Patriciavidelindh
  • Magazine
  • Bloggar
    • Nya bloggar
      • Design & inredning
      • Foto
      • Föräldraskap
      • Mode
      • Träning & hälsa
    • Topplistor
    • Foto
    • Föräldraskap
    • Mode
    • Träning & hälsa
  • Fler
    • Design & inredning
  • Topplistor
  • Skapa blogg
    • Om mig & kontakt
    • Kategorier
      • Barnrummet
      • Workout
      • Bara Patricia
      • BESAFE AMBASSADÖR
      • Bloppis
      • BRÖLLOPET 9/7-16
      • Bröllopsplanering
      • BRÖSTOPERATIONEN
      • c9 Forever
      • Dagens Mama
      • De bästa av Bålsta!
      • DIY-Barnrum
      • DIY-Syhörna.
      • En annan del av Stockholm!
      • Familj vecka för Vecka youtube
      • FRISÖR
      • FRISÖR Hairextensions
      • Frågor & Svar
      • Gravid med lillebror
      • Graviditeten med Novalie.
      • Graviditeten med nummer 4
      • Husbygge
      • Inredningsfix
      • Klippningar / Stylingar
      • Mina tankar
      • Måste ha - Wanties
      • Nagelförlängningar
      • New in - barnshopping!
      • New In - Mama!
      • NewIn Baby
      • Novalie 1-2 år
      • Novalie 2-3 år
      • Okategoriserade
      • Patricia SYR
      • Recept, mat & bakelser
      • SAMARBETE/REKLAM
      • Signe-Mathilde
      • Smycken made by mammasangel
      • TIPS
      • Tristan 0-4 månader
      • Viktresan nedåt efter Nova
      • Wilja 0-3 månader
      • Wilja 2-3 år
      • Wilja 4-5 år
      • Välkommen hem till oss
    • Arkiv
      • februari 2022
      • februari 2021
      • januari 2019
      • september 2018
      • augusti 2018
      • juli 2018
      • juni 2018
      • maj 2018
      • april 2018
      • mars 2018
      • februari 2018
      • januari 2018
      • december 2017
      • november 2017
      • oktober 2017
      • september 2017
      • juli 2017
      • juni 2017
      • maj 2017
      • april 2017
      • mars 2017
      • februari 2017
      • januari 2017
      • december 2016
      • november 2016
      • oktober 2016
      • september 2016
      • augusti 2016
      • juli 2016
      • juni 2016
      • maj 2016
      • april 2016
      • mars 2016
      • februari 2016
      • januari 2016
      • november 2015
      • oktober 2015
      • september 2015
      • augusti 2015
      • juli 2015
      • juni 2015
      • maj 2015
      • april 2015
      • mars 2015
      • februari 2015
      • januari 2015
      • december 2014
      • november 2014
      • oktober 2014
      • september 2014
      • augusti 2014
      • juli 2014
      • juni 2014
      • maj 2014
      • april 2014
      • mars 2014
      • februari 2014
      • januari 2014
      • december 2013
      • november 2013
      • oktober 2013
      • september 2013
      • augusti 2013
      • juli 2013
      • juni 2013
      • maj 2013
      • april 2013
      • mars 2013
      • februari 2012
      • januari 2012
      • december 2011
      • oktober 2011
      • september 2011
      • augusti 2011
      • juni 2010
      Gå till ,[object Object]

      Nya inlägg

      • Post featured

        Att få en svår graviditets depression

        Vill mest skriva de här, för att det är så vanligt. Men att man kanske oftast, aldrig säger något. Man håller detta inom sig. Man skäms. Man skuldbelägger sig...

      Nya inlägg

      • Post featured

        Föda ett barn med GBS född i vecka 28

      • Post featured

        Skrämmande Tinderdejter

      • Post featured

        Skjorta on point

      Patriciavidelindh
      Patriciavidelindh
      Patricia Vide Lindh, 31 år, Bålsta
      • Instagram
      • Nouw

      Den här bloggen startades i samband med min första dotters födsel. Därefter har ni fått följa en resa med ytterligare tre barn. Ett äktenskap, en skilsmässa och starten på ett nytt liv. Förvänta dig starka texter och mycket personlighet! Jag hoppas ni kommer att stanna.

      För kontakt, eller frågor kring samarbete: [email protected]

      Arkiv

      • februari 2022
      • februari 2021
      • januari 2019
      • september 2018
      • augusti 2018
      • juli 2018

      Kategorier

      • BESAFE AMBASSADÖR
      • BRÖLLOPET 9/7-16
      • BRÖSTOPERATIONEN
      • Bara Patricia
      • Barnrummet
      • Bloppis
      • Bröllopsplanering
      • DIY-Barnrum
      • DIY-Syhörna.
      • Dagens Mama
      • De bästa av Bålsta!
      • En annan del av Stockholm!
      • FRISÖR
      • FRISÖR Hairextensions
      • Familj vecka för Vecka youtube
      • Frågor & Svar
      • Gravid med lillebror
      • Graviditeten med Novalie.
      • Graviditeten med nummer 4
      • Husbygge
      • Inredningsfix
      • Klippningar / Stylingar
      • Mina tankar
      • Måste ha - Wanties
      • Nagelförlängningar
      • New In - Mama!
      • New in - barnshopping!
      • NewIn Baby
      • Novalie 1-2 år
      • Novalie 2-3 år
      • Okategoriserade
      • Patricia SYR
      • Recept, mat & bakelser
      • SAMARBETE/REKLAM
      • Signe-Mathilde
      • Smycken made by mammasangel
      • TIPS
      • Tristan 0-4 månader
      • Viktresan nedåt efter Nova
      • Välkommen hem till oss
      • Wilja 0-3 månader
      • Wilja 2-3 år
      • Wilja 4-5 år
      • Workout
      • c9 Forever

      Prenumerera

      Latest blogposts

      • Post featured

        Att få en svår graviditets depression

        18 februari 2022
      • Post featured

        Föda ett barn med GBS född i vecka 28

        17 februari 2022
      • Post featured

        Skrämmande Tinderdejter

        15 februari 2021
      • Post featured

        Skjorta on point

        15 februari 2021
      • Post featured

        När man förstår att allt var tvunget att ske

        14 februari 2021

        Att få en svår graviditets depression

        fredag 18 februari 2022, 07:12

        Vill mest skriva de här, för att det är så vanligt. Men att man kanske oftast, aldrig säger något. Man håller detta inom sig. Man skäms. Man skuldbelägger sig själv.. Graviditets depression. Jag har under mina fyra tidigare graviditeter, aldrig någonsin upplevt något liknande. Har heller aldrig befunnit mig i en liknande situation som jag gjorde under denna graviditet. Fram till vecka 12 något, så mådde jag ändå okej. Förutom att jag denna graviditet var helt sänkt då jag mådde så illa, och tröttheten var inget att leka med.. Men därefter, så grinade jag varenda dag- Ringde varenda vän jag hade, och hade bokstavligen panik. Jag tror inte jag själv hängde med i vad som hände, att allt gick så fort! (idag kan jag se tillbaka och känna - att jag är så glad att saker och ting som de blev, för Loui kom. Och jag hade gått igenom allt flera gånger om) men där och då visste jag inte, vad jag skulle få. Så allt ni kommer läsa, är känslor som fanns där och då. De var lika äkta - som de känslor jag har idag.

        Som ni vet, så gick de mesta i vår relation väldigt fort. Det är man fri att tycka vad man vill om, de är helt okej. Självklart är nog det en bidragande faktor att det blev som de blev. Vi tog beslut att flytta till Strängnäs, för att komma halva vägen var. Då vi båda hade barn sedan tidigare. Allt lät väldigt bra - tills vi kom till praktiken. Joakim blev aldrig drabbad av detta, då hans dagar såg likadana ut sen innan. Han jobbade 100% hemifrån, och när han hade sin son. Så hade han ingen förskola. Utan de var hemma tillsammans hela veckan. Detta var långt ifrån optimalt - då han behövde jobba, kunde inte aktivera. T var ledsen hela dagarna, och satt med en padda framför sig dygnen igenom. Allt var bara rörigt. Men, det fanns iallafall inga tider att passa, och inget körande.

        För oss, mig och mina fyra barn blev denna tid k a o t i s k. Först en timma till skolan varje morgon, om de inte blev köer. Då tog de längre tid, sen efter jag lämnat barnen skulle jag åka från bålsta - till stockholm för att jobba en hel dag. För att sen åka tillbaka till Bålsta, för att åka till Strängnäs. Alla dagar i veckan. Jag och barnen kom inte hem förens tidigast 19.00 varje dag. Jag bokstavligen grinade mig igenom denna tid - och förstår inte att under 6 månader hade vi det såhär. Det är som ett tungt mörker över denna tid, såklart med sina ljusglimtar. Och ja, jag borde ha förstått det här långt tidigare. Men som ni vet, när man gärna vill något så förfinar man situationer i huvudet och vill så gärna att det ska funka. När vi väl kom hem till 19, så var de bara middag som gällde och hopp ner i badet. Under den lilla tiden, hann grannen under komma upp och knacka på och be våra barn att sluta gå på golvet. Den stressen. Att varje vaken stund tysta sina barn, sluta be dom leka. Inte springa, inte hoppa. Tassa på tå. De var inte en eller två gånger denna granne kom upp. Utan flera. Den stressen.

        Jag satt varje morgon och undrade vad i helvete jag hade gjort. Hur hade jag kunnat göra dessa val. Varför. Jag beskyllde mig själv så mycket, för de kändes som där och då att jag förstört mitt och barnens liv för alltid.
        Sen också att flytta ihop som en nybildad familj med alla dessa omständigheter, var inte enkelt. Att tro att alla barn skulle tycka om varandra, komma överens. De var också naivt. För alla tyckte det här var jobbigt. Mina barn som är högt och lågt, förvisso väldigt anpassningsbara, men som är intensiva, spralliga, till att anpassa sig någon som är hela motsatsen som behöver ha sina dagar lite likadana, inte falla ut utanför rutiner. Hur kan man då få alla dessa barn att må bra - när det helt enkelt verkligen inte fungerar.

        Det jag kommer skriva nu, skäms jag så över. Men i vecka 20 ringer jag i panik till Eskilstuna, och jag ber dom hjälpa mig att ansöka om en sen abort till socialstyrelsen. Så illa var det. Jag hade en sån panik, jag ville bara att känslan jag bar på skulle ta slut. Jag ville inte - jag ville verkligen inte leva i det där, jag ville verkligen inte ha ett till barn när allt var så kaos som det var. Jag fick som ni förstår, akut samtalsstöd. Och tack gode gud. Den psykologen som hjälpte mig ur de värsta, har jag livet att tacka för idag. Hon fick mig att förstå så mycket, få rätsida på känslor. De hon frågade mig om. Vad är de värsta som kan hända. Klarar du dig själv oavsett vad med fem barn? Där och då hade jag mitt svar, ja. Självklart. Det var aldrig barnet i sig som jag inte ville ha. Och den frågan fick mig stark! för jag vet, att oavsett vad. Klarar jag mig själv. Men skammen och skulden över att jag kände som jag gjorde, när de aldrig var barnets fel. Har jag än skuldkänslor för.

        Vi båda insåg att detta inte fungerade, med skolpliktiga barn som inte kunde vara hemma. Jag sa till Joakim att de enda för mig för att få detta att funka, är att flytta tillbaka hem. För barnens skull, och han höll med. Vi båda hade tittat på samma hus, men inte sagt något till varandra. En dag efter jobbet, så kom jag hem och så sa Jocke, kom. Vi ska åka. Vi åkte mot Bålsta, och kom fram. I samma sekund som vi såg huset, så skrek vi båda till att ja. De här blir ett hem för oss alla. Den lättnaden, äntligen kunde vi börja se ett ljus, och för ett par få veckor i graviditeten, så kunde jag börja andas. För att jag visste, att efter sommarlovet så kommer barnen komma nära sina vänner igen, nära till skolan. Tillbaka till deras liv. Vi hann bo i huset i 12 dagar innan Loui föddes, i vecka 28. Tänk, att bara 8 veckor före, var jag nära att avsluta allt. Förstår ni smärtan man bär i kroppen såhär i efterhand? de lilla livet jag satt och vakade över dygnets alla timmar i veckor, ville jag bara ett par veckor före avsluta.

        Det här har varit ett långt år. De som skett detta år är ibland så övermäktigt.. Det, och barn som inte velat komma hem för situationen har varit så ohållbar.. Wilja som nu genomgår en adhd utredning, joakims son som genomgår en annan npf utredning. Barn med sina olikheter och likheter, att respektera varandra för dom är ibland svårt. Men vi gör vårt bästa, och vi vill alltid allas bästa. De jag vill säga är att man aldrig ska döma någon annan, för du vet aldrig orsaker till dom. Du vet aldrig på riktigt hur en annan människa mår, så snälla. Var bara snälla. Döm inte. Fråga inte en massa som du inte har att göra med, för du vet aldrig hur situationen faktiskt är bakom dessa väggar. Och tro mig, alla beslut vi tagit härefter. Har varit begrundade, och genomtänkta. Och lösingar för allas bästa.

        Sedan September/oktober har vår familj fått ett nytt lugn, vi har lösningar som gör att vi alla mår bättre. Att alla våra barn har de bättre. Att de funkar för oss alla. Det är fortfarande inte enkelt, och jag pratar fortfarande med psykolog. Inte lika ofta, men jag vet att jag alltid kan boka en ny tid om jag behöver. Så fort Loui kom, så försvann alla de känslorna jag beskrev ovan. Jag visste att jag älskade honom till döds, och jag har tack och lov aldrig haft problem med anknytning. Det var min värsta mardröm under graviditeten, tänk om. Tänk om. Jag aldrig kan älska honom. Tänk så fel jag hade. Han är meningen med allt det här. Oavsett vad - så kom min Loui.

        Gillar

        Kommentarer

        Föda ett barn med GBS född i vecka 28

        torsdag 17 februari 2022, 09:44

        Varning för starka bilder i detta inlägg. När man knappt vet vart man ska börja, när de känns som de knappt finns en start, något mitten eller ett avslut. Men jag skriver ner det här för min egen skull. Tid av bearbetning - och jag hoppas att någon kanske läser det här som befinner sig i den situationen som vi hamnade i. Det är över ett år sedan sist jag lät mina fingrar rulla ner över tagenterna, och det är ett år med fullständig kaos jag har bakom mig. Men med massor av samtalsstöd - så är jag på en mycket bättre plats idag än förut. Trots att resan känns lång tillbaka till den, jag faktiskt är.


        Det kommer säkert komma inlägg som rör var sin händelse. Men det jag ska skriva om nu, är en förlossningsberättelse om hur vår son kom till världen alldeles för tidigt redan i vecka 28+5.
        Jag hade en svår graviditet med Loui (som pojken heter). Det började redan i veckan 18. Började få blödningar, både mindre som större. Och jag gick då hon specialistmödravården i Eskilstuna hos Johannes. Jag kände mig fullständigt trygg med att vara så övervakad, och ständiga ultraljud för att se så allt stod bra till. Jag har fött två prematura barn tidigare, i vecka 35 och i vecka 33. Så för att vara på säkra sidan, ville de ha noga koll på denna graviditet.

        Tiden går, och de finns inga avvikelser. Jag åker varannan vecka till eskilstuna mer eller mindre för kontroller och UL, men allt fortskrider bra. Barnet mår bra - och mina blödningar är rätt oförklarliga. "De är ibland bara så att kvinnor blöder som gravida" för mig är de något jätte läskigt, inte alls så det ska vara. Men vad vet jag. Dom. Läkarna. Dom vet ju bäst.

        Första dagen efter min semester den 4 Augusti 2021 så sitter jag i bilen hem, åker från frihamnen i stockholm. Hinner knappt köra i fem minuter, innan jag plötsligt känner hur blött det blir mellan mina ben. Då jag hade ett par svarta byxor på mig, så trodde jag först att det var vattnet som hade gått. Känner mig i stunden ändå rätt lugn, och tänkte bara. Jag måste stanna bilen. Men när jag känner med handen, och tar upp den så ser jag att handen är täckt av massa blod. Där är det som livet går ur kroppen på en. Som att famla och vackla i en dimma. Jag vet inte hur. Men på något vis tar jag mig in till KS solna, för att komma in på undersökning. När jag ställer mig upp, så känner jag hur en bit från mig lossnar. Det är en klump av storleken en handflata som ramlar ner. Jag trodde där och då, att moderkakan hade lossnat och att de var kört. Att mitt barn inte levde. Jag var i stunden bombsäker - så när läkarna springer in med ultraljudet så var de som att jag redan var förberedd. Tack gode gud. Så var fallet inte så. Han levde, han rörde sig. Han mådde bra. Men vad. Vad var de som just skedde. Flera undersökningar senare så sa första läkaren att de är en pågående kantavlossning av moderkakan. Och att jag skulle föras med ambulans till Akademiska för att bli inlagd, och mer kontroller.

        IAmbulansen så försökte jag rodda så att Joakim kunde komma till akademiska. Men sommarlov, med fem barn hemma. Inte de enklaste. Men efter många om och men, så kom han till mig. Då vänner ställde upp och hjälpte oss med barnen. Vi visste inte här och då vad som hände. Jag fick bricanyl för att stoppa de pågående värkarna som jag hade. Min tapp var påverkad. Det här var alltså den 4 augusti. Vi somnade tillslut den natten, och vaknade dagen där på. Mer kontroller, ingen förstod vad som skedde mer än att tappen hade blivit påverkad. De gav mig sprutor för hans lungor så de skulle hinna mogna innan han föddes.
        På kvällen, så ställer jag mig upp för att gå på toa. Joakim hade åkt tillbaka till Bålsta för att rodda med barnen, och splash. Där går vattnet. Där står jag och flämtar, och bara grinar och säger nej! Läkarna ramlade in hos mig, blir beordrad att vara sängliggandes. Och det är jag. Dagen efter, så har jag bara molvärk. Men inget aktivt värkarbete. Läkarna berättar att varje minut i magen gör skillnad - att infektionsrisken att han ska bli sjuk är så liten, att de är viktigare att han är kvar i magen.

        På natten till den 7 Augusti vaknar jag och mår så dåligt. Så konstigt. Jag hade börjat få så ont i huvudet, smärtan går inte att beskriva. Då jag även har migrän så vet jag hur ett anfall känns. De här. Var något annat. Jag ringer på klockan, får tabletter för att försöka kunna somna om. Timmarna går. Börjar känna av mina värkar. Läkarna kommer med mer bricanyl, i två omgångar. Vid 06 på klockan skriker jag rakt ut, att något är fel. Att huvudet sprängs. Alla kommer in igen, och ser nu att Loui är stressad i magen. Sköterskan trycker på akut knappen och jag rullas ner till förlossningen från BB där vi legat.

        Ingen förstår vad som händer med mig - de görs en vaginal undersökning. Ingen förändring har skett - men jag själv känner hur värkarna tar tag och blir allt mer intensiva. Jag ligger själv med en kall handduk över huvudet, rummet helt kolsvart. Jag kunde verkligen inte titta. Ögonen smärtade så, huvudet pulserade. Neurologen kom in, de började ta ALLA möjliga tester. För borrelia, hjärnhinneinflammation, COVID test. De tappade mig på så mycket blod.... men ingen förklaring. Jag fick en stegrande feber, från 0-100 och där låg jag med närmre 40 graders feber.

        De beslutades att inte ge mig mer bricanyl. Utan att var förlossningen på gång, så skulle den få fortskrida. Jag minns verkligen knappt delar utav detta - bara de att ingen trodde på mig att de gjorde så ont. För värkarna var inte tillräckligt starka.
        Men jag visste i hela min kropp, att han kommer snart. En undersökning gjordes, och plötsligt var jag öppen 8 cm. Från att de slutade ge mig bricanyl till att han föddes, så tog det mindre än en timma. Intensivt. Och vedervärdigt. Kanske är upplevelsen från smärtan i denna förlossning så mycket värre - för att jag födde så svårt sjuk och hela kroppen gjorde ont. Inget annat än lustgas mot smärtan heller.

        Plötsligt säger jag bara... Han kommer! Alla tittade bara på varandra och tröck på knappen, så många läkare trillade in. Men neo hade inte hunnit komma på plats än. Jag bara känner hur han glider. Jag trycker inte. Jag bara försöker hålla emot. Men de går inte, samtidigt som han glider ur så skiker jag bara neeej. Jag viker mig av smärta för att jag inte kunnat behålla honom i mig. Jag ser mitt barn, livlös. Och läggas i en påse. Jag sätter mig upp i sängen, försöker stryka honom på ryggen. Men inte ett knyst. Hans ögon är vidöppna, och han blir bara allt mer blå. Inte ett ljud. De knyter ihop den lilla påsen han ligger i - och tar med sig Pappan, och springer för att möta neo-teamet som ska hjälpa honom.

        Där ligger jag kvar.. Har sett min lilla lilla son. Och jag trodde aldrig. Att jag skulle få se han leva. Doften av honom, tänkte jag inte på där och då. Men den var död. De luktade så illa. Så fruktansvärt illa, och de fastnade i händerna oavsett om jag tvättade dom noga med tvål och sprit. En minut efter att han föddes, så kommer moderkakan ut, utan att behöva trycka. Den var så grön. Så grå. Så död. Så sjuk. Jag förstod här och då ingenting...

        Den andra delen har jag bara fått återberättad. Då Joakim var med, och jag låg kvar på förlossningen. Läkarna försökte hjälpa Loui så snabbt de kunde. Men det var svårt. Efter 10 minuters kämpade hade han fått 3 apgar. En poäng fördelat på alla de viktigaste. Som syre, färg.. De fick ner en tub - respirator som hjälpte honom att andas, och han blev stabil och förflyttades till neo-iva. Där de opererade in katetrar i naveln, där de kunde ge honom alla olika mediciner. Han vägde, 1280 gram och var 38 cm lång. Den minsta, den vackraste bebisen jag någonsin sett. Joakim försökte uppdatera mig så mycket som han kunde. Och efter en timma, fick jag åka ner till neo för att möta honom. Så sjuk. Mådde så dåligt - men allt jag ville, var att få se min lilla son. Där genom kuvösen fick jag lägga min hand på honom. Minns så väl vad läkaren sa "du får inte stryka på honom, då huden är så känslig. Håll bara".

        Att se honom var så fantastiskt, men så läskigt på samma gång. Läkarna sa till mig, att han är svårt lungsjuk. Men vi vet inte än varför, och vi gör allt vi kan för att ta reda på varför. Vad som skett, och vi ska snabba på alla svar. De första vi fick reda på var att hans CRP ständigt höjdes, och de låg på över 200 redan när han föddes. Man vet då också att ett CRP släpar efter, så att toppen skulle vara mycket högre. Jag har aldrig gråtit så mycket som under den här kvällen, den här natten. Men teamet på neo, är helt fantastiskt och under många veckor blev detta de närmsta vi kunde kalla hem. Mer om de i ett annat inlägg. Ganska snart fick vi reda på att jag hade SEPSIS (blodförgiftning) och likaså Loui. Vi båda fick intravenös antibiotika i hästmängder.. Jag började ganska snart må bättre, lite jobbigare hade Loui det. Men inom kort, blev han av med sin respirator tack gode gud. Och fick då ligga i en CPAP. Som hjälper till att skjuta in luft - så att lungorna inte klibbas ihop. De gick ett par dagar. Och läkarna kommer sätter sig vid mig. De säger att de inte förstår hur detta kunnat hända, hur de kan ha missats. Att ingen tog prov på fostervattnet medan vi låg på BB efter att vattnet gått..

        De sa mer eller mindre, att din pojke. Han räddade sig själv i magen. Och de handlade om minuter, som avgjorde att han nu låg brevid oss levande. Loui drabbades att GBS - sepsis, likaså jag. GBS är alltså en vanlig bakterie, som alla har latenta i kroppen. Men som ibland bryter ut, ibland inte. De viktigaste är att en GBS behandlas under graviditeten, symptom kan vara urinvägsinfektion bland annat. Jag visste inte om att jag bar denna bakterie. Under mina fyra tidigare förlossningar har jag inte haft den. I vanlig ordning, så behandlas man under graviditeten, och mamman får inför förlossningen en spruta antibiotika och barnet får en dos 4 timmar före födsel. För barnet smittas generellt alltid i förlossningskanalen påväg ut. Därför kan man också ibland väljja kejsnarsnitt när man är bärare av GBS.

        De hör till ovanligheten att barnet blir sjukt redan i magen, men de förekommer! så kroppen förstod och gjorde allt i sin makt med att få ut honom, blödningen, den tidiga vattenavgången.. och tänk alla gånger de försökte stoppa upp förlossningen. Tänk om de försökt om bara så, en gång till. Då hade han aldrig levt.. De finns så många tänk om, i denna historia som inte alls är bearbetade. Men det är vad de är, idag är Loui snart 7 månader och den starkaste ungen jag känner, min lilla lilla hjälte.


        • (2)

        Gillar

        Kommentarer

        Skrämmande Tinderdejter

        måndag 15 februari 2021, 21:49

        Låt mig bara få spy ur mig det här året som varit som singel, antingen så får ni er ett gott skratt! eller så kommer ni avinstallera appen för all framtid och sluta tro på mänskligheten. Nåväl. Låt oss starta! En utav de sjukaste upplevelserna jag har haft det här året, tycker jag ändå är viktigt att lyfta fram. För det finns fan idioter bakom sina skärmar, som gömmer sig bakom fina titlar.

        Det började med att jag matcha med en människa som var lite äldre än mig, med två vuxna barn som bodde i en annan stad än mig. Vi pratade lite, verkade ha väldigt mycket gemensamna intressen och ett intressant samtal under tiden vi pratade. Vi bestämde oss för att ses, under kvällen så kände jag bara att något inte stämde och min magkänsla sa åt mig att samla ihop mina saker och bara lämna på ett trevligt sätt. Allt han pratade om var i "vi form" när vi åker dit, när vi kollar på hus, när vi ska göra si/så. Kände bara att nej nej, nu måste jag gå. Men jag hatar att göra någon typ "förnärmad" så jag började skicka massmeddelande till mina vänner med bokstavligen typ kod "MORMOR" hjälp mig härifrån. Tror ni någon såg mina rop på hjälp? näeh! tills alla såg det samtidigt och min telefon ringde nonstop.

        Den ena sa att Tristan hade brutit armen på förskolan, och de inte fick tag på pappan.. den andra skrek i luren; HAN HAR GJORT SLUT du måste komma heeeeem.. det jobbigaste i det här läget var att min telefon bokstavligen ekade. Så plötsligt ringde 4 personer för att berätta att en tragedi hade skett inom loppet av 5 minuter. Pinsamt så jag dör, så fort tog jag mig därifrån.

        Jag skrev kort och gott och tackade, men nu drogs en annan cirkus igång. Min telefon bokstavligen terroriserades.
        Med text som: Det är menat att vara vi, ge mig en till chans, osv osv osv. Tillslut kände jag att jag behövde blocka honom från alla mina sociala medier. De blev tyst. Tills de började ringa från andra nummer, där "vänner" ringde och skrev åt hans vägnar då han hade blivit orolig att något hade skett mig... Bad ödmjukt honom att aldrig mer kontakta mig.


        Sen är min mamma här på besök, plötsligt står det ett stort paket utanför dörren! Så glad jag blev. Va längesen det var jag fick blogg-paket, öppnade paketet ivrigt innan jag bara sköljdes av ren panik och ni vet känslan när man blir vag i knäna av typ obehag? Där i låg en tröja jag lämnat i all hast, samt ett tre sidor långt brev om hur kan kände för mig.. och gav mig 7 olika förslag på vår kommande dejt. Allt från att åka skidor i alperna, till att åka till spanien, till något hotell långt ner i sverige osv osv. Mamma höll på att få panik, och jag likaså! Men ville inte öppna för en kontakt utan kände typ, häller jag bränsle här nu så kommer elden ta sig än mer. Men obehaget fanns, kommer han stå utanför min dörr? han skickar saker hem till mig.. började känna mig sjukt otrygg.


        Sen kom det ett vykort..

        Veckorna går. Jag har då under denna tid träffat min J och är så glad och lycklig. Sen en kväll, åker vi hem till mig för att hämta lite saker och packa om för att åka till Katrinehalm. Jag ser att något är lämnat utanför min dörr. Och när vi kommer närmre, ser jag att jag har fått ett blombud. Jag tittat på J och säger: Jag hoppas att de är från dig, och han säger tillbaka skämtsamt: "nä men de kanske ja borde ha gjort". Jag hade berättat allt om den här människan, och jag förstod i samma sekund att de var från han. Där i är det 10 röda rosor, och de står: ge mig en till chans. Din för evigt, samt initialer.

        Jag kastade ut dessa blommor och skrev sen ett meddelande att kontaktar du mig igen så ringer jag polisen.
        Kors i taket så har det varit tyst. Det här är alltså efter en enda tinder-dejt, som inte ens vart bra. Där jag gav 0.1 procent av mig själv. Tänk hur farligt de egentligen är att möta främmande människor.. jag är inte den som är den, men tänk hur lätt det är att träffa någon, följa med hem. Sen typ bli inlåst för resten av ditt liv någonstans. Skriv alltid till dina vänner vart du är någonstans, namn på den du ska träffa, adress.. vad som. Gärna till flera. Gå ingenstans utan att folk vet vart du är.. ha en jäkla kod mormor, och var försiktiga!

        Så att detja kan va fantastiskt, men också jävligt obehagligt.
        Sen får man aldrig underskatta magkänslan, för oftast säger den allt du behöver att veta.
        Kram Patricia

        • (5)

        Gillar

        Kommentarer

        Instagram patriciavidelindhInstagram patriciavidelindhInstagram patriciavidelindhInstagram patriciavidelindhInstagram patriciavidelindhInstagram patriciavidelindhInstagram patriciavidelindh

        Patriciavidelindh

        • Gå till Profil
        • Gå till Startsidan
        • Gå till RSS
        • Gå till Sitemap

        Blogga på Nouw

        • Skapa konto
        • Tjäna pengar på din blogg
        • Tagga produkter med Metapic
        • Flytta din blogg till Nouw

        Bloggar

        • Allmänt
        • Annat
        • Design & inredning
        • Foto
        • Föräldraskap
        • Hästar & ridsport
        • Mat & recept
        • Mode
        • Personligt
        • Resor & utland
        • Sport
        • Träning & hälsa

        Nouw

        • Magazine
        • Allmänna villkor
        • Sekretesspolicy
        • Kakor
        • Kontakta oss
        • Hjälp
        • Driftinformation
        • Build: 2022-02-10 10:14