Header

Hej!
Det var lite drygt två månader (!?) sedan jag skrev sist och jag tänkte ta och uppdatera lite.
Tiden går fort här och ibland har jag varken tid eller ork att skriva, ska försöka bättra mig på det. Dels för att ni där hemma som faktiskt läser min blogg och undrar vad jag pysslar med ska ha någon aning om vad som händer här borta, men också för att jag vet att jag mår så himla bra när jag får skriva av mig och ventilera emellanåt.
Så vad har hänt? Vet inte vilken ände jag ska börja, men vi kör;
Restaurangen jag jobbade på visade sig inte alls vara några bra arbetsgivare (vilket jag fått höra såhär i efterhand att de är kända för. ”they’re known to be the shittiest employers in Byron”). De behandlar sin personal på ett väldigt icke-humant sätt och har väldigt knepig mentalitet när det kommer till hur man behandlar människor. Ett typiskt företag som utnyttjar unga människor och framför allt backpackers utan att bry sig det minsta om att det är människor de har att göra med.
Hur som hest så började det med att jag knappt fick några timmar (vilket jag blivit lovad att få)
I lite halvpanik sökte jag då jobb på en till restaurang och fick det jobbet med. Toppen tänkte jag, då får jag ihop lite timmar.
Men allt eftersom det blev mer busy i Byron (högsäsong) så fick jag ändå lite fler timmar på restaurang nr.1 vilket resulterade i mycket jobb och dagar med dubbla pass.
Detta hade säkert fungerat om det inte vore för att restaurang nr 1 var så utomordentligt jävla stressigt hela tiden då vi var konstant underbemannade. Vi hade dessutom en väldigt kritisk manager som spottade ut allt annat än beröm på sina anställda och ställde alldeles för höga krav på oss stackars personal som gick på knäna för att försöka göra vårat jobb så gott det gick i denna stressiga miljö (med ett service-minded leende på läpparna dessutom). På varje arbetspass var det någon i personalen som bröt ihop och började gråta på grund av den konstanta och extrema stressen och väldigt elaka managers. Alltså en högst olämplig miljö för en ångestbenägen människa som jag. (Stress triggar ju som känt ångest..)
Restaurang nr.2 var också väldigt stressig och chefen (som även var kocken och ägaren av restaurangen) här var om möjligt ännu mer elak. Då han själv inte riktigt kan hantera stress (min hypotes) så slutade det ofta med han kastade saker omkring sig och skrek att vi alla i personalen var citat: “idiots and retards”. Detta kunde bero på att han exempelvis s fick upprepa sig om någon tyckte att något han sa var otydligt.
Ni hör ju.
Båda dessa restauranger borde nog ta en liten kurs i ledarskap tror jag. De verkar inte riktigt veta hur man motiverar sin personal om man säger så..
Efter några veckor jobbandes på det här sättet kände jag hur min nyfunna glädje och energi över att vara i Byron bara pös ur mig. Jag har varit orkeslös och ledsen. Jag blev sjuk i en njurbäckeninflammation och fick gå på penicillin och jag kände mig nere, svag, sjuk, ångestfylld och längtade hem massor. Men så en kväll bestämde jag mig för att nej, såhär kan jag inte ha det. Jag reste inte över halva jävla jordklotet för att komma hit och må dåligt. Aldrig i livet.
Så jag ansökte om ett städjobb på mitt hostel förra veckan och slutade på restaurang 1 och 2. Bästa beslutet i mitt liv. Jag fick städjobbet och visst, jag tjänar mindre pengar och får skrubba toaletter. Men jag är fan så mycket gladare, inte alls lika stressad och framförallt så trippar jag inte på tå likt på ett minfält för chefer och managers som kan explodera när som om du råkar trampa det minsta snett.
Sen kommer det bästa. En kompis jag träffat här i Byron ringde mig och frågade ”Vill du ha jobb på juice-baren??” Det visade sig nämligen att en tjej på hennes jobb sagt upp sig och eftersom hon visste att jag var ute efter nytt jobb (städjobbet tog jag högst tillfälligt bara för att ha någon slags inkomst tills dess att jag hittar någonting nytt och mer hållbart).
Jag blev i alla fall erbjuden en trial på juicebaren inne i stan och JAG FICK JOBBET! Det är dessutom en heltidstjänst vilket är helt grymt. Har gjort två pass där nu och det känns jättebra hittills. Så nu ska jag sluta städjobbet nästa vecka och börja ett nytt kapitel på juicebaren och det känns så himla bra.
Jag känner mig modig som vågade säga upp mig trots inpräntade principer om att man ska vara tacksam så länge man har ett jobb osv. Inga pengar i världen är värda att sätta din mentala hälsa på spel för. Livet är alldeles för kort för att må dåligt helt i onödan och det finns så mycket fint man kan lägga sin energi på istället.
Därför är jag så fruktansvärt glad och stolt över att jag vågade stå upp för mig själv och ta ansvar för min hälsa och mitt mående. Att jag sa ifrån och vågade chansa även fast jag var rädd att bli utan jobb. Nu känns allting mycket bättre igen och energin börjar komma tillbaka. Jag är fan rätt bra. Heja mig.
Ha det bra och ta hand om er. Pussar och kramar så hörs vi. ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej på er.
Tänkte uppdatera lite. Jag ligger i skrivande stund och lyssnar på podcast ("Skäringer&Mannheimer" av Mia Skäringer och Anna Mannheimer som för övrigt är ett hett podtips för er som ännu inte lyssnat. Dessa två fantastiska, roliga och kloka kvinnorna pratar i podden om allt mellan himmel och jord. Stundom om väldigt tunga ämnen, men också varvat med flams och humor som gör att man skrattar högt tillsammans med dem. Älskar dessa kvinnor och deras podd, superkvinnor är vad de är och jag längtar alltid till nästa måndag då det släpps ett nytt avsnitt).
Jag njuter alltså av min sovmorgon och känner noll stress. Just nu är ett sånt där ögonblick som är så jävla vackert, trots att det inte är ett märkvärdigt ögonblick. Här ligger jag i en sliten soffa på ett hostel, dricker pissljummet pulverkaffe i min fläckiga turtles-pyjamas. Men oj vad jag mår bra just nu. Jag uppskattar verkligen lugnet jag känner inom mig. Det enkla i att bara existera. Utan stress, utan ångest, utan skuld. Bara vara.
Den känslan är inte att ta för givet och det försöker jag påminna mig själv om. När den känslan väl hittar in i oss som den ju faktiskt gör ibland är det viktigt att vi uppskattar den så vi orkar med de där gångerna när den inte gör det, de dör gångerna när lugnet inte är lika självklart.

Det bevisar också att vi inte alltid behöver gapa efter så jävla mycket. Vi kan ha det så himla fint, i en sliten soffa, med pulverkaffe och fläckig pyjamas. Det kan räcka, för att få känna det där fina, den där fina känslan som får en att känna sig "glad to be alive".
Jag vet att ni säkert tänker att jag gått och blivit en jäkla hippie (vilket inte alls känns som någonting negativt egentligen) men ja, sedan jag kom hit till Byron har jag verkligen gjort en djupdykning i mig själv. Jag har växt säkert flera centimeter på bara några veckor. Jag känner mig stark, jag sträcker på mig, jag känner mig viktig och känner att jag duger precis som jag är. Det är en märklig känsla när man släpper allt man trott man varit "beroende" utav. Släpper tryggheten hemma, vågar släppa relationer som inte längre är gynnsamma eller nyttiga, släpper det där som du egentligen aldrig varit en del av, utan bara låtsas och ofta känt dig malplacerad i. En omgivning där du känner dig konstig. Där du känner dig överkänslig och svag för att du har nära till dina känslor. En omgivning där skvaller och dömande blickar är vardag om du må något sätt kliver utanför den så kallade normen, en norm som säger att vi måste vara coola, passa in, tycka rätt saker och absolut inte vara nån hippie som pratar om känslor och existensiella frågor. Jag tror det är en småstadsgrej, det där med hårt inpräntade sociala normer och ytliga relationer.
Här vågar jag vara jag. Jag vågar tycka vågar tänka, vågar känna. Här kan jag alltid dela med mig av mina tankar, känslor och funderingar utav att oroa mig för att bli kallad överkänslig eller bli förlöjligad i mina filosofiska funderingar. Jag har mött människor som är likasinnade, lika känsliga och tankspridda, lika sårbara och öppna som jag. Människor som tar mig på allvar och jag inser att det inte är något fel på mig. Jag behöver bara omge mig av människor som tar mig för den jag är, som förstår hur jag fungerar. Som ger mig en spontan kram när jag behöver det och som får mig att inte känna skuld över mina känslor.
Jag har träffat så många fina människor här, människor som dels torkat mina tårar när sorgen knackat på och hållit om mig när jag känt mig vilsen, men också delat varma skrattanfall tills magen värker. Den sortens vänskap känns så jävla trygg och äkta och får mig att känna mig väldigt viktig.
Som jag har skämts över min ångest många gånger. Skämts över mina känslor och tankar. Inte viljat berätta om dem. Inte viljat vara en börda eller den där svaga stackaren som folk klappar på huvudet. Här känner jag mig inte som det. Jag kan tacksamt ta emot den där varma kramen utan att känna skuld. Det är fint. Jag känner mig viktig. Jag känner att jag förtjänar kramar och tröst när jag är ledsen och liten på jorden och att det inte gör mig till en mindre eller svagare människa.
Det är svårt att förklara hur mycket det betyder i mitt självkritiska vilsna lilla hjärta.
Missförstå mig rätt, jag har fantastiskt fina vänner och människor omkring mig hemma med, och ni vet vilka ni är. ❤️
Men atmosfären här är verkligen så himla annorlunda än hemma. Energin i luften känns så stark och positiv här, kärleken går nästan och ta på och om det gör mig till hippie att uppskatta det så kan jag med stolthet och rak rygg gladeligen kalla mig för största hippien i hela världen.
Ta hand om varandra. Kram ❤️🌈

Likes

Comments

Hej allihopa!
Livet rullar på här i Byron och jag trivs jättebra på mitt nya jobb. På dagarna när jag inte jobbar surfar vi och hänger på stranden vilket känns väldigt lyxigt när jag ser på sociala medier att första snön redan hunnit falla hemma i Sverige. Jag uppskattar verkligen att slippa skrapa rutor och leta efter borttappade vantar.
Hostelet jag bor på har en policy som säger att man bara får stanna i ett rum 14 dagar, däremot finns en campingplats ansluten till hostelet och där får man bo hur länge man vill. Eftersom jag trivs väldigt bra på det här hostelet så beslöt jag och en kompis jag mött här oss för att köpa ett tält. Vi bor numera i tältet, men har fortfarande tillgång till duschar, toaletter, kök, pool och allmänna utrymmen här på hostelet. Dessutom är det billigare att bo på campsite då vi bara betalar 100$/vecka vilket motsvarar ca 600 svenska kronor! Så boende är nu löst och vi har inrett vårt tält med kuddar, filtar och "fairylights" (ljusslingor) och det är verkligen jättemysigt att campa på det här viset.
Jag har insett hur lite man faktiskt behöver för att klara sig och må bra, och man får verkligen ett annat perspektiv på "materiell lycka".
Alla på hostelet är dessutom superhäftiga och härliga och alla är liksom vänner här, det blir som ett eget litet community. Jag älskar det.
Hoppas allt är bra med er hemma i Sverige. Kram på er så hörs vi!

Likes

Comments

Hej på er!
Jag är så himla glad, jag har nämligen fått jobb och gjorde min första dag idag!
Härom dagen ringde chefen från en restaurang till mig, han sa att han satt med mitt CV framför sig och gärna ville att jag skulle komma in på "trial" som innebär att man får komma och provjobba.
Min trial gick bra och managern lovade att ringa mig inom några dagar. Han inte kunde garantera mig något jobb eftersom han hade fler kandidater som skulle komma på trial. Jag kände att jag inte ville ha för höga förväntningar och bli besviken ifall någon annan får jobbet. Så jag gick hem utan att hoppas på för mycket.
Men så ringde han mig några dagar senare med glada nyheter och sa att "We would love to have you on our team, Olivia. Can you start Friday?"
Gissa om jag blev glad. Hoppade upp och ner på stället i säkert flera minuter.
Jag har varit så orolig över att inte få något jobb här i Byron eftersom att konkurrensen är väldigt hård. Alla vill vara i Byron på sommaren och det är väldigt många som söker jobb här nu.
Därför är jag så fruktansvärt lycklig nu, detta innebär att jag kan stanna i Byron i sommar och inte behöver resa vidare för att söka jobb.
Restaurangen jag på är dessutom ett väldigt fint ställe och den ligger precis vid stranden med utsikt över havet. Det gick jättebra idag och jag trivs verkligen, har saknat restaurangbranschen -även om det kan vara väldigt hektisk. Men det känns så jävla grymt och jag är taggad på min andra jobbdag imorgon!
Heja mig. Jag är fan grym jag.
Kram på er, glöm inte att klappa er själva på axeln ibland.

Likes

Comments

Alla försöker upprätthålla någon slags fasad, en lögn om att deras liv är perfekta och fantastiska. Alla har vi instagramkonton vars feed består av fantastiska gårdagar, roliga events och grymma relationer. Instagramkonton som vittnar om fanstastiska, framgångsrika liv, utan minsta spår av dåliga dagar. Men mellan bilderna då? Där verkligheten faller sig in. Där ser det annorlunda ut. Allt detta vet vi ju, och trots detta känner vi oss misslyckade när vi fan inte förmår oss att vara sådär jävla lyckliga som alla andra verkar vara hela jävla tiden.
Sluta upp med det, jämför inte, tro inte att alla är lyckliga, för de är det inte. Även om deras instagramfeeds tappert kämpar för att bevisa motsatsen. Livet är upp och ner, glatt och ångestfyllt, mörkt och ljust. För alla. Och visst fan är det bra, för kunde vi inte vara ledsna så kunde vi inte vara glada heller. Då hade glädjen inte haft något att förhålla sig till och allt skulle flyta ihop till en medioker massa.
Visst fan suger det att vara ledsen, ångestfylld och orolig. Men desto jävla bättre känns det då när pendeln svänger och du känner dig lycklig, när ångesten lättar och allt känns sådär enkelt som det inland gör. Jag försöker att uppskatta alla mina känslor, jag säger inte att jag gör det, men jag försöker.
Vart vill jag komma med det här? Jo jag vill berätta att jag mår bättre än på väldigt väldigt länge. Jag älskar det faktum att jag åkt till Australien. Jag älskar att bo på hostel, jag älskar de fantastiskt fina människorna jag träffat och skrattat med tills magen värker, jag älskar den jag är här, den jag vågar vara. Den Olivia som faktiskt är jag. Utan någon prestige, utan fasad, utan rädsla att inte vara bra nog, utan rädsla för att inte passa in.
Här är alla bara människor. På samma villkor, vi är jämlika, trots att vi alla är olika. Olika människor som alla är lika rädda, lika ensamma och lika jävla vilsna i detta främmande land. Men det vackra i det är att när prestigen tagits bort, när det inte längre är farligt att vara sårbar, när känslor inte gör dig dålig; då är man inte lika rädd längre. Inte lika ensam och inte lika vilsen. Because we're all in this together. Jag gillar det. Det känns äkta.
Missförstå mig rätt nu. Ja, jag lever i ett paradis, jag mår bättre än på mycket länge och det känns verkligen som att jag hittat hem. Däremot, betyder det inte att jag inte längre har dåliga dagar.
Det betyder inte att jag inte ibland måste tacka nej till att följa med till stranden för att min ångest äter mig inifrån och allt jag klarar av att göra är att stänga in mig och ligga i fosterställning på mitt rum tills den lättar.
Det betyder inte att jag inte längre får panikångest och sådan existensiell ångest att jag bara vill fly från mina extrema och obehagliga tankar och önskar att jag bara kunde få släppas ut från mitt eget huvud.
Det betyder inte jag inte ibland fångas i ett katastroftänkande och fastnar i en paradoxal känsla av att vara livrädd för att dö, och samtidigt sakna livslust.
Det jag försöker säga att JA, jag mår skitbra-ibland. JA, Jag mår skitdåligt- ibland.
Precis som alla andra människor i hela universum, oavsett om man har världens bästa jobb, är framgångsrikast på planeten eller bor i ett tropiskt paradis.
Och det är OKEJ. Du har rätt till dina känslor och alla har vi dem även om man känner sig ensammast i hela världen med sina känslor bland alla fläckfria instagramkonton.
Vi är alla människor. Vi är alla här på samma villkor, livet är inte någon tävling. Våga känna dina känslor. De bra och de dåliga. Våga visa dem. Våga vara sårbar, våga vara människa. Våga vara lycklig, våga vara rädd, våga vara du. Släpp prestigen, uppskatta det du har och framför allt; Var snälla mot varandra och mot er själva.

Likes

Comments

Hej på er!
Jag är framme i Byron och har hunnit göra mig lite hemma på hostelet som är ett typiskt ungdomshostel som heter Arts Factory. Det är sjukt trevlig och layed back här och alla jag träffat är verkligen varma, sociala och helt enkelt toppen. Har särskilt bondat med en kanadensare som bor i mitt rum. Han reser också själv och vi klickade direkt. Det är skönt att ha en kompis som man kan laga mat tillsammans med och liknande, det känns grymt.
Jag gillar Byron. Det är en helhärlig stad och jag kan absolut tänka mig att stanna hör resten av sommaren-för här går det ju faktiskt mot sommar nu och inte vinter som det gör hemma.
Ska ge mig ut imorgon och söka lite jobb, det är dock många som söker jobb i Byron på sommaren och konkurrensen om jobben är hög. Men jag ska ge det ett tappert försök och förhoppningsvis får jag något så jag kan stanna här. Annars får jag helt enkelt resa vidare!
Nu ska jag gå och käka lite middag med mina room mates, kram på er så hörs vi!

Likes

Comments

Hallå där!
I skrivande stund sitter jag på en nattbuss som under 12 timmar ska ta mig från Sydney till Byron Bay.
Ute blixtrar det och åskar sådär tropiskt som man man kan föreställa sig annars om man inte sett det med egna ögon. Det är svårt att beskriva, men det är fruktansvärt mäktigt när hela himlen lyser upp i olika nyanser av lila och blixtrarna far över himmelen likt sprakande fyrverkerier. Här blir det verkligen sjuka åsk-oväder, såna där man bara sett på discovery channel eller planet earth dokumentärer.
Det ligger något mysigt över det hela, det mäktiga ovädret utanför, den nedsläckta bussen med bara ett diskret sorl från människor som pratar med varandra i dunklet.
Jag mår bra just nu, jättebra. Jag är förväntansfull och jag känner mig stark. Det känns skönt att vara ensam faktiskt. Jag som vanligtvis inte trivs att vara själv med mina egna tankar, men just nu känner jag mig faktiskt helt till freds med det. Det är skönt att i min ensamhet bara få landa lite i allting. Reflektera och fundera.
Ni undrar säkert varför jag redan lämnar Sydney trots att jag precis kom hit.
Saken är den jag har länge vetat att jag inte är någon storsdaradsmänniska, det råder inga tvivel om det. Det blir liksom för många intryck på samma gång, alla ljud, alla människor, folk som har bråttom till tunnelbanan, pulsen, stressen. För min -just nu inte helt fungerande och redan sönderstressad och ångestbenägna- hjärna känns det inte helt optimalt. Nej, storstadspulsen gör mig extremt stressad och jag har alltid känt mig malplacerad när jag besökt exempelvis Stockholm hemma i Sverige. Så nej, en storsdad med enorma skyskrapor, högt tempo och med 4,6 miljoner invånare är inget för mig. Jag har försökt intala mig att jag vill bo i Sydney, försökt anpassa mig då jag liksom ofta får för mig att jag tycker fel, tycker konstigt och ÄR konstig. Jag vill liksom också vara en sån där cool storstadsmänska som passar in i mallen för dagens moderna och framgångsrika människa. En sån som bor i storstad, bär märkeskläder och älskar att ha många bollar i luften.
Men det är ju långt ifrån vem jag är. Det är inte jag, hur gärna jag än hade velat trivas i storstaden så kan jag inte ändra på vem jag är.
Att inte vara sann mot sig själv skapar en osäker självbild vilket kommer resultera i ångest eftersom du inte identifierar dig själv med den du utger dig för att vara. Du lever i en lögn.
Vad vill jag då? Jo jag vill ju ha lugn och ro, trygghet, äkthet och verkliga relationer. Ytlig storstadshets passar liksom inte mig. (Jag förstår att det är en generalisering och långt ifrån alla storstadsbor är ytliga, men ni förstår nig vad jag menar).
Alla är vi unika, mår bra av olika saker, och ingen kan säga att det ena eller det anda är rätt eller fel. Så länge DU mår bra i DINA beslut så är det rätt. Även om det inte alltid stämmer överens med normen eller gör dig "cool" eller "häftig".
Därför känner jag att jag vill ta chansen att lyssna till min egen magkänsla nu när jag reser själv och faktiskt helt kan göra vad jag själv vill. Jag tror att det kommer att bli en nyttig erfarenhet.
Jag är ofta dålig på att säga vad jag vill i sociala sammanhang, säger sällan nej och vill gärna vara alla till lags och inte vara till besvär. Därför glömmer jag ibland att faktiskt reflektera över vad jag faktiskt vill, då jag är rädd att göra andra besvikna om jag vill "fel" saker. Därför tror jag att det här är nyttigt för mig. Jag får fundera på vad JAG vill, vad JAG tycker och vad JAG mår bra utav att göra. Jag måste värdera mina egna åsikter högre. Jag måste börja leva mitt liv.
Kram på er

Likes

Comments

Hej allihopa.
Jag och Hanna har bestämt att gå skilda vägar och inte resa tillsammans mer. Vi är inte osams, men tycker väldigt olika om väldigt många saker vilket resulterar i konflikter som bara suger energi ut oss båda. Vi har därför gemensamt kommit fram till att vi inte ska resa ihop mer eftersom att vi bara tär på varandra och kanske är bättre på tu man hand. Jag tycker att detta är tråkigt, Hanna är och har länge varit min bästa vän, men som situationen ser ut nu så är inte vår relation nyttig för någon av oss och sometimes, if you love somebody you gotta let them go. Jag kan bara tala för mig själv men konflikterna vi haft gör mig till en person jag inte vill vara och jag säger saker i ilska jag sedan ångrar, jag tror att det är bättre att vi jobbar på våra respektive "problem" eller snarare olikheter på varsitt håll så att vi inte riskerar att leva på den andres energi.
Jag önskar Hanna all lycka och längre fram kanske vi kan sluta upp tillsammans igen, men jag citerar Hanna och säger att "situationen är just nu för infekterad för att kunna lösa" och jag håller med, vi kommer ingen vart i våra diskussioner och vi båda behöver nog få andas lite och vara för oss själva ett tag.
Så nu väntar nya äventyr och jag ska för första gången resa helt ensam. Jag är förväntansfull och jag är livrädd.
Kram så hörs vi av

Likes

Comments

Hej!
Vi är framme i Perth och vanen vi hyrt är återlämnad. Över 400 mil längs Australiens västkust ligger bakom oss och nu väntar nya äventyr.
Johanna har tyvärr lämnat oss för att resa vidare till Kambodja för att möta upp några andra vänner, men vi hoppas på att få se hennes lilla ansikte snart igen!
Västkusten var verkligen something else. På många sätt verkligen som jag förväntat mig, men på sätt och vis också inte. Att köra i vänstertrafik gick mycket lättare än vad jag hade trott och allt fick faktiskt förvånansvärt smidigt trots mina knappa campingeefarenheter och något skeptiska inställning till alla möten med läskiga insikter och dylikt. Men jag ska inte sticka under stolen att jag saknat civilisation, ordentligt kaffe, riktiga toaletter och varma duschar. Vi har sett fantastiska platser och mött många härliga människor, men det är definitivt skönt att vara klar med Västkusten.
Vi har nu varit i Perth några dagar och inatt är det dags att styra vidare mot Sydney. Jag ser fram emot att söka jobb, komma tillbaka till vardagens rutiner, ett fast boende och att träna.
Att leva på öl, burkmat och chips och inte röra på sig mer än när man viftar bort flugor börjar ta ut sin rätt på både kropp och knopp.
Nu sitter jag på vårt väldigt mysiga hostel, bloggar, dricker kaffe och bara chillar tillsammans med några andra backpackers. Hostellivet är verkligen skitkul, det är som att vara på ungdomsgård, fast med vuxna och med folk från hela världen. Det är så himla avslappnat och mysigt, och alla är så himla trevliga och sociala. Alla hänger och typ ser på film ihop fast man liksom inte känner varandra, här är alla vänner. I like it a lot!
Kram så hörs vi när vi är framme i Sydney.

Likes

Comments

Hej alla glada!
Vi har fortsatt vår resa nedåt och sett massa kul längs vägen. En dag när vi passade på att gå på toaletten på en bensinmack hörde vi en röst från ett annat bås som frågade "hey, what language is that?" Då vi pratade svenska med varandra mellan toalettbåsen. Vi började skratta eftersom att vi trott att vi var ensamma på toaletten och därför diskuterat allt från lyckan över att få uträtta sina behov på en toalett till konsistens på det gällande ämnet.
Det visade sig vara en jättetrevlig Australiensk tjej som frågat och där inne på badrummet var det nåt som sa klick och bara sådär vlev vi vänner. Vi hade ställt vanen för camping bara tvärs över gatan från macken där vi börjat spela ett tyskt ölspel (som typ likanade en fyllevariat av kubb) tillsammans med tysken och fransmannen som vi slutit upp med längs vägen och rest med några dagar. Vår nyvunna vän som heter Adrianne, och hennes vänner anslöt sig till spelet och det slutade med en rejäl fest ute i bushen! Spontant och jätteroligt!
Vi bytte nummer och Facebook och någon dag senare när vi passerade staden där Adrianne bor bjöd hon in oss för BBQ med hennes familj som även bjöd in oss att stanna över natten. Gissa om det var skönt att sova i en riktig säng!
Dessa människor är nog något av de mest gästvänliga jag någonsin varit med om. De öppnade verkligen sitt hem för oss med öppna armar och sa att "you have an Aussie family now, you're always welcome here if you ever come back to Geraldton".
Adrianne tog även med oss till ett typ av animal center där vi bland annat matade kängurus. Hur häftigt som helst var det!
Nu har vi sagt hejdå till vår nya fina Australienska lilla extrafamilj och slutit upp med grabbarna igen (tysken och fransmannen) och idag ska vi ägna oss åt sandsurfing! Det ska bli jättekul, uppdaterar med bilder sen så ni får se! Kram på er.

Likes

Comments