Mis niños

Sippar på en americano på Quitos flygplats. Lyssnar på Years&Years och tittar lite avundsjukt på mannen brevid mig som har beställt en stor bakelse. Ska nog också köpa en sen. Har några mynt kvar.

Jag har nog inte fattat att jag har sagt hejdå till mina barn än. Att jag inte kommer se dem varje dag, krama dem. Nä, tårarna är nära nu.

Jag vet inte alla barnens bakgrunder, men jag vet att det bara är de som har det allra värst som får en plats på förskolan. Det glömmer en lätt när de kastar Lego på varandra eller spottar ut maten på bordet. Jag är ju där för att uppfostra dem, lära dem. Men så märker jag hur vissa rycker till när jag höjer rösten, och jag påminns plötsligt om vilka barn det är jag har att göra med. 

Jag skulle göra vad som helst för att veta att de med all säkerhet har det bra. Får den kärlek de förtjänar, känner sig trygga. Jag skulle vilja ge dem möjligheter, framtidsvisioner. Få dem att inse sitt eget värde och sin kapacitet.

De är bara barn. När de är glada så är de glada, är de ledsna så är de ledsna. De ältar inte, grubblar inte. Än. Barn ska inte behöva dra ett tungt bagage redan som treåringar. De ska äta, skratta, sova.

Att ens hjärta kan ha plats för så många på så kort tid.

💔

Mathias, Domenic, Johrdan, Leidy, Johan, Darla, Tais, Dana, Domenica, Darwin, Yeimy, Scarlet, Pablo, Jeremy, Vicy, Mercedes och Deyvis. Te extrañaré, amores.

Gillar

Kommentarer

—-
,
har du fått tillåtelse från barnens föräldrar att lägga ut bilderna på din offentligs blogg?