Morgonljuset väcker mig
När jag vaknar, så ser jag ut över fårhagen, bakom den så är skogen och där skymtar solen. Hunden väcker mig och vill gå ut. Klockan är runt fyra och jag är trött. Dimman ligger kvar och det är ett magiskt ljus över marken. Jag känner mig lyckligt lottad samtidigt som jag är sorgsen inombords, det är tufft. Jag vill bara må bra, inifrån och ut, och vem vill inte det.
Både jag och hunden behandlas med homeopati nu sen en tid, vi bytte homeopat för den andra lyckades inte. Den vi har nu, Stefan Whilde, arbetar på ett litet annat sätt och det känns mer hoppfullt. Men det är tålamodsprövande, det fungerar inte som allopati (skolmedicin), där man ser effekt väldigt fort (fast man vara dövar symtomen, man läker inte) och det är jobbigt. Men vem är jag att ge upp? Aldrig. Har jag kommit så här långt, så tänker jag inte ge upp.
Jag har tvättat och vädrat nästan alla tyger nu som fortfarande doftade av ozongeneratorn, så nu doftar det gott igen. Ska bli skönt att komma igång med sömnad igen, det är något som jag tycker är så roligt och det får mig att glömma mycket annat. Jag slappnar av i hjärnan och känner ingen ångest då.
Jag försöker att lära mig att äta frukost också och det är inte lätt. Så jag försöker att göra smoothies, chiapuddingar osv, sånt som kan vara gott men samtidigt veganskt och glutenfritt.
Ett steg i taget...

