En pojke

Jag vill skriva om min fina helg vid kusten med mina nyfunna vänner. Skriva om sol och bad och festival, om mjuka hostelsängar och den dagliga lunchen: en halv annans, färskt bröd och en glass. Men jag kan inte. För allt jag kan tänka på är en pojke jag mötte. Såg honom på en busstation när vi skulle göra en dagsutflykt till en närliggande by. Han stod framför mig i biljettkön, kan inte ha varit mer än 10 år gammal. Lade knappt märke till honom först, men så hörde jag att han köpte fyra biljetter och jag såg mig fundersamt omkring. Vi var nästan ensamma på stationen, så vem köpte han biljetter till? Han betalade med en skrynklig tiodollarssedel. Bar avklippta jeans, en smutsig vit t-shirt och flipflops. När han fick biljetterna stoppade han dem snabbt i fickan. Jag mötte hans blick när han vände sig om. Han hade en sårskorpa på kinden, och jag tänkte att det skulle antagligen bli ett synligt ärr där.
Sedan var det min tur att köpa biljett, och pojken försvann ur mina tankar. Jag dubbelkollade tid, nummer på plattformen och våra sittplatser innan jag betalade och vi begav oss till rätt hållplats. Det var den som låg längst bort i hörnet av busstationen, och där låg det några män på kartonger och sov. De luktade starkt av sprit och urin, och de var sandiga överallt. Misstänkte att de hade varit på festivalen på stranden kvällen innan där jag och mina vänner också hade varit. Vi ställde oss på behörigt avstånd för att slippa stanken i väntan på bussen. Det kom fler människor som skulle med samma buss, och vi stod i en stor klunga i skuggan för att slippa den starka solen. Plötsligt dök pojken upp igen. Han var fortfarande ensam, och jag började fundera på varför han köpt fyra biljetter igen. Skulle precis fråga honom om han reste ensam när bussen körde upp på plattformen. Pojken tog då några långsamma steg mot de sovande männen. Han såg sig om, som för att se om folk lade märke till vad han gjorde. Sedan sparkade han försiktigt till en av männen på foten. Mannen skrek till, och pojken ryggade tillbaka. De två andra männen vaknade och de tittade sig yrvaket omkring. När de såg bussen kravlade de sig upp, först på knä och sedan, med hjälp av väggen, upp på benen. Men den första mannen satt kvar på backen. Först såg det ut som att han gjorde en ansats till att resa sig själv, men sedan skrek han 'Ayudarme!' så högt att hela kön hoppade till. Nu tittade alla människor åt hans håll. Men motvilliga steg gick pojken fram till mannen och räckte honom sin hand. Mannen höll på att dra omkull pojken, men han kom upp tillslut. De första passagerarna hade börjat kliva på bussen, men jag kunde inte släppa scenen med blicken. Männen lyfte på några kartonger och drog fram ett par flaskor sprit som de hade gömt. De tog dem under sina armar och gick sedan fram till pojken som drog upp bussbiljetterna ur fickan och gav männen varsin. Mannen som pojken hade hjälpt upp väste något till honom, och pojken tittade ner i backen och nickade. Sedan klappade mannen till pojken i bakhuvudet, och jag tappade hakan. Pojken verkade inte ens reagera, utan ställde sig i kön bakom oss med männen. Hans blick vilade på sina fötter. Ingen annan verkade ha reagerat förutom jag och mina vänner. Vi tittade på varandra frågande, men ingen sa något. Vi klev på bussen och satte oss på våra säten. Pojken och männen hade sätena framför oss, så jag såg tydligt när de klumpigt klättrade uppför de två trappstegen och de hojtade sina sittplatser till varandra. Sprit- och urinstanken spred sig i bussen, och pojken väntade tills männen hade satt sig innan han satte sig på kanten av sitt säte. Jag satt snett bakom honom, och betraktade hans profil. Han såg inte sorgsen ut, eller rädd. Han såg helt ogiltig ut. Som att varje dag såg ut såhär. Männen pratade högljutt på sluddrig spanska, men pojken reagerade inte på något de sa. Han satt där hela bussresan, helt tyst och stilla medan hans resekompanjoner levde rövare. Jag kunde inte släppa pojken med blicken. Tänkte på hur många fina möten jag har fått uppleva under resans gång, hur många berättelser jag har fått höra och liv jag fått ta del av. Och nu satt jag här, knappt en meter ifrån en pojke vars liv jag fått följa under en timme och insåg hur långt ifrån honom jag befann mig. Hur slumpen gynnade mig men inte honom. Och hur det inte finns något jag kan göra åt det. Hans värld är ljusår från min. Även om vi satt nästan bredvid varandra.
När vi alla skulle kliva av bussen i byn Crusita mötte jag hans blick igen. Jag försökte le åt honom, visa att någon såg honom. Men hans allvarliga blick fick mitt leende att blekna, och han vände sig sedan mot männen som redan hade öppnat sina flaskor. Sen såg jag honom inte mer.

Gillar

Kommentarer

Annelie
,
😢