Header


Asså dom här två, grabbarna i mitt liv, dom enda jag behöver. Jag kommer aldrig med ord kunna förklara hur mycket jag älskar dom, dom är verkligen allt. Man kan inte förstå den kärleken först man får egna barn, låter kanske klyschigt men det är verkligen så. Idag var det i alla fall två glada grabbar jag hämtade hem, lyckliga över att det var dags för helg tror jag nog. Väl hemma blev det middag och bus, sen hade vi fredagsmys framför "Hitta Doris", stackars Theo blev helt ledsen när hon inte hittade sina föräldrar. "Doris mamma och pappa är borta mamma" och så rann det en liten tår, "du får inte försvinna mamma". Min gulliga lilla kille, din mamma ska ingenstans! Förstå hur många tankar och känslor en film kan skapa hos våra små. Sen somnade han på soffan strax innan Doris hittade sina föräldrar, typiskt, han som väntat så på det, haha. Milo trotsade tröttheten och började kolla på "Hitta Nemo", men strax därefter somnade även han. Så här sitter jag nu, har hunnit städa upp lite efter kvällens gottigheter. Sjukt hur det kan komma både chips och ostbågar i hela lägenheten, förvisso är den inte så stor men ändå.

Jaja, hoppas ni haft en grym fredag allesammans!

Likes

Comments


Allting gick så fort, från att helljusen släcktes, till att lastbilen längre fram gjorde det samma. Olyckan var bara en sekund bort. Jag såg älgen springa rätt ut, det gick så fort, jag skrek, försent. Ljudet från krossat glas, smällen på motorhuven och taket. Smällen från vindrutan och taket som träffade mitt huvud, backspegeln som lossnade och for rätt in i pannan. Glasskivor som skar upp mina ben, glassplitter överallt och i hela munnen. Hur jag trodde alla mina tänder krossats och hur jag var säker på att det var älgen jag hade på huvudet, att den hamnat bak på barnen och dödat dom. Det blev tyst för en stund. Barnen, barnen är döda var det enda jag kunde tänka. Jag hamnade i trans, jag dog inombords, bokstavligt talat, dog. Den känslan, var det mest fruktansvärda och hemskaste jag känt. Det går inte med ord att beskriva. Den fysiska smärtan går inte att jämföra med den psykiska, även om det kändes som nacken var av och som om huvudet skulle explodera. Den psykiska smärtan tog över och just där och då så dog jag inombords, sen blev det svart.

Det jag fått höra efter är skrämmande, det är läskigt hur man reagerar när man hamnar i ett chocktillstånd. Jag hade gått ur bilen och sen mitt i mörkret ute på bilvägen någonstans i Kalmar, med inget mer än skog runt omkring mig hade jag börjat gå. Skrikandes efter hjälp, skakandes som ett asplöv, med blod som rann från huvudet och benen hade jag bara gått iväg. Turligt nog såg lastbilschaffisen mig och sprang efter. Han satte på mig sin jacka och ledde mig tillbaka mot vår totalkvaddade bil. Sen hade vi en sträcka vi gick han och jag, fram och tillbaka samtidigt som han höll mig om axlarna. Hade det inte varit för honom vet jag inte vart jag hade hamnat, mina ben bara gick, av sig själva. Jag kunde inte kontrollera dom. Jag själv kommer inte ihåg något av det, inte ens hur den där snälla hjälpsamma chaffisen såg ut. Jag hade även ringt mamma, ett samtal som jag inte kommer ihåg överhuvudtaget.

Enbart svaga minnen har jag från den kvällen, mest röster. Chaffisen som säger att jag är i chock, nån privat sjuksyrra som berättar att allting kommer bli bra. Någon som kom och förklarar för mig att vi har krockat med lastbilen och inte med en älg. Kommer ihåg att jag blev arg och gick till bilen. Minns allt glas som blandats med blod och älghår. Ett av mina starkaste minnen är när min dåvarande sambos mamma kommer springandes, hon gråter och jag minns hur hennes sjal fladdrade. Minns hur hon kramade mig och pratade men kommer inte ihåg vad hon sa. Nu i efterhand har det även kommit upp ett minne i form av en flashback av att hon tog Theo ifrån mig.

Ambulansfärden in till akuten har jag inget minne alls ifrån. Sen börjar minnena bli fler. Kommer ihåg när jag rullades genom korridoren, allt var vitt. Jag stirrade upp i taket samtidigt som ambulansmännen fort började berätta för någon (som jag antar var en läkare) vad som hänt. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att det här är precis som på film. Jag kommer ihåg hur jag frågade om barnen och dom sa att dom var oskadda, att dom får polisskjuts till sjukhuset. Sista tanken var, men jag då, kommer jag dö nu? Sen blev allt svart igen. Nästa minne är inne i rummet, människor överallt. Dom pratar med varandra men jag hör inte riktigt vad dom säger, försöker få av mig kläderna. Sen kommer jag ihåg hur jag hör Milo utanför, vart är mamma, jag vill till min mamma. Jag blir mer klar, säger till alla att det är lugnt, ni kan ta bort nackstödet för jag måste till mina barn. Det fick jag inte. Nålar sätts, kläder tas av, det plockas glas från mina ben och huvudet samtidigt som dom ställer hundraelva frågor. Smärtan i huvudet och nacken blir allt värre, men det enda jag kan tänka på är mina barn. Dom låter Milo komma in ett tag, det första han frågar mig är om jag kommer dö. Mitt hjärta brast, han var så orolig, så rädd, mitt älskade lilla barn. Mamma kommer inte dö blev mitt svar, strax där efter bar det av mot röntgen. Jag kommer aldrig glömma Milos blick när jag rullades iväg, stora, blöta och skräckslagna ögon och säkert med tankar som en femåring inte ska behöva tänka. Det gjorde så ont i mig, allting, att han skulle behöva gå igenom det här. Än idag gör det ont i mig. Känslan av att inte kunna skydda sina barn, att inte kunna finnas där när dom behövde mig som mest tar hårdast. Jag kommer ihåg att jag funderade hur allt skulle gå för dom om jag dog, jag hade ju ingen aning om just då hur skadad jag var. Kommer ihåg att jag bara ville därifrån. En mr gjordes på både huvud och ben och sedan rullades jag ner till det rum där barnen och deras pappa väntade. Det hade hunnit bli natt och läkarna insisterade på att jag skulle stanna kvar på sjukhuset, men jag kunde bara inte lämna mina älskade barn. Min modersinstinkt tog över och jag skrev ut mig själv och sedan åkte vi till barnens pappas mamma som vi alltså var på väg till innan vi krockade. Det var första gången på 7 år som vi skulle åka och besöka dom för en gångs skull och så blev det så där. Bilfärden dit var hemsk, jag var så himla rädd och ville bara att vi skulle vara framme. När vi kom dit var det första vi gjorde att duscha av barnen allt glassplitter dom hade på sig samt allt äckligt älghår som var överallt. På oss, på packningen, ja överallt.

Helgen där var inte alls rolig, jag försökte så gott jag kunde att ta hand om barnen och vara mig själv, men jag mådde så himla dåligt. Sprang på toa då och då för att kräkas, hade sån värk i huvudet och nacken att jag bara ville sova i ett år typ. Sen att vara i en miljö där man inte känner sig det minsta trygg gjorde allt bara mycket värre. Jag ville bara hem, hem till mamma och pappa, hem till min trygghet. Jag kommer ihåg när söndagen kom och min storebror kom för att hämta oss, jag kan inte förklara lättnaden jag kände när jag fick se honom. Just där och då ville jag bara springa fram, gråta och krama honom. Men jag gjorde inte det, jag kunde inte. Det tog 9 månader för mig innan jag grät för första gången, innan jag bröt ihop totalt och efter det kunde jag inte sluta, efter det började det riktiga helvetet där mitt psykiska mående gick i botten.

Väl hemma blev det besök på både vårdcentral och sjukhus i omgångar, även neuroteamet kom hem till oss för besök. Under den här tiden var jag föräldraledig, men blev sjukskriven i några veckor och barnens pappa var hemma för att avlasta mig och ta hand om dom. Sen försökte jag återgå till mitt normala liv, kämpade på så gott jag kunde med allt men det blev bara värre och värre. Smärtan gjorde sig påmind hela tiden och mardrömmarna blev allt fler. Sen kom dom där flaschbacksen, dom kunde ploppa upp när jag minst anade det och jag reagerade i panik, skrik och tårar. Jag började isolera mig, började undvika sånt som påminde mig om olyckan. Vågade inte åka bil, inte gå ut i skogen, var jämt orolig för barnen. Men jag sa inget, jag tänkte att det här går över, allt kommer att bli bra, bli som vanligt. Sen började jag jobba och körde på, samtidigt började jag gå hos en kiropraktor som jag så småningom började öppna upp mig för. Det var han som sen lyckades övertala mig att gå till en psykolog, något jag idag är så tacksam över. Hon påbörjade en utredning och ställde diagnosen PTSD. Under den här tiden körde jag gärnet både hemma och på jobbet, trots min värk och trots att jag knappt sov så kämpade jag på. Tills den dagen jag inte kom upp från sängen, jag kunde inte röra mig, trodde på riktigt att jag skulle dö. Kommer ihåg att jag ringde till mamma i panik. Sen blev det en sväng till vc för att träffa min läkare som varit med sen krocken, hon tyckte att jag skulle sjukskriva mig helt ett tag, hon tyckte inte ens att jag skulle börjat jobba från början men envis som man är insisterade jag på det. Jag sa att jag inte kommer sluta jobba och efter en massa diskussioner kom vi fram till att jag skulle vara hemma en hel vecka och sen bara jobba 50%, jag gick med på det även om jag egentligen inte ville det. Idag förstår jag att jag borde ha lyssnat på henne från första början, men det är lätt att vara efterklok. Jag körde på och jobbade 50% ett tag men tillslut funkade inte det heller, allting hade blivit för mycket och smärtan var värre än någonsin. Det kändes sakta men säkert som om min kropp var på väg att lägga av...

Det får räcka för nu, kommer skriva ett till inlägg så småningom om hur livet blev efter, hur hela min värld raserades, om min obotliga sjukdom jag fick reda på att jag har och kampen om att få ett någorlunda normalt och fungerande liv igen. Men just nu får det vara bra så här.


Den första bilden är från kvällen det hände och dom två andra tog barnens pappa dagen efter.

Likes

Comments


Dagen började med en hemsk huvudvärk och smärta från nacken som strålade båda upp och ner. Bästa mamma kom och körde mig och barnen till skola och förskola och skjutsade sedan hem mig. Ibland undrar jag vad jag skulle gjort utan henne? Hon finns alltid där för mig och hjälper till å ställer upp. Det gör hela min familj, har sån tur att jag har världens bästa föräldrar och bröder, så otroligt tacksam över dom, ni anar inte.

Sen jag kom hem har jag bara tagit det lugnt, ordnat med ett kommande inlägg där jag skriver om olyckan, lägger upp det ikväll nån gång när jag får tid. Nu ska jag ta å lägga mig och vila en stund, har tagit en värktablett för att se om värken släpper lite. Jag hoppas det, skulle nämligen behöva ta mig upp till centrum en sväng sen innan jag hämtar barnen. Men vi får se.

Hoppas ni får en fin fredag allesammans, ska ni göra nå kul i helgen?

Likes

Comments

Ni har vell inte missat denna tävling jag har ute på Instagram just nu? I såna fall tycker jag verkligen att ni ska kika in och vara med, en lycklig vinnare dras på söndag kväll. Lycka till!

Likes

Comments


Verkligen skit kul att så många var intresserade utav att hänga på i "NouwTrainet". Har ju både varit med och även hållt i en del followtrain på Instagram så tyckte det vore en rolig ide att pröva ett här med. Vet inte om någon redan gjort nå liknande här på Nouw? Men tror inte det. Har även ett followtrain just nu på Insta för er som är intresserade, @nsjobeck heter jag där med. Kontot är länkat här bredvid på bloggen också.

Barnen sover sen längesen och jag pimplar te, inne på min andra stora kopp nu. Värmer min frusna kropp. Haha på tal om det måste jag berätta hur jag började dricka te, för när jag var yngre så tyckte jag att det var så jävla äckligt och jag blev illamående utav bara lukten. Hur som helst så var jag vell typ 12, började känna mig så där"stor" ni vet, som man trodde att man var när man började komma upp i den åldern. Varje gång jag var iväg och det var "fika" inblandat så drack ju alla antingen kaffe eller te och vad gav dom mig? Jo saft, alltid saft! Jag som började bli stor ville ju inte sitta å dricka saft med sugrör längre, utan nu var det dags att börja kliva in i vuxenlivet. Kaffe fick jag inte dricka för mamma så ja, då fick det bli te helt enkelt. Å jävlar vad jag drack det, säkert 10 koppar te om dagen tvingade jag i mig. I början spydde jag några gånger, mådde sjukt illa och var på väg att ge upp. Men sen hände det något, sakta men säkert. Först började jag tycka att det faktiskt var helt okej att dricka, sen började jag faktiskt gilla det, på riktigt. Så på den vägen är det. Hade jag vetat att jag skulle börja dricka kaffe sen vid 13 års ålder hade jag nog väntat ett år och sluppit allt det där. Men idag är jag glad över det, för det är ju faktiskt, jävligt gott.

Nä ni, nu ska jag försöka få klart första delen på inlägget om olyckan. Påbörjade skriva det för flera månader sen men det har fortfarande inte kommit upp. Mestadels för att jag tycker det är jobbigt, eftersom den kvällen förändrade hela mitt liv och mig som person. Men sen också för att jag inte varit aktiv på bloggen under en längre period. Jätte roligt att se att så många läsare hittat tillbaks förresten. Så jag avslutar här nu, så får ni hålla koll imorgon. God natt på er!

Likes

Comments

Nu kickar vi igång vårt allra första nouwtrain, hoppa på du också! Följ stegen nedanför, kopiera text och bild (se till att alla namnen blir länkade), lägg upp i ett inlägg på din blogg och skriv med ditt namn längst ner. Du får inte bara fler följare utan även chansen att hitta en massa nya roliga och inspirerande bloggar. Låt oss se hur länge tåget kan rulla.

Reglerna är enkla:

- Gilla inlägget
- Kommentera nå gulligt
- Följ alla i listan nedanför & gör samma sak

När allt är gjort följer vi dig tillbaka.

@nsjobeck
@juliaekbergblackby
@malinlinnea
@emmelielange
@josefinarnesson
@susanneeklow
@missjohansson
@marielinneaa
@lexochlogan
@karoliness
@6barnochfru
@annaskarblom
@eriikae
@cissin84
@sofia_livet
@penntrollet
@toveevensen
@jessicanyqvist
@moaandeersson
@jagochminahjärtan
@emelieburstrom
@familjennordberg
@biabia

Likes

Comments

Den här dagen har verkligen sprungit iväg och nu är jag helt jävla slut! Har sån sjuk värk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hade jag kunnat hade jag lagt mig för att sova bort det värsta, men är man ensam med två barn så går inte det... Var på Huddinge sjukhus tidigare idag för att åter igen pröva ut ortoser. Har inte gått ut med det än, men fick strax innan jul reda på att jag har en ovanlig och obotlig sjukdom. Kanske skriver ett inlägg om det framöver, får se. Har nog fortfarande inte tagit in det helt, men det förklarar så mycket. Bästa lillebrorsan följde i alla fall med och efter det lunchade vi på Nancy's. Sen var det bara att hämta hem mina små på en gång. Nu har vi precis ätit middag, eller grabbarna har, jag är fortfarande proppmätt efter lunchen. Så ska få in dom i duschen och sen börja göra oss iordning för kvällen, blir nog tidigt i säng idag. So long!

Likes

Comments


Förr hade jag en sån plats, en plats jag gick till när jag inte mådde bra eller när nånting hänt. En plats jag kunde sitta på i timmar, en plats jag kunde rensa tankarna på. En plats där jag aldrig var ensam, där jag alltid hade min hund med mig. Sist jag var där var efter hon gått bort och efter det blev den platsen aldrig densamma. Efter den gången har jag inte varit där. Istället började jag ut och vandra, med snabba steg, för mig själv med musik i öronen. Just nu önskar jag att jag kunde få göra det. När ångesten blir för mycket och tankarna för påträngande, då vill jag bara ut och gå, utan stopp, dit benen för mig. Istället får jag försöka bita ihop, ta mig igenom den här natten och hoppas på att morgondagen känns lättare.



Sov gott alla därute och en extra kram till alla er som liksom jag, kämpar med livet. Det blir bättre, det måste det bli.

Likes

Comments

Det här mina vänner är ta mig fan ett utav mina bästa köp på länge, varför, varför köpte jag inte dessa tidigare för? Inte nog att dom är sladdlösa, med grymt ljud så slipper man frysa om öronen också. Kanon en dag som denna, för idag är det satans kallt ute. Trots 3 tjocktröjor och vinterjacka så höll jag på att frysa arslet av mig tidigare idag. Nästan så illa att jag funderar på om jag ska vara en riktig morsa och dra på mig thermobyxorna när jag hämtar hem barnen. Men vi får se, är ju inte särskilt snyggt direkt. Kanske ett par strumpbyxor under? Om jag har några... Eller så hoppas jag bara på att det blivit lite varmare när jag ska iväg, a, kör nog på den. So long! Å för er som undrar vart dom är köpta så har ni länken här

Likes

Comments

Det är jag de! Grått, lila, grått, lila? Kan verkligen inte bestämma mig. Kan man göra båda? Undrar vad som är lättast, att gå från grått till lila eller tvärtom. Får nog ta upp den frågan med min frisör a'la Annelie. Haha tycker så synd om henne som fått stå ut med allt mitt färgande under åren. Där är det ju en jävla tur att hon är en utav mina bästa vänner, hon blir liksom aldrig av med mig hur mycket hon försöker. Mitt hår har svurit att vara henne evigt trogen och aldrig kommer någon annan få röra det. Hon har liksom första tjing på det, så det så.

Likes

Comments

Tänk på att upphovsrättslagen gäller och ingenting får kopieras eller tas från denna blogg utan mitt tillstånd.