https://modernpsykologi.se/2019/01/25/manga-kvinnor-kamouflerar-sin-autism/

Men, så blir det när mycket händer i ens liv. Sen så tröttnade jag på att skriva under en längre tid, det tog död på intresset.

Vi har flyttat igen, "hem" så att säga, där jag växte upp. Lugnt och skönt och inget som som stör. Jag arbetar delvis, som sekreterare, och är fortfarande sjukpensionär. Man får arbeta 5 timmar per vecka med bibehållen ersättning/bidrag. Det känns skönt.

Och, det mest omvälvande, jag har träffat någon som gör mig lycklig. Som gör att jag utvecklas och utmanar mig själv, mina rädslor och som gör att jag sakta men säkert kan känna igen. Läskigt underbart. Men verkligen inte en dans på rosor. Inte för en med Asperger.

Asperger och kärlek? Går det ens ihop? Jag som varit singel i över 25 år, om man inte ska räkna några kortare misslyckanden på vägen.. Men, det verkar gå ihop, om man tar sig tiden att lära känna varandra ordentligt.

Jag har aldrig haft en sån mysig jul. Jag har aldrig haft en så mysig nyår.

Känner mig lyckligt lottad mitt i allt. All oro för att tillvaron ska rasa, för att han, den där underbara, ska komma på att han inte vill vara med mig längre. Men, leva i nuet är också en träning..

Mina barnbarn, de har blivit två, växer så det knakar. Finns det något bättre än när en hör "Farmor!" med en längtan och glädje i rösten? Jag tror inte det, inte för mig. Jag trodde aldrig jag skulle kunna älska fler barn än mitt eget. Men, det gick. Till och med två.

När jag vaknar, så ser jag ut över fårhagen, bakom den så är skogen och där skymtar solen. Hunden väcker mig och vill gå ut. Klockan är runt fyra och jag är trött. Dimman ligger kvar och det är ett magiskt ljus över marken. Jag känner mig lyckligt lottad samtidigt som jag är sorgsen inombords, det är tufft. Jag vill bara må bra, inifrån och ut, och vem vill inte det.

Både jag och hunden behandlas med homeopati nu sen en tid, vi bytte homeopat för den andra lyckades inte. Den vi har nu, Stefan Whilde, arbetar på ett litet annat sätt och det känns mer hoppfullt. Men det är tålamodsprövande, det fungerar inte som allopati (skolmedicin), där man ser effekt väldigt fort (fast man vara dövar symtomen, man läker inte) och det är jobbigt. Men vem är jag att ge upp? Aldrig. Har jag kommit så här långt, så tänker jag inte ge upp.

Jag har tvättat och vädrat nästan alla tyger nu som fortfarande doftade av ozongeneratorn, så nu doftar det gott igen. Ska bli skönt att komma igång med sömnad igen, det är något som jag tycker är så roligt och det får mig att glömma mycket annat. Jag slappnar av i hjärnan och känner ingen ångest då.

Jag försöker att lära mig att äta frukost också och det är inte lätt. Så jag försöker att göra smoothies, chiapuddingar osv, sånt som kan vara gott men samtidigt veganskt och glutenfritt.

Ett steg i taget...