Att ge upp

Okej, jag vet inte riktigt hur jag känner just nu. Som jag skrivit innan har jag två knän som lever sina helt egna liv. Nu i ungefär 3 månader har mina knän känts riktigt bra, jag har kunnat springa och göra i princip det jag vill kunna göra. I söndags vändes det totalt... Jag tränade med en kompis och han hade gjort ett jättebra pass för ben och rumpa, det gick bra i början. Sen kom vi till knäböjen.. det var där allt sket sig. Mitt ena knä krossades ihop och knakade riktigt högt, efter det var knäskålen lös igen. Nu har det gått några dagar och jag har ett helvete att gå, vart femte steg låser sig mitt ena knä och det andra känns som att jag får knivhugg rakt in i det. Detta betyder att jag är på ruta ett, IGEN.

Jag är så sjukt trött på detta, såklart ska det alltid hända något dåligt när allt går så sjukt bra. Jag kämpar med att inte bli helt förstörd av detta, helst vill jag bara ligga i ett hörn och gråta, för jag känner mig så misslyckad. Men jag försöker hela tiden intala mig att jag ska kämpa på med rehaben och så är jag snart tillbaka igen.

Detta året hade jag som mål att komma med i super bowl, det är typ skolrugby som gymnasieskolorna i Lunds kommun deltar i. Det är riktigt hårt och då måste mina knän må riktigt bra. Så det blir att satsa allt på rehab och tejp.

Men det jag ville säga med detta var att, oavsett hur många gånger du misslyckas eller något dåligt händer så blir du starkare för varje gång, du hittar tillslut en väg tillbaka. Jag ska iallafall inte ge upp, hur frestande det än känns. Jag ska bygga upp knäna igen och jag ska inte förstöra knäna igen. PUNKT SLUT.

Gillar

Kommentarer

Instagram