade på, vi fick tillträde till nya lägenheten! flyttade in, denna månad bodde vi i kartonger och hade tankarna endast på renovering och inredning!
I allafall jag. Va på skansen, massa lekland. Njöt utav att värmen började komma, en helt okej månad. Mycket trots, men det berodde också på allt kaos överallt.

Juni kom, bad, sol, ledighet, grillad mat jämt och ständigt! Gjorde mycket på egenhand, Linus jobbade och jag var hemma med tjejerna.
I slutet utav Juni fick vi reda på att min Mormor va så himla dålig. Så det var bara för oss att boka en resa ner till Polen, för att få spendera vår sista tid med henne.

Juli var min och Linus sista månad ”tillsammans!” jag tror att vi försökte denna månad, de kändes bättre stundvis. Vi gjorde mycket, åkte iväg, bodde på hotell.
Försökte hitta egentid med varandra, men vi var verkligen långt ifrån varandra på många plan. Allt från att närheten var borta, jag kände mig inte tillräcklig. Tillslut så backade jag mer och mer, när han försökte närma sig mig.
Vi kom om varandra, efter dessa månader med att ej ha pratat. Så blev det verkligen fel.

Augusti. En månad då jag kände mig som världens mest ensamma människa.
Ångrade allt som hänt, var arg, var ledsen, besviken, besviken på mig själv. Allt var kaos, jag var mer eller mindre bostadslös med två små barn! flyttade hem till Mamma i några dagar, fick snabbt tag på en andrahandslägenhet.
Fick tag på jobb inom en vecka, försökte bara ordna upp allt för barnens skull och körde bara på utav ren automatik. Jag kände inte efter, och var bara arg första tiden. Jag kände mig så värdelös! Jag började snabbt jobba, fick tag på förskola snabbt åt barnen. Skolade in dom, när vi sen fick veta att Håbo kommun inte godkände två förskolor, så det var bara att vara hemma med tjejerna den veckan jag hade dom! Med en halv inkomst, och tusen utgifter. Nej, allt var ett virrvarr. Jag anade något, jag var gravid. Alltså ni kan inte förstå, det här var den jobbigaste månaden i hela mitt liv när allt var som det var. Utan att tveka, bokade jag tid för en abort. Åkte dit, hämtade mina tabletter, åkte hem. Tog bort. Jag och L pratade inte mer med varandra än vid hämtning/lämning. Det var bra, för det fick oss att fundera utan att vara på varandra, och utan att bråka. Men veckan jag inte hade barnen, så höll jag på att bli knäpp. Efter jobbet, låg jag bara som apatisk och stirrade. Bara grät, och ville verkligen inte vara ensam.

September.. Fick träffa mina barn varannan vecka, jobba, bo på ett ställe man inte trivdes på. Försöka orka vara Mamma veckan jag hade barnen!
I mitten utav September så började jag och Linus prata igen, vi pratade så mycket om allt.. Vi pratade för första gången mer än vad vi gjort under våra 3 år tillsammans! All tid ifrån, gjorde så att både han och jag förstod våra egna brister som vi annars inte har velat lyssna på. Vi förstod varandra bättre, vi hade inte gnabbets, inte bråkat. Utan vi bara insåg, och förstod att varken den ena eller andra hade gjort mer fel. Vi slutade prata, slutade bry oss, var bara föräldrar. Där tog allt slut!
Jag är en riktig känslomänniska, och behöver prata om saker. Han inte, han förstod inte mitt behov. Och jag kunde inte förstå honom! Helt plötsligt så kändes allt så himla bra, och jag började känna mig glad över att ha förlorat honom. För jag insåg också vad jag hade, och vem som betydde allt för mig. Och han kände likadant, allt blev bara starkare och mer äkta. Vi förstod att vi ville vara med varandra, trots våra olikheter. Men trots att vi fortfarande är olika, kan och vågar vi nu prata om det. Och är öppna för att lyssna på varandra. Vi bestämde oss för att komma tillbaka till varandra igen, vi ville inget annat.

Oktober var den absolut bästa månaden på hela året! så glad jag är nu, och var då var de längesen jag var <>
Allt föll på plats, och de kändes bättre än vad de gjort mellan oss från första början. Vi har verkligen kommit varandra nära på ett sätt som annars inte fanns, och Linus för mig har blivit en helt annan person.
Oktober var en fartfylld månad! sov på hotell två gånger, bloggmiddag, klippte av mig håret och fick en chock. Träffade fina fantastiska människor, bloggvänner som blivit nära vänner. Jag sökte in till skolan, jag fick ett nytt jobb.
Men på samma vis detta var den bästa månaden, var det nog också den värsta månaden.
Jag förlorade min mormor, två dagar efter så omkom min styvbror.

November månad startades med en resa ner till Polen för att ta ett hejdå för min Mormor. Jag, min mamma och syster åkte ner. Det var en tung resa, 10 min innan vi är framme i Rzeszow så får min mamma ett samtal.
Martin är död är de enda jag förstår, knäna vek sig och tårarna bara brann. Förstod ingenting, där skulle vi hoppa av med resväskor och vänta på en släkt vid tåget som redan sörjde. Allt kom på en och samma gång, och
vi alla befann oss i chock i flera dagar. Att Martin hade försvunnit insåg jag inte förens några dagar innan hans begravning.
Jag var glad för min skull denna tid, jag var glad över vad jag hade hemma. Men var väldigt nere över allt som hänt, och kände någonstans: nu räcker det, jag vill inte mer.

December månad kom..
Jag fick beskedet om att jag blev beviljad min utbildning till frisör genom min hemkommun som betalar min plats, jag fick först ett nej. Men jag gav mig inte, utan jag tjatade och tjatade. Tillslut fick jag, ett ja.
Drömmen kommer bli sann, och jag kände mig så stolt och lycklig. Jag fick också mig min nya fina förlovningsring, en ny start på allt. Jag valde att byta bloggportal, och fick ett bloggkontrakt här hos Loppi och jag kan inte vara mer glad för det.
Vi har fått bo på hotell och haft chansen att rå om varandra ordentligt, tomten har varit här och barnen har denna månad varit så jäkla snälla. En väldigt fin månad, och jag hoppas nu på ett lättare 2014.

Tack till er alla som på något vis har varit med mig på min resa, även under tiden jag ej bloggade och bara använde instagram under tiden vi var separerade.
Då insåg jag, vilket stöd jag hade från människor som jag aldrig har haft chansen att träffa, det gick rakt in i hjärtat och jag höll mig stark. Jag klarade allt, fixade allt för att jag var tvungen. Men utan era ord, en titt bland kommentarerna så hade jag fallit ännu längre ner. Tack till er som kommit in hit varje dag, och spridit glädje. Ett litet hej, det kan betyda så mycket.
Hoppas att ni vill vara med oss på vårt 2014 bland studier och barntrots!

Stor Kram, och ett riktigt Gott nytt ÅR på er.

Jag har fått in lite smålustiga kommentarer på bloggen, jag vet inte om det bara är för att provocera, eller om det faktiskt är så personen/personerna i frågan tror att det är så. Att jag ska vara mer ärlig, jag undrar hur jag ska kunna bli mer ärlig än vad jag är utan att berätta när jag senast sket liksom. Jag tycker verkligen att jag är privat och öppen i min blogg, självklart tänker jag mer på vad jag skriver idag än vad jag kanske gjorde för tre år sedan. Men det är för jag också blivit klokare med tiden, har lärt mig att vara försiktig i denna värld. Öppnar jag mig för er, så är jag bokstavligen i krokodilens käft! Ni lyckas hitta allt för att göra mig ledsen eller trycka ner. Nu syftar jag just på denna tråkiga kommentarer som kommer in i perioder här på bloggen.

Jag har fått frågan om jag någon gång kan visa visa hur det ”riktiga” föräldralivet är! Jag skriver väldigt öppet om mina dagar, att vissa är för jävliga och jag orkar inte med mina ungar men allt är också i perioder, nu har vi det lugnt hemma och harmoniskt mellan tjejerna, självklart skriver jag inte om de bråkade om Ipaden på förmiddagen? skriver om det viktiga! De som läser min blogg, vet också att jag är öppen och att jag just inte målar upp ett rosa fluff fluff liv, för de är verkligen inte så att vara mamma. Men FÖR att man är mamma, behöver man inte likna en skräckuggla! självklart har jag dagar då jag går i mjukis och i toffs hela dagen och rör inte sminkväskan, men de händer sällan. Och städat, städat har vi ALLTID. Dammsuger hela tiden, de kan bli rörigt med prylar efter en dag, leksaker överallt! Men hemma hos oss kommer någon aldrig kunna hitta en kissblöja på soffan, eller på ett golv. Jag berättar om vi bråkar, berättar om att vi har haft det tufft innan. Vet inte vad jag kunnat ha gjort annorlunda? Känns som folk tror att man automatiskt blir ett trash som inte hinner med sig själv, eller hemmet för att man har ett barn hemma? Isåfall, ruska upp er och där med på en gång.

Fick även en annan kommentar att mina bilder är fejk på barnen, men jag väljer ofta att sätta på mina barn ljusa kläder, fina koftor och ja! Ni förstår. Och självklart tar jag kort på morgonen/dagen när vi är klara? ljuset är bäst i kameran och jag fotar alltid bara under dagstid. Men att jag då ljuger om hur fint de är, då i verkligheten barn blir alldeles lortiga vid dagens slut. Självklart är kläderna kanske inte lika vita, fina och rena! Men lortiga, de behöver dom inte bli fast man har barn. De beror helt på vilket barn man har? Wilja hatar smuts, skriker om hon blir kladdig! Hon sitter inte ens i en sandlåda för hon hatar sand, hon hatar regn. Skriker om de snöar i ansiktet! hon gillar helt enkelt inte saker som många andra barn älskar. Därav är hon väldigt ‘ren och försiktig’. Att jag ska ta mer kort på hur de ser ut i de riktiga livet. Förstår inte riktigt de där, Varför? Om jag väljer att ta fina kort på mina barn! så låt mig göra det?

Och hur skulle det vara om jag outa precis allting om mig själv här inne? alla vet att en bitch bor inom mig! De har jag varit övertydlig om.
Men kanske inte på de sätt som du tror. Jag blir arg, och sätter ner fötterna när jag inte håller med. Och jag berättar mer än gärna om vad jag tycker och om vad jag inte tycker om. När det handlar om mina barn, då blir jag en tigermamma. Jag kan bli tvär och sur när jag inte får som jag vill, och kan bete mig som fem år.
Är det någon nyhet?

Tatueringar är också något som är väldigt personligt för mig, och något som jag vill ska vara unikt. Man kan hitta inspiration utav andra, de har jag också gjort. Men man kan väl ändå sätta sin prägel på en tatuering?
Min stora på sidan är ritad för hand på kroppen, alltså är den helt unik och bara för mig. Den har jag sett på en annan blogg/instagram nu. Jag tänkte inte så mycket första gången, utan vet att hon läser min blogg och kände mig lite smickrad över att hon valt göra en precis likadan för hon tyckte att den var fin. Självklart blev jag lite, hm… varför inte lägga i andra nyanser? Men sket i det. Sen har jag sätt två precis likadana sugerskalls på instagram som även följer mig. Med blomma upptill, likadant som den på sidan. Är denna skull ritad för hand, alla detaljer i den är handgjorda. Hittat två identiska, med också identiska färger. Samma blomma över som jag har.. Sen den på låret är också kopierad, med samma text och samma plats. Då började jag känna, men fan så tråkigt om alla tillslut gör likadana tatueringar! att hitta inspiration är en helt annan sak, men färger eller detaljer kan man väl göra annorlunda för att få den på sitt egna vis?
Det är samma sak med texter på internet, självklart kan man bli inspirerad. Men man kopierar väl inte den rakt av, eller?