90 dagar
Jag släpar rullväskan efter mig längst trottoaren och snubblar nästan över förbrukad julgran. Framme vid de vita grindarna rotar jag i väskan efter nycklarna till huset. Fiskar upp tre olika par innan jag hittar rätt. Det är mitt i natten och iskallt men jag är genomsvettig efter att ha trängts på metron från Heathrow. Låser upp porten, tänker att denna gång får jag ingen hjälp med väskan uppför de branta trapporna. Insikten slår till förvånansvärt hårt. Jag släpper jackan, försöker värja mig mot den dundrande vågen av känslor som plötsligt sköljer över mig. I brist på bättre idéer lägger jag mig helt sonika ner på heltäckningsmattan och stirrar upp i taket.
Det känns som att jag hämtar andan för första gången på två, tre månader.
Vad kan hända på nittio dagar?
Minnena är en enda dimmig röra. Stockholm, Cannes och London. Två dagar här, tre dagar där, en vecka hos familjen, några nätter hos vänner med resväskan halvt uppackad. Ett par dagar som gäst i det hem som brukade vara mitt eget. Städa ur, vika ner. Packa om. Börja från början, igen. Djupa andetag. Använda biljetter till Arlanda Express i fickorna på jackan, hopskrynklade boardingkort i väskan.
Vad kan hända på nittio dagar?
Hela huset doftar synvilla. Var det här vi var, du och jag, samtidigt, med varandra? Det känns fullkomligt absurt. Jag blundar. Försöker greppa de senaste månaderna men allt är luddigt på gränsen till oigenkännligt.
/
Jag undrar hur många gånger jag bytte skepnad. Ett tag kände jag inte igen mig själv i spegeln. Jag letade och letade men fann ingenting bekant med de trötta ögonen. Jag försökte skriva om det men pappret förblev blankt; jag hade ingenting att säga. Gick gata upp och gata ner i Stockholm mitt i natten medan tankarna rusade. Jag har ingenstans att ta vägen. Började gråta igen, Gud vad trött jag var på att gråta vid det laget, det tog aldrig någonsin slut. Jag hör inte hemma någonstans.
Identitetskris, säger man lite lättvindigt och syftar med största säkerhet på ett garderobsbyte. Jag hade ingen aning om att min identitet betydde så mycket för mig förrän jag förlorade mitt sammanhang. Rotlöshet kan vara skrämmande för någon vars tillvaro alltid varit självklar.
Någon gång måste den här psykosen gå över, tänkte jag och firade jul i Cannes, nyår i Stockholm. Så dum är jag inte att jag trodde att min sinnesförvirring skulle vara för evigt. Även om det kändes så. Rotlös. Jag satt i min lägenhet i Stockholm och försökte göra upp en plan medan hjärtat värkte och tårarna rann. Jag skrev listor efter listor med saker jag behövde lösa på bara några dagar – packning, städning, uthyrning, biljetter, försäkring, räkningar, boende, jobb, pengar – och tänkte att det här kommer aldrig, aldrig gå.
En logistisk mardröm i bästa fall. Addera den mentala påfrestningen av ett breakup och det blir helt. Jävla. Oöverkomligt.
/
Jag känner med fingrarna över heltäckningsmattan. De är vanliga här i London, håller värmen inne. De flesta lägenheter i den här stan är iskalla. Husen är inte byggda för kylan, säger man, fönstren har enkelglas och elektriciteten är svindyr. Jag garvade när jag hörde det första gången, det var liksom en helt ny nivå orimlighet: bygga hus som inte höll värmen i ett land med en medeltemperaturen på sju grader, hur tänkte man?
/
På något sätt, på något jävla sätt, lyckades jag ändå styra upp situationen. Jag tänkte att klarar jag det här nu då klarar jag fan allt.
/
Jag fick ett par byxor av mamma i julklapp. Senapsgula manchester, de satt som gjutna. Jag bar dem varje dag, på julafton och på nyår. Den andra januari färgade jag håret ljusare och klippte det kort. Jag köpte en vattenfast mascara och tvingade i mig järntabletter och mineraler. Drack litervis med te. Den fjärde januari kunde jag möta min blick i spegeln igen. Jag blinkade förtjust åt min egen uppenbarelse. Skuttade fram på gatorna i Stockholm iklädd mina redan slitna byxor. Åh, vilken lättnad det var att känna igen sig själv igen. Vilken oerhörd känsla.
Det känns som att jag hämtar andan för första gången på två, tre månader.
Vad kan hända på nittio dagar?
Minnena är en enda dimmig röra. Stockholm, Cannes och London. Två dagar här, tre dagar där, en vecka hos familjen, några nätter hos vänner med resväskan halvt uppackad. Ett par dagar som gäst i det hem som brukade vara mitt eget. Städa ur, vika ner. Packa om. Börja från början, igen. Djupa andetag. Använda biljetter till Arlanda Express i fickorna på jackan, hopskrynklade boardingkort i väskan.
Vad kan hända på nittio dagar?
Hela huset doftar synvilla. Var det här vi var, du och jag, samtidigt, med varandra? Det känns fullkomligt absurt. Jag blundar. Försöker greppa de senaste månaderna men allt är luddigt på gränsen till oigenkännligt.
/
Jag undrar hur många gånger jag bytte skepnad. Ett tag kände jag inte igen mig själv i spegeln. Jag letade och letade men fann ingenting bekant med de trötta ögonen. Jag försökte skriva om det men pappret förblev blankt; jag hade ingenting att säga. Gick gata upp och gata ner i Stockholm mitt i natten medan tankarna rusade. Jag har ingenstans att ta vägen. Började gråta igen, Gud vad trött jag var på att gråta vid det laget, det tog aldrig någonsin slut. Jag hör inte hemma någonstans.
Identitetskris, säger man lite lättvindigt och syftar med största säkerhet på ett garderobsbyte. Jag hade ingen aning om att min identitet betydde så mycket för mig förrän jag förlorade mitt sammanhang. Rotlöshet kan vara skrämmande för någon vars tillvaro alltid varit självklar.
Någon gång måste den här psykosen gå över, tänkte jag och firade jul i Cannes, nyår i Stockholm. Så dum är jag inte att jag trodde att min sinnesförvirring skulle vara för evigt. Även om det kändes så. Rotlös. Jag satt i min lägenhet i Stockholm och försökte göra upp en plan medan hjärtat värkte och tårarna rann. Jag skrev listor efter listor med saker jag behövde lösa på bara några dagar – packning, städning, uthyrning, biljetter, försäkring, räkningar, boende, jobb, pengar – och tänkte att det här kommer aldrig, aldrig gå.
En logistisk mardröm i bästa fall. Addera den mentala påfrestningen av ett breakup och det blir helt. Jävla. Oöverkomligt.
/
Jag känner med fingrarna över heltäckningsmattan. De är vanliga här i London, håller värmen inne. De flesta lägenheter i den här stan är iskalla. Husen är inte byggda för kylan, säger man, fönstren har enkelglas och elektriciteten är svindyr. Jag garvade när jag hörde det första gången, det var liksom en helt ny nivå orimlighet: bygga hus som inte höll värmen i ett land med en medeltemperaturen på sju grader, hur tänkte man?
/
På något sätt, på något jävla sätt, lyckades jag ändå styra upp situationen. Jag tänkte att klarar jag det här nu då klarar jag fan allt.
/
Jag fick ett par byxor av mamma i julklapp. Senapsgula manchester, de satt som gjutna. Jag bar dem varje dag, på julafton och på nyår. Den andra januari färgade jag håret ljusare och klippte det kort. Jag köpte en vattenfast mascara och tvingade i mig järntabletter och mineraler. Drack litervis med te. Den fjärde januari kunde jag möta min blick i spegeln igen. Jag blinkade förtjust åt min egen uppenbarelse. Skuttade fram på gatorna i Stockholm iklädd mina redan slitna byxor. Åh, vilken lättnad det var att känna igen sig själv igen. Vilken oerhörd känsla.

Jag undrar hur länge jag legat här på heltäckningsmattan nu. Säkert tjugo minuter. Jag orkar bara inte resa mig upp, orkar inte släpa väskan uppför trapporna, de är för många och för branta. Huset är tyst och tomt, inte alls som det var när vi var här tillsammans, då doftade det mat och doftljus och varm hud.
Det var det förhållandet, tänker jag. Saknaden som mullrar i kroppen slåss med andra känslor, spirande i maggropen, viskande i venerna: frihet, stolthet. Ömhet. Beslutsamhet. Allt är renare nu, jag tycker mig till och med se klarare. Jag ligger raklång på heltäckningsmattan i mitt hem i London, det är bara jag här och det är faktiskt helt okej. Jag tänker på Epiktetos, en grekis filosof vars bok En handbok i livets konst jag råkade få med mig till London, och hans stoiska syn på livet. Allt du älskar är bara till låns. Förr eller senare ska det lämnas tillbaka. Ju mer jag lät den teorin sjunka in desto enklare var det att kunna navigera i känslostormen; sorg behöver inte betyda ånger, ömhet behöver inte betyda kärlek.
Förlust, sa jag om saknaden: som om jag ägde rätten till relationen från första början. Det gjorde jag inte, jag fick bara uppleva den. Med ens kommer jag på mig själv med att småle när jag letar tillbaka i minnena. De ljusnar när jag inte ser dem genom ett filter av sorg. Vilken jävla grej jag fick, tänker jag. Flera månader av berusande förälskelse. Jag fick händer mot höfter och kolsyreskratt. Stilla pianomelodier i sömnig sensommarluft. Jag fick internskämt, timslånga telefonsamtal, pussar på ögonlocken, jag fick doften av solvarm hud och saltvatten, jag fick viska hemligheter i mörkret och gå hand i hand längst gatorna i London.
Framförallt fick jag en kärlek med honom.
Det är jag tacksam för när jag nu lämnar tillbaka den.
/
Det börjar bli kallt på golvet. Huset knäpper stilla, liksom suckar.
— Nu får det vara nog, säger jag till mig själv och reser mig upp. Greppar tag i resväskan och släpar den upp för de fyra branta trapporna. Så jävla tung var den faktiskt inte.
Det var det förhållandet, tänker jag. Saknaden som mullrar i kroppen slåss med andra känslor, spirande i maggropen, viskande i venerna: frihet, stolthet. Ömhet. Beslutsamhet. Allt är renare nu, jag tycker mig till och med se klarare. Jag ligger raklång på heltäckningsmattan i mitt hem i London, det är bara jag här och det är faktiskt helt okej. Jag tänker på Epiktetos, en grekis filosof vars bok En handbok i livets konst jag råkade få med mig till London, och hans stoiska syn på livet. Allt du älskar är bara till låns. Förr eller senare ska det lämnas tillbaka. Ju mer jag lät den teorin sjunka in desto enklare var det att kunna navigera i känslostormen; sorg behöver inte betyda ånger, ömhet behöver inte betyda kärlek.
Förlust, sa jag om saknaden: som om jag ägde rätten till relationen från första början. Det gjorde jag inte, jag fick bara uppleva den. Med ens kommer jag på mig själv med att småle när jag letar tillbaka i minnena. De ljusnar när jag inte ser dem genom ett filter av sorg. Vilken jävla grej jag fick, tänker jag. Flera månader av berusande förälskelse. Jag fick händer mot höfter och kolsyreskratt. Stilla pianomelodier i sömnig sensommarluft. Jag fick internskämt, timslånga telefonsamtal, pussar på ögonlocken, jag fick doften av solvarm hud och saltvatten, jag fick viska hemligheter i mörkret och gå hand i hand längst gatorna i London.
Framförallt fick jag en kärlek med honom.
Det är jag tacksam för när jag nu lämnar tillbaka den.
/
Det börjar bli kallt på golvet. Huset knäpper stilla, liksom suckar.
— Nu får det vara nog, säger jag till mig själv och reser mig upp. Greppar tag i resväskan och släpar den upp för de fyra branta trapporna. Så jävla tung var den faktiskt inte.