![Gå till ,[object Object]](https://nouwcdn.com/v205/u/252/1207252/135/202202161738189868.jpg?version=202007&width=1500)
Att få en svår graviditets depression
Vill mest skriva de här, för att det är så vanligt. Men att man kanske oftast, aldrig säger något. Man håller detta inom sig. Man skäms. Man skuldbelägger sig själv.. Graviditets depression. Jag har under mina fyra tidigare graviditeter, aldrig någonsin upplevt något liknande. Har heller aldrig befunnit mig i en liknande situation som jag gjorde under denna graviditet. Fram till vecka 12 något, så mådde jag ändå okej. Förutom att jag denna graviditet var helt sänkt då jag mådde så illa, och tröttheten var inget att leka med.. Men därefter, så grinade jag varenda dag- Ringde varenda vän jag hade, och hade bokstavligen panik. Jag tror inte jag själv hängde med i vad som hände, att allt gick så fort! (idag kan jag se tillbaka och känna - att jag är så glad att saker och ting som de blev, för Loui kom. Och jag hade gått igenom allt flera gånger om) men där och då visste jag inte, vad jag skulle få. Så allt ni kommer läsa, är känslor som fanns där och då. De var lika äkta - som de känslor jag har idag.
Som ni vet, så gick de mesta i vår relation väldigt fort. Det är man fri att tycka vad man vill om, de är helt okej. Självklart är nog det en bidragande faktor att det blev som de blev. Vi tog beslut att flytta till Strängnäs, för att komma halva vägen var. Då vi båda hade barn sedan tidigare. Allt lät väldigt bra - tills vi kom till praktiken. Joakim blev aldrig drabbad av detta, då hans dagar såg likadana ut sen innan. Han jobbade 100% hemifrån, och när han hade sin son. Så hade han ingen förskola. Utan de var hemma tillsammans hela veckan. Detta var långt ifrån optimalt - då han behövde jobba, kunde inte aktivera. T var ledsen hela dagarna, och satt med en padda framför sig dygnen igenom. Allt var bara rörigt. Men, det fanns iallafall inga tider att passa, och inget körande.
För oss, mig och mina fyra barn blev denna tid k a o t i s k. Först en timma till skolan varje morgon, om de inte blev köer. Då tog de längre tid, sen efter jag lämnat barnen skulle jag åka från bålsta - till stockholm för att jobba en hel dag. För att sen åka tillbaka till Bålsta, för att åka till Strängnäs. Alla dagar i veckan. Jag och barnen kom inte hem förens tidigast 19.00 varje dag. Jag bokstavligen grinade mig igenom denna tid - och förstår inte att under 6 månader hade vi det såhär. Det är som ett tungt mörker över denna tid, såklart med sina ljusglimtar. Och ja, jag borde ha förstått det här långt tidigare. Men som ni vet, när man gärna vill något så förfinar man situationer i huvudet och vill så gärna att det ska funka. När vi väl kom hem till 19, så var de bara middag som gällde och hopp ner i badet. Under den lilla tiden, hann grannen under komma upp och knacka på och be våra barn att sluta gå på golvet. Den stressen. Att varje vaken stund tysta sina barn, sluta be dom leka. Inte springa, inte hoppa. Tassa på tå. De var inte en eller två gånger denna granne kom upp. Utan flera. Den stressen.
Jag satt varje morgon och undrade vad i helvete jag hade gjort. Hur hade jag kunnat göra dessa val. Varför. Jag beskyllde mig själv så mycket, för de kändes som där och då att jag förstört mitt och barnens liv för alltid.
Sen också att flytta ihop som en nybildad familj med alla dessa omständigheter, var inte enkelt. Att tro att alla barn skulle tycka om varandra, komma överens. De var också naivt. För alla tyckte det här var jobbigt. Mina barn som är högt och lågt, förvisso väldigt anpassningsbara, men som är intensiva, spralliga, till att anpassa sig någon som är hela motsatsen som behöver ha sina dagar lite likadana, inte falla ut utanför rutiner. Hur kan man då få alla dessa barn att må bra - när det helt enkelt verkligen inte fungerar.
Det jag kommer skriva nu, skäms jag så över. Men i vecka 20 ringer jag i panik till Eskilstuna, och jag ber dom hjälpa mig att ansöka om en sen abort till socialstyrelsen. Så illa var det. Jag hade en sån panik, jag ville bara att känslan jag bar på skulle ta slut. Jag ville inte - jag ville verkligen inte leva i det där, jag ville verkligen inte ha ett till barn när allt var så kaos som det var. Jag fick som ni förstår, akut samtalsstöd. Och tack gode gud. Den psykologen som hjälpte mig ur de värsta, har jag livet att tacka för idag. Hon fick mig att förstå så mycket, få rätsida på känslor. De hon frågade mig om. Vad är de värsta som kan hända. Klarar du dig själv oavsett vad med fem barn? Där och då hade jag mitt svar, ja. Självklart. Det var aldrig barnet i sig som jag inte ville ha. Och den frågan fick mig stark! för jag vet, att oavsett vad. Klarar jag mig själv. Men skammen och skulden över att jag kände som jag gjorde, när de aldrig var barnets fel. Har jag än skuldkänslor för.
Vi båda insåg att detta inte fungerade, med skolpliktiga barn som inte kunde vara hemma. Jag sa till Joakim att de enda för mig för att få detta att funka, är att flytta tillbaka hem. För barnens skull, och han höll med. Vi båda hade tittat på samma hus, men inte sagt något till varandra. En dag efter jobbet, så kom jag hem och så sa Jocke, kom. Vi ska åka. Vi åkte mot Bålsta, och kom fram. I samma sekund som vi såg huset, så skrek vi båda till att ja. De här blir ett hem för oss alla. Den lättnaden, äntligen kunde vi börja se ett ljus, och för ett par få veckor i graviditeten, så kunde jag börja andas. För att jag visste, att efter sommarlovet så kommer barnen komma nära sina vänner igen, nära till skolan. Tillbaka till deras liv. Vi hann bo i huset i 12 dagar innan Loui föddes, i vecka 28. Tänk, att bara 8 veckor före, var jag nära att avsluta allt. Förstår ni smärtan man bär i kroppen såhär i efterhand? de lilla livet jag satt och vakade över dygnets alla timmar i veckor, ville jag bara ett par veckor före avsluta.
Det här har varit ett långt år. De som skett detta år är ibland så övermäktigt.. Det, och barn som inte velat komma hem för situationen har varit så ohållbar.. Wilja som nu genomgår en adhd utredning, joakims son som genomgår en annan npf utredning. Barn med sina olikheter och likheter, att respektera varandra för dom är ibland svårt. Men vi gör vårt bästa, och vi vill alltid allas bästa. De jag vill säga är att man aldrig ska döma någon annan, för du vet aldrig orsaker till dom. Du vet aldrig på riktigt hur en annan människa mår, så snälla. Var bara snälla. Döm inte. Fråga inte en massa som du inte har att göra med, för du vet aldrig hur situationen faktiskt är bakom dessa väggar. Och tro mig, alla beslut vi tagit härefter. Har varit begrundade, och genomtänkta. Och lösingar för allas bästa.
Sedan September/oktober har vår familj fått ett nytt lugn, vi har lösningar som gör att vi alla mår bättre. Att alla våra barn har de bättre. Att de funkar för oss alla. Det är fortfarande inte enkelt, och jag pratar fortfarande med psykolog. Inte lika ofta, men jag vet att jag alltid kan boka en ny tid om jag behöver. Så fort Loui kom, så försvann alla de känslorna jag beskrev ovan. Jag visste att jag älskade honom till döds, och jag har tack och lov aldrig haft problem med anknytning. Det var min värsta mardröm under graviditeten, tänk om. Tänk om. Jag aldrig kan älska honom. Tänk så fel jag hade. Han är meningen med allt det här. Oavsett vad - så kom min Loui.
Kommentarer