Hej på er, ni som känner mig eller hängt här ett tag, vet att jag alltid försöker skriva saker som egentligen är obeskrivliga. Och chock; även detta ämne är som att förklara färger för en blind människa. Så varför ger jag mig på dem?! Ja det är frågan. Svaret är helt enkelt att jag behöver försöka för att förhoppningsvis klara mig ur detta. Så här mina damer, herrar och könlösa; här ska jag förklara hur det känns att förlora sin bästa vän.
Good luck, typ!

Imorgon är det en vecka sedan jag låg där över din livlösa kropp och fick för sista gången säga hejdå till din ”detta livets”-kropp. 25,5 år gammal blev du, min älskade tantis.
Jag kan inte ens föreställa mig hur hela ditt liv varit. Du har ju levt längre än vad jag gjort, du har varit med om sååå mycket och det känns overkligt att föreställa sig att du hade ett liv utan mig.
8 föl, 3 år på travbanan och flera ägare.
Så att ditt sista hem blev hos mig, känns rätt konstigt. Men det var ju så det var meningen att sluta. Det var meningen att du skulle introducera mig till häst-världen. Det var meningen att du skulle bli min svarta diamant, bästa vän och första häst.
Fy, du är så saknad redan. Vi spenderade ju varenda dag ihop du och jag.
Och du lämnade mig kvar med frågor som flyger mig upp till skyarna.
Vem ska vara min bästa vän? Vem ska vara min flyktväg? Vem ska gå ut nummer två till hagen? Vem ska gå in nummer två till boxen? Vem ska trösta töntiga killarna? Vem ska få mig att skratta? Vem ska jag rida ut på när humöret flyger åt alla håll? Vem ska få mig lugn när paniken stiger i mig? Vems päls ska jag gråta i nu? Vem ska ha dina täcken nu? Vem?!?? Bara VEM?!
Vem tusan ska vara min Kristall?!

Jag går runt här hemma och försöker hålla min struliga ADHD-hjärna i schack. Försöker hålla mig sysselsatt trots att jag inte vill göra någonting alls.
Det gör så jävla in i helvetes äckel ont JÄMT, det känns som en gigantisk klump i magen och gör ont att bara andas.
Ni som har erfarenhet av panikattacker och den där gigantiska nervösa klumpen i magen som gör ONT på ett fruktansvärt sätt; så känns det nu. Och smärtan vill inte sluta. Det känns som att jag går runt och väntar på världens undergång, som att jag behöver sova med ett öga öppet och det är därför jag har den där ”nervösa” klumpen i magen.
Jag vet inte hur jag ska kunna förklara den här smärtan i magen, hjärtat och... hela kroppen.
Det känns som att det är psykiskt och fysiskt omöjligt att leva utan dig. Varje andetag känns som en fight jag behöver vinna. För jag VET ju att jag måste vinna detta. Du hade inte velat se mig förstörd av detta. Men hur kan man inte?

Jag bryter ihop när någon ens nämner ditt namn, beklagar sorgen eller skriver ett fint meddelande. Jag är tacksam, men, allt detta känns som döden för mig. För även fast jag såg dig död på marken, känns det fortfarande omöjligt att förstå att du är borta.

Igår fick jag hem dig igen. I den där stora, vita urnan som innehåller dig. Och på ett obeskrivligt sätt kändes det som ett lugn la sig som ett täcke över mig. Du var hemma igen. Du var hos mig igen. Du är här.
Så nu på hyllan står du, med ditt ägarbevis inramat, ett ”vänskaps”-ljus och din sko med brodd, sömmar och... dig på.
Även fast detta borde vara ett bevis till att du är borta, känns det forfarande inte så. Det känns som att du ska stå i hagen när vi kommer upp, på en sekund ha ställt dig vid grinden och vilja in till din älskade hink med favoritkäket, morötter och äpplen i. Det känns fortfarande som att det är din mule jag ska möta när jag öppnar din box. Det känns fortfarande som att jag glömt sätta på täcke på en häst. Som att jag glömt ta in eller ut en häst. Som att ett hönät för lite fyllts. Som att en box inte fått sitt hö, vatten, hink, mockat och.. dig.
Jag vill skrika rakt ut av bara tanken. Jag behöver ju dig!
Oavsett hur mycket jag försöker intala mig att det är bättre att ”bara” ha två hästar. Jag menar; det blir ju billigare. Mindre pengar, ork och tid går ju åt. Och nu får de andra djuren mer kärlek... men HUR kan detta vara bättre? Jag VILL spendera de där förbannade pengarna på dig. Jag VILL spendera ALL min tid åt TRE tidskrävande hästar. JAG vill spendera all ork jag har på dig. Och jag VILL överösa DIG med kärlek. Så varför lämnade du? Jag borde inte ens fråga den frågan när det VAR dags, det är fortfarande det bästa och JAG tog valet. Ändå känns det som att DU lämnade.
Jag vet ju att det inte var ditt val. Jag vet ju att du hellre stapplat fram, med öronen framåt trots smärtan och fortsatt vara min klippa trots att du knappt kunde stå på dina egna ben. För även fast våra sista minutrar av vår sista ridtur haltades fram, med svullna armhålor och säkert smärta - stappla du ju fram med öronen framåt och körde på så snabbt du kunde. Det var ju du, min älskade powertant, vi prata om.
Men 5 gånger sjuk och skadad detta året var för mycket. Och även fast jag visste det OCH din kropp sa stopp - skrek jag ändå nej. ”Jag vill inte!” Skrek jag till min fantastiska pappa som säkert körde i olaglig fart till mig efter vårt samtal. ”Jag vill fan inte!” Näsan var begravt i din päls och jag bad dig att kämpa trots att jag visste att det räckte nu.

”Jag borde vara van vid detta nu,” har jag sagt tusen gånger under den senaste veckan. Men blir man någonsin det?
På ett sätt var denna gången hemskare än någon annan gång. För det var ju DU! Men på ett annat har det varit ”bättre” än de andra gångerna jag gått igenom detta.
Missförstå mig rätt, jag har aldrig varit med om den här smärtan och jag gråter nu, säkert miljontegången sedan hon blev en ängel, men jag skriker inte längre i panik sedan hon tog sitt sista andetag. Och de senaste dagarna har jag inte brutit ihop sjuhundra gånger om dagen. Men smärtan är kvar. Och saknaden ska vi inte ens prata om.
Ibland gråter jag utan att jag ens märker det, ser på videos på dig som jag inte minns att jag letat upp och sitter timme in och timme ut tänkandes på dig utan en egentligen tanke.

Fy, jag FÖRSTÅR att jag behöver sörja, men jag önskar bara att det vore enklare. Jag önskar att jag slapp se dina lila, rosa och röda grimmor, grimskaft, täcken, hinkar och bara.. allt. Jag önskar att jag inte får panik av att inte veta vart din mat som bara du äter, ska någonstans. Jag önskar att jag inte får panik över att säkert 15 täcken är DINA. Jag önskar att jag inte får panik av att se din tomma hink som aldrig kommer fyllas på igen. Jag önskar bara att du vore här igen.
För jag inbillar mig att ALLT vore bättre än detta, trots att detta var det enda vi skulle göra och gjorde.

Jag försöker ignorera den där smärtan, svårigheterna att andas och paniken som stiger upp i halsen på mig så fort de inträffar OHANTERLIGT. Men ibland går det verkligen inte. Trots att jag vet att börjar jag gråta kommer jag inte kunna sluta. Trots att jag vet att låter jag mörkret falla över mig förblir det mörkt. Och trots att jag vet att låter jag paniken omfamna mig faller jag i den för alltid.
Är detta vad som kallas levande död? Jag känner mig så. För samtidigt som jag känner ALLT känner jag ingenting. Jag känner mig död inuti trots att jag aldrig varit mer levande. Och jag känner mig inte hel trots att jag vet att du lever inuti mig nu.

Blä, jag bara babblar på och försöker förklara saker som inte går att förklara och jag är chockad ifall någon ens läste första stycket. Men det här är jag nu. Och jag behövde skriva av mig.

Jag vill bara säga som sista sak innan jag bryter ihop i mammas famn att ni MÅSTE ta hand om er och varandra. Ta vara på varenda jäkla ögonblick och ta inget eller ingen för givet. Pussar i massor till er <3 vi hörs

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hello, babes, som alltid sju år sedan jag skrev sist. Saknat mig? Jag har iallafall saknat er.

Så hur är egentligen läget? Både med er och mig om man ska vara trevlig emot sig själv också. Jag mår bra. Det blöder ur mig och det är väl normalt om man är kvinna. Allt som hör där till finns också, jag menar; om tjejer vore som vanligt vid mens skulle ju ingen veta om att de hade det. Och va fasen vore kul med det? Så Yep, mensvärk deluxe de senaste dagarna och har bott med värmedyna på magen medan jag käkat tabletter som godis. (Jag gillar inte ens godis men de lät bra) Annars är mitt humör lika underbart som alltid vid mens, sådär lätt irriterad ifall någon andas för högt och gråter ifall något inte funkar på första försöket.

Varför jag skriver om min mens? Den är lätt; för att jag vill göra de så normalt som möjligt för det är för fasen bland de mest naturliga i världen. Så vad sägs som att snacka mer om den där blodiga veckan i månaden? Sagt och gjort, eftersom jag gör det jämt.
Annars är jag sjuk, det är alltid bra att komponera med mens. Eller ja, inte. Iallafall; annars mår jag bra. Tack som inte frågar! <33

Iallafall, rubriken? Ja den får jag återkomma om. Jag måste verkligen fixa det jag har kvar innan jag kan landa i sängen med er igen. Stay right there!
I’m back! Och det fattar väl inte riktigt ni som inte väntar utan läser detta rakt upp och ned.
Nu är tre hästar inne om mumsar i krubborna, höet i boxarna och kan sova i sina rena bäddar. Med andra ord har jag mockat, fixat hö till boxarna och hagen, fixat vatten till boxarna och hagen, fixat hinkarna, tagit in hästar och tagit av täcken. Med hjälp ifrån pappa såklart, jag kan faktiskt inte ta åt mig hela äran. Detta tar ungefär en timme på kvällen, och är min kvällsrutin med andra ord.
Klockan 20:00 får jag mina tabletter och strax därefter åker vi till stallet för att komma hem någon gång efter 21:00. När man både har mens och är sjuk ligger man i sängen och därav min rubrik. Även om hundarna tvingar ut en, blir de oftast bara i trädgården eller en promenad där oftast Chloe får springa lös. Det är det, mer orkar inte mitt huvud eller kropp med.
Men de där jäkla, dyra och underbara hästarna får upp en vid 6 på morgonen, och sen upp till dem igen vid 8 för att få dagens gympass avklarad. Nästan iallafall. Så idag när jag kom hem efter att släppt ut de och fixat allt där omkring, la jag mig igen. Sov många timmar innan jag vilade vidare i soffan mellan varven med hundarna. Och inte förs nu för över en timme sedan ”starta” jag min dag på riktigt. Blä, trött som få. Men vad gör man inte för de där djuren. Översättning = men vad fan tvingas man inte till för de där jäkla djuren. Haha! Missförstå mig rätt, jag älskar de där jäkla djuren <333

Nu har jag babblat på om ingenting. Skyller på mens-sjuk&trött-hjärnan.

GODNATT! (Det behövs fasen)

Ha det så jäkla toppen bra så höra vi snart igen, vem vet; jag dyker säkert upp när ni minst anar (och vill) det ;)

PUSS

Likes

Comments

OBS DETTA INLÄGG ÄR INTE FÖR ATT TRAMPA NÅGON PÅ TÅRNA ELLER FÖRKLARA MIG SOM PERFEKT Å BRA. DETTA ÄR FÖR ATT DET FINNS MER LIV ATT LEVA OCH JAG VILL VISA ANDRA ATT DE ÄR OKEJ.

Hej allihopa! Detta inlägg skrevs för ett år sedan men jag vill lägga ut det ändå. För det stämmer fortfarande, Kramizar på er och läs varenda en av er<3

Nu kör vi gång, för jag hade faktiskt ett inlägg i åtanke.

Rubriken säger mig mer än tusen ord.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta. Så jag gör det ett försök.
Att vara femton år, betyder att jag levt över 5 475 dagar. Det är inte mycket, även om vi alla tycker livet är alldeles för långt ibland. Mina föräldrar har levt långt över 16 425 dagar. En viss skillnad, trots att jag oftast anser mig som vuxen. Med mina skrivarkunskaper skriver och pratar jag på ett annat sätt. Med mina erfarenheter, lever jag ett annat 15-års liv.
Jag spenderar mina fredag kvällar i stallet. Mocka skit, rida några hästar. Lördagen lika så. Och resten samma. Jag tar hand om mina hundar. Skriver. Läser.
Jag spenderar inte mina fredag kvällar i en buske, full och med kräk å piss över allt. Det finns folk som gör det, men inte jag. Inte gör det mig bättre för det. Det betyder bara att jag har en bättre och sundare livstil. För nuet.
Jag är 15 år. Ni har förstått det, men jag måste säga det igen. Jag är ett barn, en tonåring och knappast vuxen. Jag är byxmyndig, visst. Vilket gör mig ganska vuxen ändå. Jag tänker inte spendera mina helger i en bil eller EPA, körs runt av en full äldre, med cigg och en burk cider i handen. Jag tänker inte ljuga för mina föräldrar å säga att jag sover hos en kompis, medan jag egentligen är 1 timme hemifrån, hos någon främling helt utan förstånd eller medvetande. Jag tänker inte dricka för att glömma, inte om matteprovet eller en dum kille.
Jag tänker istället ta hand om mig själv. För jag har redan tagit så illa hand om mig själv. Jag har skadat mig själv, psykiskt och fysiskt. Jag har redan fryst arslet av mig ute efter mina utekvällar för 2 år sedan.
Jag dricker inte. Aldrig gjort. Nog för att alla fick smaka som små, men jag är starkt emot alkohol. Jag vet vad de gör mot folk.
Jag röker inte. Aldrig testat. Igen, jag har redan tagit så illa hand om mig själv.
Jag tar inte droger. Aldrig ens tänkt tanken eller testat. Jag har umgåtts med knarkare, riktiga sådana. Och jag tror fortfarande inte de förstår vad de gjorde under den tiden. Både mot sig själva och mot mig.

Jag har sett folk förstöra sig själva för dessa anledningar. Jag har sett folk skada dig utsida ut. Jag har sett förändras så mycket att till och med jag blivit rädd.

Jag ser hur dåligt vissa mår under den tiden de är ute. Med vissa människor som snackar skit om allt och alla. Och så ser jag de lyckliga också. De finns de som mår jätte bra ute med folk, men det är till ett annat inlägg.
Och jag förstår inte varför man utsätter sig själv för allt. Jag förstår inte varför man inte tar hand om sig själv. Huvudkaraktären i sitt liv. Visst ska den må bra, och få ett lyckligt slut.

Jag väljer att vara den tråkiga tjejen, som "aldrig vågar saker". Vara ute att dricka, röka både de enda och det andra och riskera sitt liv för att chauffören också ville dricka.
Och jag trivs så himla bra som den "tråkiga" tjejen. Den som rider hästar till halv 10 på kvällen. Bakar pepparkakstält med bästa vännen. Umgås med familjen, genom att se film eller serie, åka på roadtrips och snacka sent på natten.
För vi är bara barn en gång. Vi bor hemma nu, har familjen vid liv och får leva på kortet att man är "bara" 15 år.
Jag kan åka med vem jag vill när jag är vuxen, åka runt hela jorden om jag vill. Men nu är jag femton. Går i nian, får äran att leva med mina föräldrar och äga världens bästa djur. Jag skulle inte byta ut de mot utekvällarna för 5 miljoner.
Jag förstår inte varför jag ska växa upp så fort. Jag är bara ung en gång.
Varför förstöra oss innan vi ens börjat leva?

Jag är tråkig. I know. Men jag är sån, sådär jobbigt vuxen å ska alltid försöka vara klok. Men jag vill inte kasta mig in i vuxen livet än.

Varför jag skriver detta? Jo jag vill att ni ska tänka efter. Jag vill att ni ska ta hand om varandra och speciellt er själva. Jag vill att ni ska umgås med familjen innan det är för sent. Jag vill att ni ska vara försiktiga av er ute, med alkohol i kroppen och utan. Jag vill att ni ska sakta ned och fortsätta vara ungdomar ett litet tag till innan ni är unga vuxna.

Varför har ni så bråttom för? Vi har inte ens börjat leva än.

Stor mega underbar kram till er alla från en tråkig vuxen Olivis, som bara vill er väl.

Igen, tar ni åt er. Gör det. Ibland behövs det. Och var detta för att peka ut någon eller hänga ut ungdomar? NEJ.

Och nu har jag fyllt 16 och detta inlägg stämmer fortfarande. Take care, puss <33333333

Likes

Comments

Finns det något inlägg som faktiskt börjar annorlunda än att jag är ledsen att jag inte bloggat men jag är iallafall vid liv? Förmodligen inte.

Hej förresten!
Hur mår ni? Tänker på er!

Jag? Jag mår faktiskt okej. Börjat med ny medicin, igen. Har en sjuk häst, igen. Och blivit hemma i från plugget, igen.
Med andra ord; en vanlig dag i mitt liv. Wiho! ;)

PUSS PÅ ER och njut (eller plågas) av de senaste bilderna <333

Likes

Comments