Header

Nu börjar det igen. Den där sjukdomsresan. Eller den kanske egentligen inte börjar. Den fortsätter. Tyvärr. Jag hade iallafall tänkt försöka förklara vad som egentligen händer både nu och framöver. Det är många som undrar. Jag vill såklart gärna dela med mig av allt. Både dela med mig av den kunskap om detta som jag fått ta del av, men även för att alla nära och kära ska kunna bli uppdaterade.


Egentligen finns det även en till anledning. Som jag personligen tycker är så viktig. När allt började blev jag så otroligt förvirrad. Jag förstod ingenting om hans skada. Antagligen för att man var så chockad när man fick det där beskedet, så ingen information fastnade riktigt.Vi visste inte ens hur prognosen såg ut. Hur det går för hästar med meniskskador. Allt jag hittade på google var att hästar med meniskskador sällan blir bra igen. Hästar som behövt bli borttagna. Någon häst som kanske hade blivit bra igen, men det var snarare ett undantag. Menisken kan nämligen inte läka. Jag tyckte att det var så himla jobbigt att inte kunna hitta något mer konkret än så. Därför vill jag helst skriva detta så öppet som möjligt. Så om någon stackars hästägare går igenom samma sak som vi gör, så finns det iallafall något att läsa.

Hur som helst. Espresso är iallafall min 14-åriga häst. En hannoveranare. En tävlingshäst med hoppinriktning, men som även är väl grundutbildad i dressyr.Jag fick honom som 6-åring januari 2009, så jag har alltså haft honom i lite mer än åtta år. Det var tänkt att han och jag skulle tävla tillsammans. Redan som 13-åring hoppade jag mina första 1.20m-banor med honom. Han har lärt mig så mycket.


Efter några år tillsammans började han få ledinflammationer som aldrig riktigt gav sig, i höger bakknä. Han blev hetsig (läs: hetsigare än vanligt) i hoppningen och rusade konstant mot alla hinder. Tre gånger tror jag att vi behandlade honom för ledinflammation. Efter det valde Espressos veterinär att ultraljuda patellaleden, den led som inflammationen alltid kom tillbaks till. Då såg hon att menisken hade ojämna kanter. Hon betonade hur allvarligt det var. Att vi kanske kommer behöva ta bort honom. Att han kanske aldrig blir bra igen. Vi kämpade i lite mindre än ett år. Han fick vila sig frisk i cirka ett halvår i hage, och därefter skulle vi börja bygga så mycket bakmuskler som möjligt. Med hjälp av mycket muskler kan bakknäet balanseras upp bättre, och menisken kommer då förhoppningsvis inte göra ont. Till slut blev han helt återställd. Med alla odds emot oss. Tills han i våras fastnade i hagtråden och skar upp bakknäet. Han ordinerades boxvila i två månader av veterinären. Kan man ha mer otur? Jag visste redan då att detta kommer bli en lång resa. Igen. Vi kunde bara se på medan alla muskler han hade byggt på sig försvann. Nu, efter sommarbetet, fick han återigen en ledinflammation. I patellaleden. Han visade ingen hälta av böjprovet, men vid longering på volt i ridhuset hade han en rörelsestörning. Själva inflammationen behandlades, och är idag helt borta. Rörelsestörningen är dock kvar, men något mildare Det betyder att det just nu är själva menisken som han har ont av. Veterinären skickade därför en remiss till en ultraljudsspecialist, som ska ultraljuda menisken igen och se hur den ser ut nu. Det är där vi är idag. Väntandes på ett nytt ultraljud. Har knappt något tålamod kvar. Vill bara veta hur det ser ut nu nu nu.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Instagram@carolinanykvist

  • Blogkeen
  • Nouw