Skriver väl samma som jag gjorde förra året. Att jag ogillar denna dag, extremt mycket. Inte för att det är alla hjärtans dag, verkligen inte därför. Men för att jag vet att mamma är ledsen tillexempel. 

Annars har jag väl haft en bra dag. Haha, fast det har jag inte alls faktiskt. Har gått och tänkt hela dagen och gårdagen på vad jag ska säga till min killkompis som jag skrev om igår. Kom på så bra saker, vart verkligen förvånad över mig själv. Men vi har inte pratat., och han vill snacka Skype nu men jag kan inte. Alltså har så mycket ångest och bara gråter, vill bara sova. Känner mest att vi får ta det när det finns tid, inte direkt kul att ta det över Skype heller egentligen. Ska liksom typ säga att jag inte vill ha kontakt alls om det ska vara som det är nu mellan oss. 

Kanske blir bättre dock, vem vet. Jag vet inte i alla fall.

Känns som att denna helvetesvecka aldrig tar slut, ändå är det torsdag imorgon. På fredag ska jag ut i alla fall, skönt att ha något att se fram emot. Nu ska jag gå och lägga mig, godnatt.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Då var vi här. Dagen jag inte ville skulle komma, eller rättare sagt en av de DAGAR jag inte ville skulle komma.

Idag var det två år sedan mormor dog och imorgon är det morfars "dag". Vi var till minneslunden en stund, det kändes bra. Saknar mormor, jättemycket faktiskt. 

I fredags hade jag en bra utgång, det var en jättebra kväll i sig. En av mina bättre utgångar helt klart. Efter krogen sov jag hos en kompis, vilket också kändes bra. Så hade en oerhört bra fredag i sig och dansade jättemycket haha, precis som jag skrev att jag ville göra.

I lördags var jag med min bästavän och snackade lite och spelade mariokart haha. Det var skönt att få prata av sig, det var välbehövligt. Jag som mådde så bra, insåg inte att den här helvetes veckan skulle komma. 

Det blev söndag och jag vaknade upp med den värsta ångesten jag någonsin haft. Alltså jag skojar ej när jag säger att det var det värsta någonsin. Tre gånger, låg jag på badrumsgolvet och skakade i hopp om att kunna andas. Alltså allt bara tog stopp. Varenda liten småsak gjorde mig ledsen. Började bråka med ett flertal personer för att jag är som jag är, dum i huvudet helt enkelt. 

Mådde lite bättre på kvällen, tills jag började bråka med den där killkompisen som står mig nära. Vi träffades och gick runt och pratade i nån timme. Det ledde ingenvart, blev inte bättre direkt. En mening han sa den där kvällen, alltså jag kan ej släppa det. Det kommer nog sitta inborrat i mitt huvud tills jag vet inte när. Han sa typ "jag har panik över alla de saker du vet om mig". Som att han inte litar på mig? Och att han tror att jag någonsin skulle berätta hans personliga saker för någon annan. Saker som han berättat för mig liksom, varför skulle jag göra så? Skulle aldrig göra det, inte mot någon. Blev jätteledsen efter det och vi gick hem tillsammans sen sa vi bara hejdå och kramades.

Allting är konstigt nu, han känns inte som min vän längre. Eller alltså det känns som att han inte vill vara vänner liksom. Ska träffa honom imorgon för att prata igen, men då är det jag som ska snacka. Jag tänker inte ha det såhär i alla fall.

Min ångest gör så att jag vill skada mig, mycket, överallt, hela tiden. Men hittills har jag stått emot. Vet inte hur länge jag klarar av det dock. På fredag ska jag ut igen, antagligen med samma personer åtminstone vad jag vet just nu, kan ju hoppas att den utgången blir lika lyckad som i fredags. 

Nu ska jag gå och lägga mig för att inte tänka på livet. 

Likes

Comments

​Har börjat rasa i vikt igen. Väger inte lika mycket som jag brukar, och egentligen är jag inte speciellt förvånad med tanke på att jag inte klarar av att äta för tillfället. Försöker verkligen att äta, det gör jag. Men det går inte. Det kanske har något med mitt mående att göra. Att jag mår psykiskt dålig kanske påverkar min hunger, för jag känner inte ens någon hunger längre. 

På torsdag ska jag (om jag vågar), gå till ungdomsmottagningen och boka ny tid med kurator. Så att jag har någon att prata med. Det går inte så bra det här, mår bara dåligt av att stänga in mina tankar och av att jag inte pratar med någon. Jag behöver hjälp, jag vågar bara inte fixa det. Eller alltså, det är klart att jag vågar. Det är inte så att jag är feg. Jag är bara rädd för att bli dömd, inte för att jag tror det skulle bli så. Men, på något sätt är det vad jag är rädd för.

Den här helgen har jag mått rätt bra. Och nu på fredag ska jag antagligen ut på krogen med några vänner, så jag hoppas att den kvällen blir lyckad. Ser framemot det. Vill bara dansa och få bort mina tankar för en kväll, att bara kunna tänka på annat. Som att fokusera på att må bra och ha kul tillexempel.

Jag har inte skadat mig på lite mer än två veckor. Försöker så gott jag kan att inte göra det. Jag har en bok, eller egentligen två stycken. Dessa två böcker hjälper mig, verkligen. Den enda heter "milk and honey" och den andra heter "whiskey words and a shovel". Det är olika texter och citat på sidorna i böckerna, och de hjälper mig.

På något sätt har jag mer känslor inom mig nu än vad jag hade förut. Jag känner liksom att jag lever, och det känns bra. 


Likes

Comments

Orkar tyvärr inte gå igenom allt som hänt under de senaste 4 månaderna, för det är för mycket.

Jag är verkligen trött, och jag har varit trött förut. Men det börjar gå över gränsen nu. Är rädd att jag ska göra som jag gjorde i somras, och det vill jag inte. Men jag kan på något sätt inte stoppa det? Mina tankar kommer i överflöd och det går inte att stoppa. Det har verkligen inte blivit något bättre sen jag skrev den 30 september 2017.

Jag hade dock ett underbart slut på 2017, det nekar jag inte. Och jag har fått nya underbara kompisar, mest killkompisar. Hamnade på en halloweenfest i oktober där jag fick tre nya killkompisar, tänker inte skriva vad de heter eller så. Men dom tre killarna är nog några av de bästa jag har faktiskt. Finns i princip inga bättre vänner än dessa tre.

En av dessa tre står dock mig liten närmre än de andra två. Jag litar på honom mer än vad jag litar på vissa av mina närmsta tjejkompisar, och han har aldrig visat att jag inte kan lita på honom. Att bara veta att det finns någon där som jag i alla fall tror bryr sig, är skönt. Och att kunna prata med någon utan att den dömer en, är sällsynt.

Jag har slutat träffa "honom" också. Ni vet han som ungefär alla mina inlägg handlat om. Han sa till mig att han ville ha ett förhållande och att han hade känslor för mig, på nyårsafton, men i början av januari verkade det som det bara var bullshit då han i princip sa det själv till mig. Har nog aldrig varit så ledsen i hela mitt liv tror jag, förutom vid vissa tillfällen. Förstår inte varför människor vill ljuga för andra, speciellt inte när det kommer till kärlek. Hur svårt ska det behöva vara att bara vara ärlig och säga sanningen?

Det var den 10:e januari i alla fall tror jag. Och sen dess är jag inte riktigt mig själv. Jag måste ta tag i det här nu, mitt mående. För om jag inte gör det vet jag inte själv vad jag kommer göra, och det är det jag är rädd för. Jag är rädd för mig själv.

Det är februari strax. Hemskaste månaden på året. 13:e och 14:e februari. Jag vill verkligen inte ha dessa datum, vill bara spola förbi. Jag saknar mormor så himla mycket, det är sjukt hur mycket jag gör det. Även om jag inte pratar om henne så mycket, så saknar jag henne. Oerhört mycket. Det är en tisdag och en onsdag, 13:e och 14:e alltså. Mamma kommer att må skit. Och jag hoppas mer än allt att hon inte tar sina tabletter.

Den 14:e februari betyder också alla hjärtans dag, usch haha överskattad dag. Även dagen jag och mitt ex gjorde slut för 2 år sen då, känns faktiskt bra. Att kunna skriva att vi gjorde slut för snart 2 år sen gör mig glad. För det betyder att jag satte stopp för allt det jobbiga med förhållandet för snart 2 år sen. Är stolt över mig själv angående det. Kul att man åtminstone har en grej att vara stolt över.

Jag har egentligen jättemycket att skriva, men jag har ingen ork. Har loggat in här ett flertal gånger men ångrat mig efter att jag börjat skriva. Vet inte varför jag aldrig postar något längre, det är inte för att jag "börjat må bra" i alla fall. Snarare tvärtom. Sover hela dagarna, har ingen ork, känner mig otillräcklig speciellt efter det med "honom". För det knäckte mig. Bokstavligen.

Likes

Comments

Hej. Nästan två månader sen senast. Ska bara säga att jag sov hos honom ca en vecka efter förra inlägget. Efter det pratade vi lite till, men nu är det tyst. Men det är inte vad jag vill att detta inlägg ska handla om.

Jag mår jättedåligt, haha skräll att jag skriver det men det känns helt ärligt som jag aldrig mår bra. Jag förstår inte vad det är för fel på mig. Varför känns det som om nästan alla mina vänner går emot mig? Känner mig så himla ensam. Jag vet att jag har vänner jag kan prata med, men vill inte lägga min tyngd på deras axlar.

Jag är ledsen varje dag. Kanske inte gråter varje dag, men jag är ledsen. 

Börjar tro att jag är en dålig människa. Annars skulle inte allt det som händer just nu, hända just mig. Jag vill bara må som jag gjorde för några månader sen, när jag åtminstone mådde lite bättre... Det enda jag vill är att min smärta ska ta slut och att jag ska kunna vara lycklig igen. För just nu känns verkligen allt hopplöst. 

Är så trööött på att känna mig såhär ensam, kan inte ens förklara eller beskriva exakt hur jag känner. 

Att gå igenom det jag har gått igenom de senaste åren, samt känna att alla går emot mig. Det är ingen bra kombo har jag märkt. Min enda "safe zone" är typ när jag sover, men samtidigt är det inte bra att jag gör det. För när jag väl ska sova så känner jag bara att jag inte vill vakna mer, utan vill liksom sova för alltid. 

Har inte självskadat mig på ungefär en vecka, någonting positivt här i livet i alla fall. 

Nu började jag gråta igen, för jag tänker på allt. 

Likes

Comments

Livet alltså. Varför ska jag existera? Jag vill verkligen inte mer. Är trött på att må psykiskt dåligt och är trött på att jag ska behöva skada mig själv för att få bort de hemska tankarna ur mitt huvud och ut på armarna istället.

Att det är det enda som hjälper är sjukt.

Jag saknar min bästavän, skulle göra vad som helst för att få prata med honom typ en sista gång om allt och få råd. Inatt gråter jag mig till sömns i alla fall, antagligen imorgon med.

Vet egentligen inte varför jag skriver, för har typ ingen ork till det heller. Idag var det en månad sen jag sov hos honom, kul att ha det typ fastklistrat i mitt huvud. Jävla bajs. Aja, godnatt

Likes

Comments

Jag mår skit. Allt är slut nu. Vi ska verkligen inte prata mer. Han är borta överallt. Det räcker nu.

Måste fokusera på mig själv och ingen liten tönt som beter sig som ett barnrumpa (förlåt för hur jag uttrycker mig men det är faktiskt sant). Är trött på att aldrig få höra vad han känner från HONOM, utan bara från andra. Men nu är det slut.

Jag släpper honom nu. Ville bara skriva det. Hejdå

Likes

Comments

Blir så himla jobbigt när jag ej skriver på cirka en månad, för nu har jag istället så mycket att berätta. Orkar inte ens skriva långt men jag vet att det kommer bli det. 

Är så jävla trött på att leva, helt ärligt. Att behöva gå igenom samma skit nästintill varje dag börjar bli tröttsamt. Jag behöver verkligen börja prata med någon. Ju längre jag går och håller saker inom mig, desto mer skadar jag mig själv. Fan vad hemskt det låter alltså. Men vad ska jag säga? Det är ju sanningen. Jag mår inte bra. 

Det gör ont att skriva det, men jag vet att det är sant. 

Okej, så en månad har gått sen jag skrev sist. Vad har hänt sen dess? Cityfestivalen, fyllde 20, hade fest, osv. Om vi börjar med cityfestivalen då.

Det började på torsdagen, kaos-kväll. Kompis svimmade, folk bråkade, folk grät, jag mådde dåligt för såg "honom" men ingen av oss hälsade. Kvällen var kul i sig, men vissa saker kunde blivit gjorda på annorlunda sätt. På fredagen var det lite roligare. Ingen svimmade, och allt var allmänt kul. Jag såg honom, och jag var väldigt arg och väldigt omogen haha samt full, inte för att det är en anledning att skylla bort allt på men jag pekade i alla fall finger åt honom. Trodde dock ej att han såg mig. Kom hem till en kompis på natten och då hade han skrivit till mig, vi skrev lite och bråkade ett tag sen blev det bra och han sa att han gillade mig, typ. Och att jag var den enda för honom. Slutade med att jag sov hos honom och det var fint.

Dagen efter var det sista cityfestivaldagen. Trodde det skulle vara jättestelt om jag såg honom, men den här gången kramade han mig hej och så. Dock svimmade jag på kvällen, ramlade ner på marken och slog i mig inne i publiken så fick panik. Kvällen slutade med att jag tog 02:40 bussen hem. 

Jag fyllde 20(!!!!!!) år, veckan efter. Så på helgen hade jag fest för mig. Mina närmsta kompisar kom plus några av deras andra vänner, jag hade en väldigt kul kväll. Förutom att jag grät rätt mycket en stund, men jag gör det när vissa människor bryr sig. En killkompis till mig ville prata med mig så vi gick in i mitt rum. Och då började han fråga mig på riktigt, alltså verkligen på riktigt hur jag mår och vad det är som är fel och hur jag känner angående saker och ting. Han ställde frågor som ingen hittills har frågat mig. Jag kände verkligen att han brydde sig. Så han vet nu allt om mig, verkligen allt. Detta var för lite mindre än 2 veckor sen.

I fredags, var jag på krogen. Slutade med att "han" fick reda på saker som jag mått dåligt över, så jag åkte hem till honom efter krogen och sov där. Grät typ hela natten, men han höll min hand och höll om mig, så det kändes helt okej. Dock visste jag inte vad jag ville längre, för jag tycker om honom jättemycket. Alltså haha sitter och gråter nu när jag skriver det här för jag vill INTE tycka om honom alls, men jag gör det.

I måndags, var jag på fest. Eller, jag blev bjuden på fest och då fick jag som "uppdrag" eller vad man ska säga, att få dit fler människor. Så skrev till min killkompis, som brydde sig sådär mycket om mig på min egen fest, om han ville komma. Han frågade om han fick ta med sig några och jag sa att han fick det så länge han sa vilka det var. Denna killkompis är även typ bästavän med "honom". Men trodde inte att "han" skulle komma.

Jag kom till festen, sen skrev han vilka han ville ta med. Jag skrev att det var okej, sen i sista sekunden innan de skulle åka hemifrån skrev han "juste, blabla och blabla följer med också" och en av dom personerna var alltså "han". Jag visste ej vad jag skulle göra, för ville inte träffa honom bara, samtidigt som jag ville.

Dom kom till festen. och jag och han hälsade inte ens på varandra till en början. Tog kanske 40 minuter innan han kom och sa hej. Förstår ej varför vi gör det till en sån big deal, för ju större vi gör det desto konstigare lär folk tycka det är att vi inte ens hälsar på varandra. 

Hela kvällen slutade i tårar i alla fall, någon trampade sönder min telefon, hade hjärtklappning under hälften av hela festen, jag och min killkompis pratade igen för han frågade mig helt ärligt vad jag känner för "killen". Så jag berättade allt. Hur mycket jag tycker om honom osv. Så, när vi skulle åka hem, fick jag inte åka med i bilen förrän jag hade pratat med "killen" och berättat exakt ärligt allt jag känner om honom. Så vi satt i trapphuset, han och jag. Och typ bråkade och pratade väääldigt högt mot varandra till en början. Han frågade varför jag är så oklar och varför jag berättar för andra vad jag känner men inte för honom. Sen sa han att han bryr sig om mig blabla och massa sånt. Efter typ 30 min kanske blev vi hämtade och jag visste inte vad jag skulle göra för min mobil var trasig så kom inte hem. Jag sov hos honom, men alltså tro mig har aldrig bråkat så mycket med en person som jag gjorde då.

Jag sa allt jag kände, när vi kom hem. Att jag bara vill vara med honom och ingen annan, att jag tycker om honom jättemycket samtidigt som jag inte vill göra det. Men att jag samtidigt inte vet vad jag vill, eftersom jag vill vara med honom men ändå inte. Plus, han är yngre än mig. 2 år yngre. Jag vet inte varför jag ser det som ett problem, men på något skevt sätt så gör jag bara det. Men vi kanske bråkade i 3h innan vi båda somnade. Jag grät hela tiden för det var jättejobbigt att berätta allt, plus jag var full och då är jag extra känslig. Men vi båda sa att vi tycker om att hålla på såhär som vi gör, men jag sa att jag börjar tycka det är jobbigt att inte veta om vi ska fortsätta såhär och aldrig bli något eller om vi båda vill sluta eller bli något mer. Men ingen av oss vet. 

Vi har hållit på i typ 7 månader, det är jättelänge. Och ändå är vi nääästan på samma ställe som vi var i januari. Jag börjar tröttna. Men jag inser bara mer och mer hur mycket jag tycker om honom och jag vill verkligen inte tycka om honom, mest pga att han är 2 år yngre. Fan alltså.

Sen mår jag jättedåligt över några andra saker som jag inte riktigt kan skriva ut här för känns som allt jag skriver är jättepersonligt men det är lite väl för personligt. Fan alltså. Orkar inte mer.

Likes

Comments

Hej. Ungefär två veckor sen jag senast skrev. Alltså fan vad oklar jag var i det inlägget men hoppas att ni förstod något i alla fall.

Tycker det är jobbigt hur ofta jag skrivit "jag och han ska inte träffas mer" för att sedan i ett nytt inlägg skriva "jag sov hos honom i fredags" tillexempel. Men jaja.

Sov där förra onsdagen igen, hos honom. Eller inte förra veckan, men veckan innan det. Typ den 15:e eller något. Fråga mig inte varför jag kommer ihåg datumet, jag gör det bara haha. Det kändes bra att sova där, kom dit rätt sent men det var mysigt ändå. Alltså vi ligger ju mest och snackar och så, eller kollar på typ youtube eller film. Men den här gången kändes det typ, inte direkt stelt men något var konstigt. Vi typ låg och bläddrade igenom hans Facebook 711 gånger och såg samma saker hela tiden i typ 1h. Tills vi bestämde för att sova.

Alltså jag vet inte hur jag ska förklara, men känns bara som att det blir "bättre och bättre" för varje gång vi ses? Och nej, jag har fortfarande inga känslor för honom men har träffat han såpass länge nu att jag tycker om honom, vilket skulle vara väldigt konstigt ifall jag inte gjorde det. Men det var annorlunda så att vi låg och skrattade oerhört mycket, vi låg och kittlades och typ skämtade om saker.

Jag är väldigt osäker i mig själv och min kropp, men han är den enda som hittills faktiskt fått mig att känna mig bekväm. Är fortfarande nervös för att visa mig utan kläder, men vet att han inte dömer eller tycker att jag/min kropp är "ful", eller något. Slutar alltid med att jag måste gå upp utan kläder och stänga/öppna hans fönster och jag ber honom alltid att titta bort men när jag ska gå tillbaka till hans säng från fönstret sitter han alltid och tittar ändå och då börjar vi typ "skratta".

Vi har inte skrivit så mycket sen dess, allt är konstigt. Eller nej, det är inte konstigt mellan oss men det är oklart. Som alltid.

Midsommar var i fredags, vad hände då? Jag var först ute i stugan med min familj/släkt, sen var jag med mina tjejkompisar hemma hos Malin och åt och drack lite, sedan drog vi vidare på fest.

Jag har börjat få ångest av att vara inloggad på mina sociala medier så loggar oftast ut från snapchat när jag är på fest, för att inte göra något onödigt eller för att se vissa grejer. Men då hade "han" skrivit till mig klockan typ 23, vilket jag såg 02 och då hade han frågat om jag var på fest och sen fortsatte vi skriva lite och om jag hade sett det vid 23 så hade han och hans kompisar antagligen ha kommit till den festen :)))

Det hände dock en grej på midsommarfesten som jag skäms över, och som jag inte ville skulle hända men som tyvärr hände. Det var inte något jag ville heller, därför känner jag mig lite äcklig. Tycker bara det var väldigt onödigt. Jag drog ner på stan vid 01:30 och fick skjuts hem till en killkompis efter där jag var ett tag innan jag följde med honom och skjutsade några kompisar.

Efter kanske 1h så fick jag skjuts hem och jag somnade runt 6. Får väldigt lite sömn dessa dagar, jag tänker på för mycket saker.

Jag mår annars, innerst inne väldigt dåligt. Men det är okej att må dåligt har jag insett nu. Dock kanske inte såhär dåligt så att man gör "dåliga" grejer. Men det finns saker som hjälper mig att må bra, som kanske inte är så jättebra egentligen men det hjälper mitt psykiska att sluta tänka så negativt. Jag försöker att få mig må bra, och "han" får mig att må bra, några av mina killkompisar också och sen Wilma. Wilma är nog den bästa tjejkompisen jag har just nu. Hon lyssnar och dömer inte. Jag säger inte att ingen annan får mig att må bra, men just nu är det dessa människor.

Nu ska jag fortsätta att kolla på gossip girl och lyssna på musik. Godnatt på er

Likes

Comments

​Känns så konstigt att skriva. För jag ska skriva att jag sov hos "honom" förra fredagen. Och i det senaste inlägget började jag med "jag och han ska inte ses nå mer". Känns som det blir så hela tiden, oavsett vad vi säger eller vad vi gör. Hur många gånger har vi inte sagt att vi inte ska ses mer och sen har det ändå slutat med att vi skrivit/sovit? Ibland kan det ha gått en månad emellan, ibland nån vecka. Denna gång gick det typ 3 dagar. Har fått höra så mycket olika saker angående honom den senaste tiden att jag inte vet vad som är sant och inte.

Varför jag sov hos honom förra fredagen vet jag inte ens, eller det var väl för att han brydde sig. Jag skulle på fest, där min syster var. Så åkte dit, och när jag kliver ur bilen säger hon "jag tror att .... är här" och då fick jag en klump i magen för har inte träffat honom "på fest" sen min egna fest i november. Och vi hade ju sagt att vi inte skulle ses något mer, därför blev jag nervös. Jag såg honom när jag gick in, och min syster vet att han är ett känsligt ämne så hon sa bara "kom vi lägger in dina saker och hämtar dricka" så jag gick förbi honom och låtsades som ingenting, sen hämtade jag min alkohol och hade kul i typ 5 minuter innan det slutade med att jag och han gick in i varandra. Lite svårt att ignorera varandra på samma fest kanske. Vi sa hej, stod och kramades och sen satte vi oss ner och typ snackade.

Vet inte ens typ vad vi snackade om, kommer bara ihåg att han sa att det kändes konstigt att se mig där. Och jag kände samma sak. Men sa förlåt om jag "cockblocka honom" sen fråga jag om vi kunde prata, så vi skulle göra det, alltså ensamma. Men det slutade med att min killkompis stannade mig och sa "hur mår du?" för han vet hur dåligt jag mår, och då liksom brast det. För när någon frågar hur jag mår, speciellt när jag är full, så börjar jag storböla. Han frågade en grej också, som jag ej tänker ta upp här. Men det fick mig att bli jätteledsen, och då kände jag att jag inte var kapabel till att sitta och prata "allvar" med killen jag egentligen borde pratat med. Så jag gick ut på framsidan och grät haha, så töntig men. Sen kände jag att jag behövde kräkas så min syster följde med mig ut i skogen på baksidan och när jag kom in var jag ju jätteledsen fortfarande. Så jag tänkte gå därifrån, för att jag mådde skit och för att jag var ledsen.

När jag var på väg att gå ut så rycker han i min väska och ba "kan vi snacka?" och jag var jättearg på honom då på grund av olika saker så jag sa bara "har du nånting och säga så går vi ut nu, för annars vill jag ej snacka med dig" och då sa han "jag vill bara ej att du ska vara ledsen på grund av mig" som att allt hade handlat om honom, då blev jag irriterad och sa "sluta tro att allt handlar om dig". Sen ryckte han på huvudet och sa till sin kompis "nej, det här går inte" sen då drog jag och smällde igen dörren efter mig. Jag tänkte alltså gå hem, det är väl typ 1 mil? Nej men har ingen aning, festen var "på landet" så att säga.

När jag hade kommit typ 200 meter kanske så hör jag en bil, och den stannar bredvid mig. Blev rädd till en början, förstod ej varför en bil skulle stanna bredvid mig. Sen vevar en pappa ner rutan och så sitter min ena killkompis i framsätet och säger "hoppa in i bilen" och jag säger "nej jag vill inte" och han fortsätter "men du kan inte gå hem" och jag säger "jo" för jag vet att "killen" sitter i baksätet och jag ville ej att han skulle se mig såhär. Då ropar min killkompis "haha du kan sova hos...." så sa han killens namn, men han sa det på ett så jävla ironiskt sätt att jag blev arg så sa "håll käften, det är inte kul. Åk nu." För trodde ju att han visste att vi inte skulle träffas något mer? Men kanske inte.

Efter typ 5 minuter skrev jag "tack ändå" till min kompis, för fick dåligt samvete. Då sa han typ "jag bryr mig om dig, det vet du. Jag tänkte att det skulle vara skönare för dig att sova hos ... istället för att gå hem. Jag menade verkligen ingenting illa, förlåt" typ. Sen skrev jag till killen "det var inte direkt kul att få höra att jag kan sova hos dig när du inte vill ses mer" då skrev han "det var jag som bad honom att säga att du kan sova hos mig" och då fick jag typ dåligt samvete igen. För jag trodde att min kompis hade varit ironisk, när det egentligen var "killen" som bett honom säga så. 

Det gick ett tag och vi fortsatte skriva, då frågade han "vad menade Karl(vi låtsas att ena kompisen heter så) när han frågade hur du mådde och allt det?" Så då sa jag att jag inte mår bra. Sen började han fråga saker och så vidare, och sen när jag hade förklarat allt sa han att han inte hade någon aning om att jag mådde så dåligt. Sen frågade han vad jag var och då sa jag att jag fortfarande var ute och gick. Han skrev att jag skulle komma dit men jag sa "nej du vill inte det" då skrev han "jo, kom hit om du kan" så jag åkte dit, kom dit vid 4 kanske.

Jag frös ihjäl, eftersom jag hade varit ute så länge så la mig med jacka och allt i sängen. Och egentligen ville jag inte att han skulle hålla om mig eller hålla mig i handen för, det är liksom typ saker som ändå "betyder något" för mig, om ni förstår? Men han märkte att jag frös så han drog mig intill sig och sen höll om mig och höll mig i handen. Somnade på hans bröst men vaknade av att jag frös så stängde fönstret sen efter det höll vi bara på och sen låg och pratade.

Efter det vet jag inte hur det är. Det är konstigt mellan oss typ. Eller alltså, jag fick veta en grej i lördags som har gjort att jag ser på honom annorlunda. Alltså jag fick veta en bra sak, av min kompis. Som handlar om honom. Jag blev jätteglad, det blev jag verkligen. Men samtidigt blir jag bara mer och mer osäker. Alltså orkar jag fortsätta ha det såhär, velandes fram och tillbaka? Jag vill vara med honom, eller jag tror det i alla fall. Men jag vet inte alls vad han vill. Allting är så himla oklart, man säger en sak, man visar en annan. Som att vi säger att vi inte ska ses mer, varför fortsätter vi sova då? Alltså. Det är så konstiga småsaker som gör att jag tänker så himla mycket. Men jag tycker om honom, det är klart jag gör. Han är den första killen jag hållit på med "seriöst" efter att jag och mitt ex gjorde slut i februari 2016. Han är liksom den jag berättat allt för. Sen är han väl lite speciell för mig för att han orkat stå ut med mig, haha tror inte det är många som skulle orka det på grund av hur skadad jag är. Jag vet inte ens hur många gånger jag frågat honom om han hållit på med någon annan, och varje gång har han sagt nej. Och jag vet innerst inne att han inte har varit med någon annan, men på grund av allt jag varit med om så tror jag att de flesta killar bara utnyttjar mig. Men jag har nog frågat honom den frågan minst 30 gånger, fan vad sjukt egentligen.

En grej som gjorde att jag började inse att jag tycker om honom var ett meddelande jag fick av honom typ i maj tror jag? Har inte skrivit det förut här tror jag, eller så får ni bara läsa det nu igen. Men jag var på krogen, och vi typ småbråkade över telefonen. För vi hade sett varandra på stan vid bussen, och ingen av oss hälsade. Så vi diskuterade det, sen sa han typ "trodde inte du ville att jag skulle hälsa" jag ba "varför skulle jag inte vilja?" Och det han svarade då gjorde typ att mitt hjärta brast, för han skrev "för jag trodde att du skämdes över mig". Alltså förstår ni? Det var jättehemskt att höra, alltså jag fick typ panik för jag vill ju inte att han ska tro så. Varför trodde han ens så? Har jag betett mig som det? Alltså förstår ni hur mycket tankar som flög igenom mitt huvud. Fick dåligt samvete och blev typ ledsen, för jag skäms inte. Det gör jag verkligen inte. Varför skulle jag hålla på med någon jag skäms över? Och haha, han är verkligen ingenting att skämmas över, finns ingenting. Jag vet att han är jätteosäker på sig själv, alltså jättejättejätteosäker. Men jag har aldrig velat att han ska tro att jag känner så angående honom.

Jag glömde mina örhängen hos honom, när jag sov där förra fredagen. Har fortfarande inte hämtat dom, vet inte ens när jag ska göra det. På ett sätt vill jag inte, så har lust att be honom slänga eller behålla dom. Men på ett sätt vill jag ju träffa honom, så jag vet inte vad jag ska göra. Min tjejkompis sa en rätt smart och sann grej i förrgår. Hon sa "ni har sagt flera gånger att ni ska sluta träffas, men det slutar alltid med att ni fortsätter träffas. Så vad som än händer, så kommer ni ses igen. Oavsett hur lång tid det tar eller vad som händer, så kommer ni att ses." Det lät bra då i alla fall.

Vet inte ens vad jag själv vill komma fram till i detta inlägg, behövde bara skriva av mig i ett helt inlägg som bara handlade om just "honom" och ingenting annat. Och jag känner att jag har skrivit klart nu, tror ej jag glömt att nämna något. Vi får se hur det blir nu då, när det är sommarlov och allt. Vi hörs.

Likes

Comments