Det finns ingen som Eva, skriver han i sin instagram caption, och jag tänker att det finns det väl visst. Det finns väl tusentals som Eva.


Jag känner henne inte men jag tycks ändå veta vem hon är.
Hon skriver ner allting i sin almanacka
Hon förlåter för snabbt
Hon duschar alltid på morgonen
Hon blir aldrig för full och hon tappar aldrig bort gaderobsbrickan på klubben


Och det lugnar mig, att han väljer henne
Jag skulle aldrig kunna bli som henne
Inte ens om jag verkligen ville
Inte ens för hans skull

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Alla hjärtans dag idag. Kanske förtjänar den dagen ett inlägg? Nja, egentligen inte, men har ju inte skrivit någonting på ett tag. 

Den största anledningen till det är nog för att fröken Robertssons värld har skakats uppochner. Helt plötsligt är jag i Perth i Australien och har slungats in i en helt ny tillvaro. Jag har sagt hejdå till trygga Göteborg, föräldrar, bror, vänner, jobb och allt jag vet säkert. För ett tag.

Så jag valde att åka hit själv. Det finns mycket att skriva om det, därför väljer jag nog att göra det en annan gång. Det har varit en hel del intryck och tankar att sortera. Det är mycket att ta tag i för att inte flyta runt och tillslut inte göra någonting.

Det känns viktigt just nu att inte skriva om mina känslor samtidigt som jag befinner mig i dem. Därför börjar jag med det som jag har distans till. De första dagarna kändes allting surrealistisk. När jag vaknade 04.50 på morgonen på grund av att jag inte riktigt kommit in i Australiens dygnsrytm, låg jag och kollade igenom mina mobilbilder för att tänka just det, det är ju så jag är. Kändes lite som om man glömt en del av sig själv i Göteborg. Jag kunde strosa runt på gatorna i Fremantle jag aldrig gått på innan och få känslan av att jag redan varit där förut. Som om det blev för mycket nytt för hjärnan att registrera, if that makes sense? 

Men hey, drygt en vecka senare sitter jag på en restaurang vid Cottesloe Beach (förövrigt riktigt fin strand) med en superschysst tjej jag nyss träffat, och allting känns bra. Det flyger ett flygplan över oss och trycket på den efterhängande banderollen visar: Nicola - will you marry me? Och jag är liksom inte ens bitter för att det inte stod mitt namn istället. 

Så den här tjejen har bott i Hollywood, London, Kina, Stockholm och nu Perth. Och själv är man 19 år och direktimport från Göteborgs stolthet - Mölndal. Men det gör faktiskt ingenting, för det känns som om delen jag glömt i Göteborg långsamt börjar komma tillbaka till mig.

Jag hörde för ett tag sedan att stannar man på en plats tillräckligt länge så kommer den tillslut att kännas trygg. Den kommer att kännas som ditt hem. Jag väljer att tro på det, och luta mig mot det. Och är inte det fantastiskt rogivande? Att bara veta att det här kan bli min nya trygghet. 

Och självklart är allting fantastiskt här. Det är varmt, soligt och folk är trevliga och tar hand om mig. Behöver jag ens skriva det? Jag har svårt att förstå när Australienare säger att det är kallt i vattnet och saker som ”You should come here in the summer”. Och jag tänker att vad fan, det är ju sommar? 

Så nu får jag väl skriva glad alla hjärtans dag också även fast jag inte vill. Hejdå för nu. 

Likes

Comments

Tiden går så fort nu. Den bara rinner mellan fingrarna på mig. Helgen jag sett fram emot kom, den som skulle vara den sista helgen tillsammans innan sommaren. Den sista fyllan och det sista hänget på kebabhouse 04.15.

I lördags var jag och mina vänner på yaki da och lallade runt. Mycket stök och stoj då filmfestivalen i Göteborg avslutades samma dag. Om jag hade varit en rökare, hade jag inte vågat gå ut för att ta en cigg ens, då jag med mina 19 orimliga år förmodligen inte hade fått komma in igen. Väl där inne när vi ibland svarade på frågan om årgången på dessa lalliga brudar, blev vi bemötta av frågan: Hur fan kom ni in här?
Det var ju inte en orimlig fråga, eftersom jag själv tänkte samma sak. Här står man, med en utsmetad eyeliner, sin hot shot i handen och tänker: Ja, hur fan gick det till?
Ibland måste man ta av hatten för sig själv. Creddit.

Det här med åldern kan ju vara en svag punkt. En kille på klubben frågar hur gammal jag är. I en van manöver fintar jag bort honom genom att enkelt ställa motfrågan: hur gammal är du? Han svarar att han är 25. Jag avrundar uppåt +3 och drar till med 23.
”Okej jag ljög, jag är 30”, säger han.
”Jag ljög också, jag är 20”, svarar jag.

Sen säger han att han är från Halmstad, vilket gav mig skumma vibes. Att man aldrig kan få till det på riktigt i det här pisslivet? 


Sedan var det ju självklart dags att ta sitt pick och pack och dra vidare till stället där man hittar kvällens absolut säkraste kvart-i-tre-ragg. Ja jag syftar på kebabhouse.
Cirka 10 meter från kebabhouse, upptäcker vi till vår fasa att vi delar samma slutdestination som två andra snubbar med hungriga blickar. Elin rusar före de två killarna i en farlig fart och vi andra släntrar efter. När vi väl står där börjar alla skratta när vi inser vad vi gjort. I skammens ögonblick fick vi ändå snällt poängtera för killarna att man ska inte tro att man kan komma och MÖSA  SIG  PÅ  KEBABHOUSE, här gäller det att vara på tårna.

Självklart slår en 40-årig snubbe sig ned där vi sitter och börjar snacka gojja. Typiskt att man aldrig kan få äta sin kebab ostört? Efter att ha vräkt ur sig den ena osköna kommentaren efter den andra (bland annat att Elins kebabrulle bara består av sås?) får Elin (med sin nya tuffa inställning) nog och drämmer till sin kebabrulle i bordet, (Obs nästan hela var uppäten) reser sig upp och går ut. Där sätter hon aldrig sin fot igen. Förens nästa helg då. 

Slutsats: jag älskar mina vänner. Jag kommer sakna kebabhouse när jag åker. 


Nej nog om detta. Nu ringer sovklockan. Mors!

Likes

Comments

”Jag kommer snart, jag måste bara kissa”, säger jag och försiktigt puttar Ville ifrån mig, där han står lutad över mig med ena handflatan mot husväggen och andra vilandes på min höft.
”Nu?”, mumlar han, när hans läppar är så nära att han praktiskt taget talar in i min mun. Hans läppar är varma och han doftar någonting sött. Vodka och Redbull, kanske gräs?
”Ja, nu, det går snabbt”, viskar jag tillbaka.
Jag springer mot dörren till huset som nästan tycks vibrera av basen. När jag vänder mig om för att försäkra mig om att Ville står kvar på samma plats, är Jessica där för att tända hans ciggarett. Han ler stort mot mig. Jag ryser till.

Inne i huset är det nu fullt med folk. I köket står två killar jag aldrig sett förut och blandar drinkar med kanel och srirachasås. Köksön är full av flaskor, ölburkar, salt och någonting som ser ut som en röd smörja som täcker halva ytan. Jag ser hur Naomi står i hörnet och pratar med tinder-killen hon bjudit hit, medan innehållet i hennes glas sipprar ut och rinner ner över hans svarta jeans. Hon slänger med hennes långa mörka hårsvall och lägger handen på hans lår, precis som hon lärt mig att en skall göra för att visa sitt intresse. Min hand på andras lår har dock alltid känts mer försiktig och tveksam, än självklar som Naomis lena, varma hand. Jag sicksackar mellan människorna som fyller hallen, fram till toaletten och rycker i dörrhandtaget.
”De har varit där inne i tio minuter minst, jag tror de knullar”, säger Jessica som plötsligt dykt upp bakom mig.
”Fan”, väser jag och går mot altandörren igen.
Trycket mot urinblåsan ökar och det börjar bli bråttom nu. Vinglandes springer jag bort mot den lilla skogsstigen och precis när jag ska knäppa upp jeansen hör jag röster bakom mig. Jag kisar lite med ögonen tills jag ser att det är Sandra och någon av mina vänners storebror som ligger tätt tryckta mot varandra och hånglar. Sandra har ingen tröja på sig och ingen av dem verkar ens lägga märke till att jag står där.
”Oj, shit sorry”, mumlar jag ändå och fortsätter gå längst den lilla stigen som leder mot sjön.

Jag får koncentrera mig för att sätta den ena foten framför den andra. Grenarna snurrar och tycks vända på sig. Hur länge har jag gått egentligen? Ska inte sjön vara här nu? Tillslut när jag krånglat ner jeansen över knävecken och suttit mig ner bakom ett buskage, sneglar jag till vänster och ser till min förvåning att där är ju sjön. Jag fnissar för mig själv samtidigt som jag låter kisset sila ner i gräset. Mina fötter är blöta av dagg och kanske nu lite kiss också, det är svårt att precisera och jag får tag i en gren för att inte tappa balansen. Grässtrån kilar sig fast mellan tårna.

Jag hör ljud komma från sjön men mörkret gör gestalterna svåra att personifiera. Om jag kisar med ögonen kan jag se Didriks Lantz mörka hår och en till kille som badar en bit ifrån berget. Kanske är det Johan eller Victor? Didrik skrattar medan han tar tag i den andra killens huvud och trycker ner det under den mörka vattenytan. Den andra killen skrattar samtidigt som han kippar efter luft när Didrik släpper taget om hans huvud. Jo, jag känner igen det hesa skrattet. Det är Victors skratt.

De börjar båda simma mot badstegen vid berget. Det ser skönt ut i vattnet. Jag knäpper mina jeans och jag ska precis resa mig upp för att ropa till dem att jag också vill bada, när jag hör Didrik nämna mitt namn.
”Tror du Saga är oskuld?”
Jag stelnar till och sätter mig längre in mot buskaget för att inte synas. Vågar inte andas.
”Jag vettefan”, svarar Victor med en kort ton.
”Vadå du är ju tillsammans med hennes bästa vän? Hon har väl sagt något?”, frågar Didrik.
Jag tänker på hur äcklig Didrik är och skäms över att jag ens varit attraherad av honom, trots att det bara varade över en helg.

”Nej, men hon har berättat en del andra saker. Som vad du gjorde mot henne den där kvällen på Vrångö, till exempel.”

Plötsligt blir allting så tyst och jag har svårt att hänga med i konversationen. Vad pratar Victor om? Gjorde vadå? Vad gjorde Didrik? Plötsligt kommer jag att tänka på Ville. Just det fan, han väntar ju på mig. Hur länge har jag varit borta? Jag tar sats för att resa mig upp när jag hör Didriks röst, svagare den här gången:
”Det var hon som var på mig, jag kan ju inte hjälpa att din flickvän är en hora”. 

Månljuset får sjön att glittra som en sådan där plasttallrik täckt av holografiskt glitter. Didrik är på väg upp för badstegen men Victors ansiktsuttryck har förändrats. Hans käkar är krampaktigt spända. Allt går så fort. Plötsligt har Victor slitit ner Didrik från badstegen och dunkar hans rygg mot berget, med en kraft jag innan aldrig ens skulle våga tänka på. Mina knän blir svaga och mina nakna fötter fryser fast i det kalla gräset. Victor har sin ena hand om Didriks hals och den andra för hans mun.

”Du våldtog henne”, väser Victor mellan sammanbitna tänder. 

Allt går så fort. 

Mina lungor krymper. 
Jag gör ingenting. Varför gör jag ingenting?  

Didriks huvud slutar röra sig och sjunker ner under den svarta, blanka vattenytan. Ingen skrattar den här gången.

Allt går så fort. 

Victor krånglar på sig sina jeans och drar den vita t-shirten över huvudet. Han försvinner bland träden.

Jag rör fingertopparna trevande över kinden för att känna efter om jag finns på riktigt. Om ingen annan såg, hur kan jag vara säker på att jag finns på riktigt?


Efteråt ställer jag mig mot trädet och kräks upp allting jag någonsin förstått mig på.

Likes

Comments

Kul. Helkul gänget, här är vi.

Jag, jag och mer jag. Riktigt skön början.

Egentligen behövs det väl ingen vidare utförlig presentation? Vet jag exakt vad syftet med det här är? Nej. Men behöver jag veta det då? Det är väl det en blogg är till för, en egen plattform där man får skriva om precis det som en själv tycker är intressant. Kanske kan det även hjälpa till att stimulera mina hjärnceller lite, nu när en slutat studera.

Här i bloggisen kommer det förmodligen sparkas in en hel del öppna dörrar. Det är någonting jag speciellt ser fram emot, då jag ofta känner mig lite extra genialisk på bakfyllan. Kan man inte få skriva det utan att få massa skit? Som min vän sa när hon, på hennes egen kräftskiva, höll ett tio minuters tal där slutpoängen inte existerade (stort antiklimax) men samtidigt var att hon är mycket nöjd med sig själv: Kan man inte få vara lite jävla stolt över sig själv? ​Jo. självklart får man vara det. 

Kategorier jag med stor sannolikhet inte kommer snudda vid i bloggisen:

1. Vackra frukostbilder där jag äter smoothie bowl, chiafrön eller något annat sådant tjafs. Främst för att jag aldrig äter det. Men också för att jag är en dålig fotograf. 

2. Snygga bilder på mig på stranden i bikini. (om bilden inte är typ riktigt snygg och jag vill showea lite)

3. Träningstips. Bara nej. 

4. Utförliga inlägg där jag förklarar var mina kläder eller mitt smink är ifrån. 


Så den här debuten gick väl bra. Var väl ingenting att vara nervig för.
Förresten. Idag jobbade jag min sista dag på mitt förra jobb, vilket betyder att jag några veckor framöver är frivilligt arbetslös. Hur jäkla trevligt är inte det då? 

God fucking natt 


Likes

Comments