Mitt huvud kan inte släppa hur det var på högstadiet. Jag har alltid varit en känslig person som har haft nära till gråt.

Jag har typ alltid hatat mig själv.

Ångesten som uppstod över bildlektionerna. Jag hatade bild lektionerna för jag är inte bäst på att rita. Jag var inte lika bra som alla andra. Och när jag satt där och ritade och målade så snurrade det massor av negativa tankar i mitt huvud.

Vad fult du målar? Vad ska dom andra tycka? Du målar skilfult för någon i din ålder!!! Vilken ful bild. Det ser ut som ett litet barn har målat den. Kolla hur fint dom andra målar och hur ful din bild är.

Jag ville bara skolka och fly från bildlektionerna egentligen men jag visste att om jag inte gjorde bilden och var med på bildlektionerna så skulle jag inte få något betyg.

Alla tvingades ju göra uppgifterna som bildläraren delade ut oavsett om man var åt konstnärs hållet eller inte. Så jag kämpade mig igenom det. Satt där med mina dåliga tankar. Försökte måla fint och hoppade på att lektionen skulle ta slut snart.

Jag ville inombords bara bryta ihop för hur fult jag målade. Bildläraren var en snäll och jättebra lärare egentligen men det hjälpte inte. För det var ju mig det var fel på. Det var ju jag som inte var lika duktig på att måla som mina klasskamrater.

På syslöjden hade vi en jätte sträng lärare. Som antog att man förstod instruktionerna i mappen och kunde jobba jättemycket självständigt. Jag tog mappen till det som jag hade valt att sy. Jag ritade av och klippte ut och sånt.

Men efter det när man frågade om hjälp så sa hon mest läst instruktionerna!! Du får kolla i beskrivningen!! Ibland hade jag tur att någon kompis gjorde samma sak och man kunde fråga henne. Men oftast undvek man att fråga läraren för att hon var så sträng och ohjälpsam.

Ibland blev det att man satt där och halv låtsades att sy men sanningen var att jag inte förstod nästa steg i beskrivningen. Jag hade superstor ångest inför syslöjden. Jag hatade syslöjden egentligen. Just för vår stränga lärare som antog att alla skulle vara jättebra på att kunna följa instruktioner.

Vissa har svårare för det och behöver lite extra hjälp. Men inte enligt henne då var det bara att läsa innantill och förstå allt själv. Det var väl någon bra självständighets tanke bakom det. Men alla har det inte lika lätt.

Återigen så gick det inte att fly från syslöjden och sånt pga. Alla konsekvenser som skulle uppstå. Så det var bara att pina sig igenom det...

Jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket dåliga känslor och tankar som jag har behövt stått ut med under min uppväxt.

Och att det till och med har varit dåliga tankar och ångest kring skolan.

Och vem man ska äta med i matsalen. Om kläder om dom var moderna eller inte. Om kroppen. Om mens.

Och den dagen som jag inte hade någon Ipred med mig och jag höll med nöd och näppe ut och lyckades pina mig hem. För att sen hitta en Ipren.

Eller den gången när Iprenen var slut hemma och jag låg på sängen. Det var bara jag och min bror hemma. Du måste cykla till affären och köpa Ipren sa jag till honom. Det var innan det blev 18-års åldersgräns. Han såg hur mycket jag led och hur ledsen jag var så han ställde faktiskt upp den gången.

Jag försökte alltid påminna mamma om att köpa nya Ipren. Hon blev mest chockad över hur fort dom gick åt. Ja mensvärk kan vara en aningen plågsamt och smärtfyllt.

Jag har under hela min uppväxt hatat allt vad det innebär att vara tjej. Omklädningsrummet på gympan, brösten och bh ångesten. Om man inte har någon lika fin bh som alla andra eller något liknande. Den hemliga jämförelsen i omklädningsrummet. Mensen. Ångesten över kläder i helhet. Mens. Glasögonen kom in i bilden. Kvinnliga kroppsformer. Tankar, ångest oro. Allt som jag har fått gått igenom själv. Alla tårar som jag har gråtit i mina dagar.

Jag hade en sträng NO lärare som också under labbar och sånt ansåg att man skulle veta vart allt i NO salen var. Och att det bara var att läsa innantill och förstå allting. Jag hade ångest inför NO lektionerna.

Ni vet när man känner sig typ ensammast i världen om sina problem? Jag hatade den känslan att det bara verkade vara jag som inte förstod instruktionerna eller hur man skulle göra.

Och om jag då hamnade med en blyg och "dålig" (mindre självständig, inte framåt och smart) labb partner så hängde allt på mig. Och jag var tvungen att fråga och få lärarens standard meningar. Som vanligtvis handlade om att vi skulle veta vart saker i NO salen fanns. Om att man skulle läsa innantill och sånt. Jag hatade alla laborationer.

Som tur var i nian så blev vår klass uppdelad och jag fick en annan NO lärare som var snällare och mycket mer hjälpsam. Som man kunde fråga om saker utan problem, han var glad och trevlig och hjälpsam. Precis som det ska vara. Då försvann lite av min ångest och fasa över NO lektionerna.

Jag har varit tjej som inte är bra på något speciellt. Jag halv hatade musiken i skolan. Alla gånger hade vi inte en bra lärare. Och det var inte så roligt och en gång fick vi någon svår uppgift om att vi skulle lära oss instrument fort och sånt. Jag var inget större fan av musik lektionerna heller. vissa saker ville jag bara ha överstökat.

Jag är typ evighet tacksam för min lilla gamla obehöriga engelska lärare som jag hade i nian. Hon var mänsklig, berättade om att hon hade blivit mobbad och sånt.

Hon var motiverande kunnig och jätteduktig. Hon ville verkligen lära oss saker och hade extra engelska med oss på fredagar.

Det var hon som gjorde att jag fick upp intresset för engelska. Det var hon som gjorde att jag blev duktig på engelska. Vi hade så roliga engelska lektioner med henne.

När man inte ville läsa högt så sa hon bara vill du inte ha något betyg? Och så läste vi på vår trassliga engelska och hon rättade och hjälpte oss.

Om vi svarade Jag vet inte? På hennes frågor så sa hon. Du vet, jag godkänner inte det svaret. Vill du inte ha något betyg??! Hon sa allt med allvar men ändå skoj och charm och verkligen förklarade för oss. Hon hade verkligen karisma och förmågan att fånga vår uppmärksamhet. Hon hade en lektion med oss om hur man skriver cv och sitt personliga brev. Hon hade väl lite tid över och ville berätta om hur hon kvalificerade sig in som obehöriga lärare och hur man tar sig in på arbetsmarknaden. :-)

Om du inte läser högt i engelska så ko du inte att lära dig något och jag är här för att hjälpa dig. Om du bara svarar jag vet inte så kommer du inte att utvecklas och lära dig något!!! En motiverad, tuff äldre liten gumma. :-) Hon var fett härlig och alla gillade henne. :-)

Jag hatar att bli tvingad till något som jag egentligen inte vill göra. Det är det bästa med att vara vuxen att jag faktiskt kan påverka det nu. :-) Det är så härligt.

Trivs jag inte på ett ställe så säger jag så småningom om upp mig när jag har samlat ihop tillräckligt mycket mod inom mig. Ja, det krävs faktiskt jättemycket mod att våga säga upp sig på rätt sätt. Och det är inga samtal som jag egentligen tycker om att han. Jobb är vuxenlivets svåra pussel tycker jag.

Egentligen så tror jag, eller jag vet väl att min osäkerhet kring nya jobb grundar sig i dåligt självförtroende. Men när det gäller nya saker i skolan så har jag inte fått den hjälpen som jag egentligen har behövt. Jag hatar att vara där själv med allt ansvar över en uppgift.

Att inte få någon hjälp med frågorna i so trots att man försöker hur mycket som helst att hitta frågorna. Jag hatar när jag läste en text och verkligen försökte men mitt huvud kopplade ingenting. Jag fick inget övergripande sammanhang över texten. Och jag förstod verkligen inte.

Jag vill inte hamna efter så jag tog hem so böckerna och gjorde klart frågorna hemma istället där jag kunde läsa om texten hur många gånger som helst. Och koncentrera mig.

Jag tror alltid att jag i mitt huvud har varit dålig på att vara närvarande. För jag har alltid haft så mycket ångest tankar och så mycket tankar runt omkring det som egentligen sker framför mina ögon.

Jag hatade högstadiet. Jag hade inte så mycket vänner och dom lämnade mig i 8:an för att jag inte var tillräckligt "cool" och rolig att vara med. Vi gled ifrån varandra långsamt och sen hade jag igen alls att vara. Så jag brukade vara med en annan superbly ensam tjej.

Jag ber om ursäkt för min deprimerande syn på livet som jag nu kommer att dela med mig av.

Att vara barn innebär att man föds in i den här världen. Man bara ploppar ut i den här då i hemlighet hemska världen. Där allt verkar frid och fröjd och roligt. Men man har ingen aning om vad som komma skall och det är väl lika bra egentligen.

Dina första 18 år i livet är redan planerade vad du i stora sätt ska göra. Det ligger en sanning i texten som jag såg en gång.

I skolan tvingas du läsa ämnen och sånt som du både gillar och ogillar. Det är läxor, ångest och tid som spendera på lektionen som du enligt lagen inte har så mycket val att gå på. Välkommen till verkligheten.

Sen när du har klarat av skolan och gymnasiet så är det mer now what? Du slängs ut i en verklighet där du själv faktiskt kan bestämma och påverka mer över ditt liv.

Livet i dagens samhälle är hemskt och jag kan inte ge dig en positiv syn över skolan. För jag tyckte att skolan var en mardröm. Och i vissa tillfällen har livet också varit en mardröm.

Men det jag kan säga är att det finns inget bättre än att tjäna pengar och kunna göra vad man vill med dom.

Det finns inget bättre än att veta att allt som har med skola tvång är över om jag vill det. I made it. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fri.

Men kämpar du dig igenom hela skolan och alla hemska år så blir du vuxen och fri sen. När du har lite hum om hur vuxen livet fungerar.

Det enda som du är bunden till som vuxen är pengarna. Men man kan delvis bestämma hur mycket pengar man behöver i omlopp för att få livet att gå runt. För oftast väljer man själv om man vill skaffa barn eller inte.

Livet är svårt. Och livets syfte är ett mysterium. Men kämpa dig igenom piss högstadiet och allt som har med skolan att göra.

Men en lyckligare Nyponsoppan som inte har så mycket ångest längre och som inte är deprimerad. Jag är odiagnostiserad borderline freak så min livssyn ändras fort beroende på min sinnesstämning. Men det är ju den positiva delen av sig själv som man ska lyssna på, right? ;)

Livet blir vackrare när man mår bra. Jag tror på dig! Kram 💕 Om du inte har någon axel att gråta på eller någon att prata om med mobbing eller dåliga känslor och händelser i skolan. Så kan du gråta på min axel. 💕

Jag finns här för dig, jag kan inte hjälpa dig helt. Men jag ser dig och jag vet hur det känns. Livet är hemskt ibland men håll ut vännen. I did och det är värt det.

Men fan ta alla dåliga känslor och det vi tvingas utstå. Jag önskar att alla som är ledsna har någon att gråta på. 😢 Verkligheten är hemsk men det kommer att bli bättre. Jag gick i högstadiet 2006-2009. Nej jag gick inte på balen i nian och har aldrig gått någon bal.

Du är starkare och bättre än vad jag var då. Jag tror på dig vännen!! 💕