Låt mig bara få spy ur mig det här året som varit som singel, antingen så får ni er ett gott skratt! eller så kommer ni avinstallera appen för all framtid och sluta tro på mänskligheten. Nåväl. Låt oss starta! En utav de sjukaste upplevelserna jag har haft det här året, tycker jag ändå är viktigt att lyfta fram. För det finns fan idioter bakom sina skärmar, som gömmer sig bakom fina titlar.

Det började med att jag matcha med en människa som var lite äldre än mig, med två vuxna barn som bodde i en annan stad än mig. Vi pratade lite, verkade ha väldigt mycket gemensamna intressen och ett intressant samtal under tiden vi pratade. Vi bestämde oss för att ses, under kvällen så kände jag bara att något inte stämde och min magkänsla sa åt mig att samla ihop mina saker och bara lämna på ett trevligt sätt. Allt han pratade om var i "vi form" när vi åker dit, när vi kollar på hus, när vi ska göra si/så. Kände bara att nej nej, nu måste jag gå. Men jag hatar att göra någon typ "förnärmad" så jag började skicka massmeddelande till mina vänner med bokstavligen typ kod "MORMOR" hjälp mig härifrån. Tror ni någon såg mina rop på hjälp? näeh! tills alla såg det samtidigt och min telefon ringde nonstop.

Den ena sa att Tristan hade brutit armen på förskolan, och de inte fick tag på pappan.. den andra skrek i luren; HAN HAR GJORT SLUT du måste komma heeeeem.. det jobbigaste i det här läget var att min telefon bokstavligen ekade. Så plötsligt ringde 4 personer för att berätta att en tragedi hade skett inom loppet av 5 minuter. Pinsamt så jag dör, så fort tog jag mig därifrån.

Jag skrev kort och gott och tackade, men nu drogs en annan cirkus igång. Min telefon bokstavligen terroriserades.
Med text som: Det är menat att vara vi, ge mig en till chans, osv osv osv. Tillslut kände jag att jag behövde blocka honom från alla mina sociala medier. De blev tyst. Tills de började ringa från andra nummer, där "vänner" ringde och skrev åt hans vägnar då han hade blivit orolig att något hade skett mig... Bad ödmjukt honom att aldrig mer kontakta mig.

Sen är min mamma här på besök, plötsligt står det ett stort paket utanför dörren! Så glad jag blev. Va längesen det var jag fick blogg-paket, öppnade paketet ivrigt innan jag bara sköljdes av ren panik och ni vet känslan när man blir vag i knäna av typ obehag? Där i låg en tröja jag lämnat i all hast, samt ett tre sidor långt brev om hur kan kände för mig.. och gav mig 7 olika förslag på vår kommande dejt. Allt från att åka skidor i alperna, till att åka till spanien, till något hotell långt ner i sverige osv osv. Mamma höll på att få panik, och jag likaså! Men ville inte öppna för en kontakt utan kände typ, häller jag bränsle här nu så kommer elden ta sig än mer. Men obehaget fanns, kommer han stå utanför min dörr? han skickar saker hem till mig.. började känna mig sjukt otrygg.

Sen kom det ett vykort..

Veckorna går. Jag har då under denna tid träffat min J och är så glad och lycklig. Sen en kväll, åker vi hem till mig för att hämta lite saker och packa om för att åka till Katrinehalm. Jag ser att något är lämnat utanför min dörr. Och när vi kommer närmre, ser jag att jag har fått ett blombud. Jag tittat på J och säger: Jag hoppas att de är från dig, och han säger tillbaka skämtsamt: "nä men de kanske ja borde ha gjort". Jag hade berättat allt om den här människan, och jag förstod i samma sekund att de var från han. Där i är det 10 röda rosor, och de står: ge mig en till chans. Din för evigt, samt initialer.

Jag kastade ut dessa blommor och skrev sen ett meddelande att kontaktar du mig igen så ringer jag polisen.
Kors i taket så har det varit tyst. Det här är alltså efter en enda tinder-dejt, som inte ens vart bra. Där jag gav 0.1 procent av mig själv. Tänk hur farligt de egentligen är att möta främmande människor.. jag är inte den som är den, men tänk hur lätt det är att träffa någon, följa med hem. Sen typ bli inlåst för resten av ditt liv någonstans. Skriv alltid till dina vänner vart du är någonstans, namn på den du ska träffa, adress.. vad som. Gärna till flera. Gå ingenstans utan att folk vet vart du är.. ha en jäkla kod mormor, och var försiktiga!

Så att detja kan va fantastiskt, men också jävligt obehagligt.
Sen får man aldrig underskatta magkänslan, för oftast säger den allt du behöver att veta.
Kram Patricia

I ett stolt första samarbete ihop med Bubbleroom så klickade jag hem lite våriga kläder! Kan man gissa att min happy-colour är beige, nude, och lite mer beige? inte. Nähä! Men de är verkligen så cleant och fräscht och fungerar ihop med allt.
I vår så kommer jag gå omkring i mjuka härliga klänningar som går nedanför knäna, till ett par härliga ljusa sneakers i olika modeller. De går att klä upp, men samtidigt att klä ner.
Den här skjortan kommer nog också vara vårens favorit som går att använda till både klänning, jeans, till ett par shorts med croppad topp. Hur jäkla snyggt som helst! Vart har flanellen varit i hela mitt liv?

Den beiga klänningen kan du hitta: här
Skjortan kan du ta och hitta: här
Klänningen med öppen rygg finner du: här

Hoppas att ni tycker inlägg liknande dessa också kan vara kul att kika in på växelvist med mina andra. Om ni vill lägga en beställning under Februari månad så kan du få 10% rabatt på din hela order om du uppger kod: LINDH i kassan.

Hoppas att ni alla har haft en jätte fin dag!
// Patricia

Idag, så är det alla hjärtans dag, en dag som framkallat mycket ångest hos många. Där ensamheten känts tung, och kanske framförallt nu under Covid när vi är än mer isolerade än tidigare. Det är lite en dag, då många bräcker varandra på sina sociala medier. Att visa kärlek och omtanke är verkligen fint, och de bör man göra. Men alltid, alla dagar. Men just såhär på alla hjärtansdag så kanske det känns lite extra i hjärtat på folk. Men. I hjärtat vet man när man är som rikast, oavsett hur dyr present man får eller hur många dussin rosor det står på bordet.

Att vara lycklig, är det viktigaste och de som slår varenda present i världen. Och därför, i detta inlägg kände jag att de var så rätt att berätta om Joakim. Många av er följer som sagt mig på Instagram, men här tänkte jag kanske berätta lite mer om hur jag kände innan han kom in i mitt liv, och tills där jag står idag. När jag separerade, så lockade aldrig spänningen att träffa andra mig, att vara ute och flänga, "ligga runt" osv. Utan när jag lämnade min relation var det för hela min kropp sa åt mig att jag var tvungen att göra, att jag visste någonstans djupt inom mig att såhär ska det inte vara.

Så måste medge att det här singelåret har varit allt annat än kul egentligen! Visst har man gjort roliga saker på vägen, men mest för att döva sorgen över att saker och ting var nödvändiga att bli som dom blev. Sorgen över barnen, familjelivet.
Det jag var säker, var ju säkerheten jag kände med vad jag sökte. Vilken typ av person jag sökte, vad jag ville åt och så tydlig med vad jag inte sökte.

Ganska snabbt efter skilsmässan så sökte jag verkligen febrilt nästan efter att träffa någon.. Ville verkligen träffa någon som fick mig att känna att saker och ting föll på plats. Men, de gjorde jag inte. Jag hade en härlig sommar, jag "dejtade" runt, läkte mer och mer för varje dag. Alla människor jag mött hjälpte mig sakta att känna den trygghet jag känner i mig själv idag. Det är jag evigt tacksam för. Som jag skrev igår, alla knasiga dejter man gått på som slutat i katastrof.. De får mig idag att kunna kikna av garv, så jag har skrapat på mig glada minnen trots att det fanns mycket smärta i det hela också.

Men sen en dag, när jag gett upp hoppet om ALLT som har med tinder att göra.. Tog bort mig från den där "kortleken" hela tiden, för jag skämdes att någon skulle se mig där nästan. För jag tänkte så om killarna jag såg där, "du var aktiv för ett år sedan när ja skaffa tinder, åh du är kvar. Vad är de för fel på dig!" lika snabbt insåg jag att dom måste ha tyckt de om mig med. Så kvällen innan jag började prata med J så skrev en tjejkompis till mig helt från ingenstans: Patricia! Du måste testa facebooks egna dejtingsida. What tänkte jag. Facebook. Har dom ens det. Vad är de här!

Jag öppnade min profil på den där sidan, och de första jag ser är den här kissekatten! Va så nära på att svepa bort, bara av farten. Men jag såg honom, och jag bara kände men wow! Så jag gav honom visst en superlike, de hade jag däremot ingen riktig koll på. När jag gick in dagen efter, så såg jag att de blivit en match! sen såg jag de omöjliga. 13 mil bort! men hur var de ens möjligt, för vi båda hade ett visst antal mil som max, jag tror jag hade två. Nära och bra tänkte jag.
Jag var i de där läget att jag inte ens orkade anstränga mig till en början att skriva.. "att sälja in sig själv" och att de ofta bara rinner ut ur sanden.

Men bara efter ett par rader, så fanns de något där. Och vi bara skrev. Och skrev. Tror jag hade över 13 timmars skärmtid vår första tid, vi pratade om saker som jag aldrig tror jag berättat för någon. Allt var så naturligt. Jag började sakna någon som jag inte ens hade träffat. Började googla "kan man bli kär utan att ens ha setts". Jag sov inte, allt vi gjorde all vår tid var att prata, både över instagram, telefon och skickade videos till varandra. Vi skratta, vi va djupa. Berättade allt, om allt.. Allt de du skäms mest över du gjort, alla våra gömda skelett bara öste ur oss. Och de fanns inte en stund, där jag kände att han på något vis skulle döma mig. oavsett vad jag berättade.

Dagen vi skulle ses, visste jag inte vart jag skulle ta till mig. Jag ville nästan inte träffa honom, för jag ville inte förstöra det perfekta vi hade. Tänk om, när vi träffades att de inte skulle klicka. Tänk om allt vi pratat om, förväntningar, framtid, relationer, allt bara känns så fel när vi ses. Men när han öppnade dörren, och stod och log mot mig.. Och gav mig den längsta kramen jag någonsin fått, i minuter.. sen gav mig en puss på munnen, så var det verkligen känslan över att ha hittat hem.

Dejten varade i flera dagar, och jag åkte inte hem. Från dag ett, har allt varit så enkelt. Som att vara med sin bästavän som du kan busa med, skratta med, tjivas med, älska, gnabbas.. Från första dagen, har aldrig något annat för mig känts så självklart.
Man kan träffa sin människa, oavsett om du är 20, 40 eller 60. Plötsligt så bara händer de där, där allt är så himla självklart.
Det är den mest lolaja, omtänksamma, rara, fina, roliga människa jag har haft chansen att stöta på. Sättet han har tagit sig an mina barn, inte då ett eller två.. Utan fyra. När han stöttar upp mig, när det blir jobbigt. När han utan att jag ber om de, kliver in och säger ifrån. När han, kramar, skrattar, gosar och med dom. När han tar sig all den här tiden för vardera barn, är för mig helt magisk. I allt det här, har jag också fått chansen att få en liten pojke i mitt liv som bonus, som får mitt hjärta att slå volter varje gång jag träffar honom. Bonusfamiljen, kan ni nu kalla oss. När man plötsligt förstår att allt som har skett, var menat att ske, till större syfte.

Joakim Hallerheim, du betyder världen för mig.