Du blir bara finare när du gråter?


Nu går det inte att ladda upp bilder istället. Aja ni får läsa det som jag har skrivit istället så lägger jag upp bilderna sen.

Du blir bara finare när du gråter? Du som är ung blir bara vackrare när du gråter, sa en gammal skolkurator till mig förut. Det är inte ens en tröst.

Jag har byggt ett stort hus på The sims och såklart att piss bloggen krånglar och inte vill lägga upp bilderna. Bilderna kommer senare. Men jag kan berätta storyn i alla fall.

I det stora huset som jag har byggt bor en kvinna som ska adoptera flera barn. Hon ska satsa på sin karriär inom sjukvården. Alla rummen till barnen ser likadana ut, det enda som skiljer är mattorna och sängkläderna. Rummen är avlånga och smala och består av basic fult golv och gammal sliten tapet. Rummen har en säng, en skrivbordslampa som står på golvet, en bokhylla och en leksakslåda.
Barnen ska inte ha några fina rum och inte speciellt mycket leksaker. Kvinnan ska nämligen inte bry sig om barnen och behandla dom dåligt. Hon ska vara elak mot barnen och gräla samt tjafsa med dom mycket. Hon ska bara vara den där hemska kvinnan med det stora huset med många rum som råkar få adoptera många barn för att hon har ett stort hus. För att det yttre ser bra ut men bakom fasade ska det pågå dåliga saker.

The sims är ett spel där det är tillåtet att leva ut sina mörka, dåliga tankar. Om att plåga någon och att vara elak mot andra personer. Att vilja ge igen är vanligt, inre ilska och sånt. Att vilja hämnas och ha elaka tankar är hjärnans sätt att ventilera.
Det som skiljer ”normala” från total ”psykos” som Fritzel är att han saknade spärren som sa nej till att inte göra det. ”Vanliga, friska” personer kan ha mörka tankar också men har en spärr och inte går och mördar folk eller gör hel sanning av sina tankar. Så yes, jag vill plåga barnen och behandla dom dåligt. Morsan ska inte ha tid för dom, inte ge dom uppmärksamhet eller mat osv.

Men det som slog mig när jag inredde barnens rum var att så kände jag om mitt rum. Visst jag hade mycket leksaker, men känslan av att bo i en bortglömd omgivning. Min kompis mamma flyttade till en villa och då fick hon själv välja tapet i hennes nya rum på övervåningen. Hon pratade mycket om sitt val om stora blåa blommor och hur hon skulle fixa sitt nya rum.
Vi satt hemma hos mig i mitt lilla rum (som min kille för övrigt kallar för fyllecellen. Han får en fyllekcell känsla av mitt gamla rum.) och funderade på hur jag skulle vilja ha det i mitt rum om det skulle göras om.

Jag ville ha en loftsäng, så jag skulle få mer plats på golvet, då det alltid var så trångt när jag skulle leka osv. Tänk er att en säng redan har tagit upp 1/3 del av rummet. Byrå, skrivbord och sen var det inte så mycket kvar. Jag sa till henne att jag skulle välja en ljusgul tapet om jag fick göra om mitt rum.
Jag gillar färgen gul, det är en fin färg och ljusgul är en trevlig, ljus och positiv färg. Jag gick och berättade min idé för mamma sen och hade ritat hur jag skulle ha det med en loftsäng och min ljusgula tapet osv. Mamma lyssnade inte på mig, det värsta är inte att hon inte lyssnade på mig, eller att vi inte kunde ta slag i saken.

Det värsta var att jag inte fick någon respons eller svar. Där gick jag efter min mamma som en hoppfull drömmande liten tjej med en spännande plan och hon lyssnade inte. Såklart att allt inte kan bli verklighet, MEN JAG FICK INTE ENS NÅGOT JÄVLA SVAR!!!! Vilket svar som helst, vi kan inte renovera för vi har inga pengar. VILKET SVAR SOM HELST hade varit bättre än att inte bli lyssnad på.

Så där gick jag nedslagen från hoppet och uppmärksamheten tillbaka till mitt rum i tystnad och ledsen inombords. Vi har aldrig varit såna som renoverar, eller förnyar shit. Men att inte svara sin egna dotter. Jag tänkte det när jag gjorde de bortglömda barnens rum. Att vet ger en rätten till ATT BEHANDLA NÅGON SÅ???!! VEM GER EN MÄNNISKA RÄTTEN ATT IGNORERA SIN EGNA UNGE???!! Det är nog det som gjorde mig jätteledsen ikväll. För jag är typ otröstlig, jag har ringt en kompis och pratat med det hjälpte inte så mycket. För så fort vi la på så kom ledsenheten tillbaka. Diesel försökte trösta mig i hallen flera gånger, han tycker inte om när något är fel. Han vet nog att jag är ledsen för han tänkte busa med Sigge innan, eller gå sin runda och jama efter min kille. Men nu tror jag att han bara sitter i köksfönstret.

Jag har sagt till min kille att om vi flyttar till större någon gång så vill jag ha ljusgult någonstans, en ljusgul hall, fett fint. Jag ska bara ha min jävla ljusgula färg någonstans. I like that colour och det skulle vara jättefint. Det är flera som har sagt till mig att jag bara fortsätter att prata fast dom har slutat att lyssna. Och ibland säger min kille, jag vet du har redan berättat det. Och jag ät helt chockad att han faktiskt lyssnade på mig. Vem visste att folk kunde lyssna på en? Vem visste att man faktiskt kunde bli sedd och respekterad?
Ibland råkar jag anklaga min kille för att granska mig om han tittar på mig för länge eller om han är för nära min dataskärm. Jag är rädd för påhopp eller negativa kommentarer. Och hur kan jag veta att det är en oskyldig blick eller en granskande som letar fel och ska spotta ur sig negativa kommentarer?

Min kompis frågade om det kan ligga något långt bak i barndomen eller något som ger mig så mycket ångest, speciellt på morgonen. Det är svårt att säga men jag tror att jag kanske har listat ut en annan sak. Jag är alltid så sjukt nere och ledsen när jag är ensam i min lägenhet. Först är det kul och så, men sen någon dag senare eller när jag är klar med det som jag skulle göra så kommer ensamheten och ledsna jag fram. Undra om det påminner mig om känslan av att vara bortglömd. Min lägenhet är liten så det kanske påminner mig om alla gånger som jag var ledsen i mitt gamla rum. I sommarstugan känns det lite lättare att hitta på saker, där är det lite spännande att vara. Men här hemma kraschar jag bara förr eller senare när jag är ensam.

Morgonångesten då, jag vet inte helt. Jag tror att mycket har att göra med att jag har känt mig bortglömd under min uppväxt. Kroppen är där och som barn finns man till. Men som individ var mitt värde typ noll, allt var fel på mig. För smal, för liten, räckte inte upp handen, för sjuk för länge när jag hade en återkommande förkylning i cirka två veckor. Var efter i engelskan, efter i läsförmågan.
Hade inte varit ”duktig” som min storebror och satt mig och läste every now and then. Den enda gången någon har brytt sig om mig så har det blivit tvång. Du måste läsa den här engelska sidan i sommarstugan innan du går och leker med dina kompisar. DU MÅSTE KÖPA EN STÖRRE STORLEK PÅ JACKAN SÅ DU KAN HA DEN EN VINTER TILL, DU VÄXER!!!
Och så fick lilla jag gå där och skämmas med en förstor jacka för att folk hade sina principer och idéer. Jag sa som det var att jag skulle kunna ha den nästa sommar också, vilket var det som jag hade fått höra. En jacka är en stor peng och jag kunde inte köpa en själv och jag fick verkligen inte köpa jacka om jag inte köpte den stora storleken, så jag hade inte så mycket val.

Till mormors begravning så prövade min bror sin kostym som också var alldeles för säckig och för stor. Då sa mamma men så tokigt den sitter. DET VAR DU SOM SA ATT JAG SKULLE KÖPA EN STÖRRE KOSTYM! Hahaha, en sån tokig morsa du hade. Varför lyssnade du på mig? Ja, vi hade inte så mycket val. Enkelt att skratta åt det efteråt. Enkelt att se FELET efteråt. Min bror hade ett par andra kostymbyxor som han hade fyndat på någon rea förut.

Men ja jag gick där i en kropp och som en individ utan värde. Och var det något som jag hade svårt med då jävlar blev det tvång av det istället. Som när jag ville ha hjälp med matteläxan, det var typ en extra läxa som jag hade fått för läraren tyckte att jag var duktig nog att klara av den. Jag sa att jag kunde prata med läraren om att jag inte ville göra extra läxan. Men jävlar vad det blev krig om att försöka med den. Tjafs, skrik och ännu mera tjafs.

Ibland sa jag till mamma att hon inte brydde sig om mig. Men du släpper ju inte in mig! Man får knappt gå in i ditt rum och du visar inte mig dina läxor eller något skolarbete. Jag berättade inte om något arbete i skolan eller sånt för mina föräldrar, för då blev det krig och tvång. Så där gick jag med hela skolbördan själv i 6:an till 9:an med en dålig klass. Med vänner som lämnade mig. Med fula kläder, dåligt självförtroende och bar allt inom mig.

När jag sitter ensam i min lägenhet så känner jag inte att jag är någon. Jag syns inte, jag finns inte, jag har inget värde. Värdet finns i pengar och därför blir det extra jobbpress. Man kan aldrig få tillbaka en förlorad barndom. Och det är hemskt att vara en trasig vuxen och verkar ta en evighet att bli hel. Hur kan man ens hela sig när man är tom inombords? Om man aldrig har blivit älskad, eller omtyckt? Hur fan hittar man sitt värde då???!!

Jag sparade mitt The sims spel, jag ville bygga huset mest. Det är roligare att bygga hus än att spela. Och jag har inte bestämt mig om kvinnan ska vara den där elaka kvinnan eller inte. För jag vet själv hur ont det gör att bli bortglömd. Jag har makten över spelet nu till skillnad från när jag var liten och ett försvarslöst barn.

Men jag är en snäll person egentligen och jag önskar nog att inget barn skulle behöva vara bortglömt. Att inget barn behöver gå i den läskiga skuggan själv. It hurts too much.
Inte kristen direkt, men se till mig som liten är...... Den är lite fin ändå.

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår.

Barns lycka står i vuxnas händer.

Gillar

Kommentarer

Fobibella
Fobibella,
Jag har skrivit Mail till Now ang allt jävlaaa strul. Deras svar är " Det ska funka nu med Allt ". In my ass liksom 😟 . Jag har gjort massa Pruntscreens till dom. Nu jädrar ska det bli ordning på allt tycker jag. Dom måste laga allt !!!!!!!!!!!!!!!!
nouw.com/fobibella
Nyponsoppan
Nyponsoppan,
Ja. Jag fick också svar att det ska funka snart. Aah jättesegt.
nouw.com/nyponsoppan
Fobibella
Fobibella,
Fobibella
Fobibella,
Det går en Ängel kring vårt hus. Han haver 2 förgylda ljus. Han har en bok uti sin hand. SÅ sova vi i jesus namn . Amen.
nouw.com/fobibella