Jag släpar rullväskan efter mig längst trottoaren och snubblar nästan över förbrukad julgran. Framme vid de vita grindarna rotar jag i väskan efter nycklarna till huset. Fiskar upp tre olika par innan jag hittar rätt. Det är mitt i natten och iskallt men jag är genomsvettig efter att ha trängts på metron från Heathrow. Låser upp porten, tänker att denna gång får jag ingen hjälp med väskan uppför de branta trapporna. Insikten slår till förvånansvärt hårt. Jag släpper jackan, försöker värja mig mot den dundrande vågen av känslor som plötsligt sköljer över mig. I brist på bättre idéer lägger jag mig helt sonika ner på heltäckningsmattan och stirrar upp i taket.

Det känns som att jag hämtar andan för första gången på två, tre månader.

Vad kan hända på nittio dagar?

Minnena är en enda dimmig röra. Stockholm, Cannes och London. Två dagar här, tre dagar där, en vecka hos familjen, några nätter hos vänner med resväskan halvt uppackad. Ett par dagar som gäst i det hem som brukade vara mitt eget. Städa ur, vika ner. Packa om. Börja från början, igen. Djupa andetag. Använda biljetter till Arlanda Express i fickorna på jackan, hopskrynklade boardingkort i väskan.

Vad kan hända på nittio dagar?

Hela huset doftar synvilla. Var det här vi var, du och jag, samtidigt, med varandra? Det känns fullkomligt absurt. Jag blundar. Försöker greppa de senaste månaderna men allt är luddigt på gränsen till oigenkännligt.

/

Jag undrar hur många gånger jag bytte skepnad. Ett tag kände jag inte igen mig själv i spegeln. Jag letade och letade men fann ingenting bekant med de trötta ögonen. Jag försökte skriva om det men pappret förblev blankt; jag hade ingenting att säga. Gick gata upp och gata ner i Stockholm mitt i natten medan tankarna rusade. Jag har ingenstans att ta vägen. Började gråta igen, Gud vad trött jag var på att gråta vid det laget, det tog aldrig någonsin slut. Jag hör inte hemma någonstans.

Identitetskris, säger man lite lättvindigt och syftar med största säkerhet på ett garderobsbyte. Jag hade ingen aning om att min identitet betydde så mycket för mig förrän jag förlorade mitt sammanhang. Rotlöshet kan vara skrämmande för någon vars tillvaro alltid varit självklar.
Någon gång måste den här psykosen gå över, tänkte jag och firade jul i Cannes, nyår i Stockholm. Så dum är jag inte att jag trodde att min sinnesförvirring skulle vara för evigt. Även om det kändes så. Rotlös. Jag satt i min lägenhet i Stockholm och försökte göra upp en plan medan hjärtat värkte och tårarna rann. Jag skrev listor efter listor med saker jag behövde lösa på bara några dagar – packning, städning, uthyrning, biljetter, försäkring, räkningar, boende, jobb, pengar – och tänkte att det här kommer aldrig, aldrig gå.
En logistisk mardröm i bästa fall. Addera den mentala påfrestningen av ett breakup och det blir helt. Jävla. Oöverkomligt.

/

Jag känner med fingrarna över heltäckningsmattan. De är vanliga här i London, håller värmen inne. De flesta lägenheter i den här stan är iskalla. Husen är inte byggda för kylan, säger man, fönstren har enkelglas och elektriciteten är svindyr. Jag garvade när jag hörde det första gången, det var liksom en helt ny nivå orimlighet: bygga hus som inte höll värmen i ett land med en medeltemperaturen på sju grader, hur tänkte man?

/

På något sätt, på något jävla sätt, lyckades jag ändå styra upp situationen. Jag tänkte att klarar jag det här nu då klarar jag fan allt.

/

Jag fick ett par byxor av mamma i julklapp. Senapsgula manchester, de satt som gjutna. Jag bar dem varje dag, på julafton och på nyår. Den andra januari färgade jag håret ljusare och klippte det kort. Jag köpte en vattenfast mascara och tvingade i mig järntabletter och mineraler. Drack litervis med te. Den fjärde januari kunde jag möta min blick i spegeln igen. Jag blinkade förtjust åt min egen uppenbarelse. Skuttade fram på gatorna i Stockholm iklädd mina redan slitna byxor. Åh, vilken lättnad det var att känna igen sig själv igen. Vilken oerhörd känsla.

Jag undrar hur länge jag legat här på heltäckningsmattan nu. Säkert tjugo minuter. Jag orkar bara inte resa mig upp, orkar inte släpa väskan uppför trapporna, de är för många och för branta. Huset är tyst och tomt, inte alls som det var när vi var här tillsammans, då doftade det mat och doftljus och varm hud.

Det var det förhållandet, tänker jag. Saknaden som mullrar i kroppen slåss med andra känslor, spirande i maggropen, viskande i venerna: frihet, stolthet. Ömhet. Beslutsamhet. Allt är renare nu, jag tycker mig till och med se klarare. Jag ligger raklång på heltäckningsmattan i mitt hem i London, det är bara jag här och det är faktiskt helt okej. Jag tänker på Epiktetos, en grekis filosof vars bok En handbok i livets konst jag råkade få med mig till London, och hans stoiska syn på livet. Allt du älskar är bara till låns. Förr eller senare ska det lämnas tillbaka. Ju mer jag lät den teorin sjunka in desto enklare var det att kunna navigera i känslostormen; sorg behöver inte betyda ånger, ömhet behöver inte betyda kärlek.

Förlust, sa jag om saknaden: som om jag ägde rätten till relationen från första början. Det gjorde jag inte, jag fick bara uppleva den. Med ens kommer jag på mig själv med att småle när jag letar tillbaka i minnena. De ljusnar när jag inte ser dem genom ett filter av sorg. Vilken jävla grej jag fick, tänker jag. Flera månader av berusande förälskelse. Jag fick händer mot höfter och kolsyreskratt. Stilla pianomelodier i sömnig sensommarluft. Jag fick internskämt, timslånga telefonsamtal, pussar på ögonlocken, jag fick doften av solvarm hud och saltvatten, jag fick viska hemligheter i mörkret och gå hand i hand längst gatorna i London.

Framförallt fick jag en kärlek med honom.
Det är jag tacksam för när jag nu lämnar tillbaka den.


/

Det börjar bli kallt på golvet. Huset knäpper stilla, liksom suckar.
— Nu får det vara nog, säger jag till mig själv och reser mig upp. Greppar tag i resväskan och släpar den upp för de fyra branta trapporna. Så jävla tung var den faktiskt inte.

Vilka fantastiska kommentarer jag fått på sistone. Ni gör mig så innerligt glad, tack för det.

Jag sitter på ett favoritcafé i London för tillfället, Yumchaa heter det. Ett te-café. Hundratals sorter finns det. Favoriten är Mango Sunrise. Tvingade upp mig själv vid halv nio imorse för att vända tillbaka dynget, har ställt om totalt och sover numera från klockan 02-13 som den lilla sengångare jag är. Pysslade lite i mitt rum, pratade med vänner och försökte planera de kommande dagarna. Jag börjar ju plugga snart, men inte tillräckligt snart: har egentligen ingenting att göra fram till den 27:e. Vilket betyder. Att jag kan ta den tiden. Till att göra extremt tråkiga men nödvändiga saker. Typ, tvätta, söka jobb, börja med bokföringen, sätta upp bankkonto... Och fila på min nya hemsida.

Den börjar ta sig nu. Faktiskt. Än så länge är jag inte säker på formatet men det kommer nog. När allt är klart tänker jag att jag pekar om domänen och så får ni ge lite feedback. Jag har alltså en idé om att göra min nya blogg till en autofiktiv sådan. Vet inte exakt hur det ska fungera i praktiken, ska försöka känna mig fram lite, men kort och gott betyder det att det jag skriver blir en blandning mellan verklighet och fiktion. Det är en perfekt lösning: det ger mig distans och tillåter mig att hålla mitt liv privat, det ger mig möjlighet att skapa ett narrativ, jag får skriva fritt utan att känna att jag lämnar ut mig själv och ni får ta del av mer utmanande texter. Jag är faktiskt väldigt taggad på att se hur det artar sig. Och jag hoppas såklart på er hjälp, att vi kanske kan prova oss fram tillsammans och att ni kan ge mig tips eller feedback på inläggen och idén. Vad tror ni? Pls lämna en liten kommentar.

Annars? Jag har börjat landa i London, känner mig fortfarande typ bakfull från den här hösten, som om jag hade en blackout i två månader. Allt var så flytande. Känns skönt att ha konturer igen, även om de fortfarande formas.

Läser Epiktetos (Handbok i livets konst), han var en grekisk stoisk filosof som levde cirka 50 år e.Kr. Han skrev en intressant grej om att se glädje och lycka som något vi inte äger utan lånar: förlorar du en partner, till exempel, är det viktigt att komma ihåg att relationen aldrig var din från början, du fick låna den under en tid, och sedan lämnar du tillbaka den. Det var fint, tyckte jag. Kan skriva lite om boken när jag läst ut den om ni vill.

Okej, det var den uppdateringen. Vi hörs snart!! Glöm inte att dela era tankar om den nya idén, behöver lite input. Puss på er

Hej på er.

Gud, såhär länge har det aldrig gått utan att jag sagt ett knyst. Har duckat för bloggen i flera veckor och för varje dag jag inte uppdaterat har det känts motigare att komma tillbaka. Jag har varit i London, Sverige och Frankrike, fram och tillbaka de senaste två månaderna (det kan vara så att jag är personligt ansvarig för halva Sveriges koldioxidutsläpp. Har flugit kors och tvärs som en dåre) och således inte kunnat ta tag i min vardag. Nu är jag i alla fall i Sverige fram till tisdag då jag flyger tillbaka till London och börjar installera mig där (igen). Snart börjar jag plugga också.

Okej.... vet inte var jag ska börja riktigt. Kanske med att säga tack till er som hängt kvar varenda jävla dag, det är helt otroligt, jag tappade nästan mobilen i marken när jag kollade min statistik. Att ni är här ändå trots radiotystnad. Orimligt. Tack för det.

Vidare. I mitten av december möttes jag av den mindre roliga nyheten att VeckoRevyn sagt upp min blogg på grund av budgetnedskärningar. I stunden kunde jag givetvis inte hålla mig från att dra på en föreställning á la Dramaten:
"Jag har blivit VARSLAD" ropade jag så att C nästan tappade glaset med mineralvatten. Han satte sig ner på stolen mitt emot mig.
"Varslad?" sa han förvånat. "Men du har ju inget jobb".
Och så var det med det förhållandet. Nej, skämt åsido. Tillbaka till nyheten. Från och med mitten av februari har jag alltså ingen blogg här på VeckoRevyn. Om jag ska vara helt ärlig kändes det skönt att saken bestämdes åt mig: jag har vuxit ur den här plattformen och velat leta efter något nytt sedan ett par månader tillbaka men så bröt helvetet ut och jag hade inte tid att fundera vidare på att göra myteri. VeckoRevyn har gett mig så oerhört mycket och jag är både stolt och glad över att få ha varit en del av teamet här, men det känns också skönt att gå vidare.

Vilket leder oss till punkt 3 (? who's counting). Det har uppenbarligen skett en förändring hos mig (läs: identitetskris) och jag är inte säker på hur jag ska förhålla mig till bloggen längre. Eller hur jag ska förhålla mig till er. Från början var det skrivandet som drev mig att blogga, men jag villade bort mig någonstans på vägen och försökte bli något jag inte är. Let's face it: jag kan inte fota. Jag kan inte klä mig snyggt pga jag har ingen stil. Jag kan inte tipsa om träningsformer för jag avskyr att träna mer än allt på jorden. Jag försökte fixa naglarna där under en period men jag bet av dem och fick gå med hängande huvud till min nageltjej varje vecka för att få en utskällning och en refill. Jag är. Inte. En bloggtjej. Och jag fattar inte varför jag försökte vara det så mycket. Nu är jag lost.

När jag satte mig ner för att försöka formulera vad jag egentligen vill med bloggandet, om jag ska fortsätta, lyckades jag ringa in två saker: skrivandet och er. Ni. (Eller i alla fall 90% av er. Resterande 10 procent vill jag påminna om att jag inte är skyldig er en detaljerad förklaring kring vad som händer i mitt liv. Det är absurt att ni kräver det av mig. Kom igen). Ni driver mig, ni stödjer mig, ni håller mig på mattan och lyfter mig till skyarna. Jag är ledsen att jag försummat er under den här tiden.

Och skrivandet då. Jag har givetvis åkt på tidernas jävla skrivkramp, jag kommer ingenstans, det är oerhört frustrerande. Men jag är på rätt väg. Om jag ska blogga igen, vilket jag funderar över just nu, så kommer formatet vara helt och hållet annorlunda. Mindre jag, mer skrivande. Jag håller på att fila på det här nya formatet och jag hoppas det kommer lanseras i slutet av januari. Jag ska försöka uppdatera er mer fram till dess.

Slutligen, ett stort tack till VeckoRevyn som tagit mig under sina vingar under denna tid. Vilket fantastiskt team ni är och vad fint det har varit att vara en del av det. <3
Och till er, gänget. Tack för tålamodet. Och tack för att jag fått testa på det här blogglivet. It's been sweet. Vi hörs snart igen, puss

/O