Bilder/filmer, Träning

De här bilderna är från igår, den 17 januari. Jag tänkte att jag ska ta nya bilder varje månad hela våren och se om och hur hon utvecklas i kroppen. Lite mer muskler och överlinje önskas tillsammans med några färre kilon runt magen!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Träning, Ninjas vardag, Tankar

Det känns verkligen som att vinden vände med det nya året. Jag vågar knappt tro det eller tänka tanken men ändå är vi inne i februari nu, utan ett enda bakslag. Att över huvudtaget skriva det här inlägget känns overkligt på något sätt. Ett inlägg fullt av glada besked och framgång. Har jag någonsin skrivit ett sådant? Troligtvis inte.

Ninja dansade igenom återbesöket den 1 februari. Fullkomligt dansade! Det finns inte en tillstymmelse till hälta kvar. Jag får försiktigt, försiktigt med små, små steg på rakt spår och plana ytor börja trava. Har ni hört på maken? Trava!

Det har blivit en söndagstradition i mitt stall att promenera till ridhuset på kvällen när det är tomt. I söndags var inget undantag. Ninja och jag fortsatte med vår rakriktning i skritt och hon var ovanligt lugn och med på noterna. Dagen innan hade vi skrittat ett kort men effektivt pass i snön där hon fick upp lite flås till och med. Jag har lärt mig att Ninja mår allra bäst av att motioneras ordentligt och regelbundet. Hon är aldrig så lugn och nöjd som efter ett ordentligt ridpass. Den här dagen var hon som smör att rida efter vår 10x10 rakriktning på medellinjen. Jag testade att trava några steg längs långsidan två gånger och så plötsligt fick jag bara en känsla av att allt klaffade. Så jag kom fram i trav en tredje gång, travade nedsuttet ett halvt varv, med fjäderlätt kontakt och det var inte ens svårt att sitta ned ordentligt. Det bara stämde och jag kunde enkelt sakta av innan hörnet utan minsta motstånd. Jag hörde mig själv skrika till min stallkompis som var med: ”TITTA PÅ HENNE LINDA, TIIIIIIIITTA!!!”! Jag kunde faktiskt inte hålla tillbaka en eller två tårar...

I nästan exakt ett år har jag ägt Ninja, i sju månader av dessa har hon varit skadad och detta var utan tvekan det bästa halva varv vi någonsin travat! Är det inte häftigt vilken skillnad det kan bli bara av att bygga upp hästen lugnt och försiktigt i skritt? Självklart är det en förutsättning att på riktigt gått igenom hästen också så att man är säker på att den har de kroppsliga förutsättningarna att utvecklas och inte brytas ner eller snedbelasta. Det kan ju inget skrittarbete i världen kompensera för.

Den här våren ska bli den bästa någonsin. Jag vägrar att vara rädd för att skriva det för det är vi värda! Det är vår tid nu.

Likes

Comments

Planen

Förra veckan pratade jag och Susanne Widner på telefon äntligen! Hon är så härlig och man är alltid väldigt glad och inspirerad efter att man haft kontakt med henne. Vi pratade om Ninjas så kallade friskförklarande, vår igångsättningsplan och om vårens mål. Sussie bad mig att skriva ett mail om mig och Ninja som hon kan ha på sin hemsida. Som Sussie sa: ”kan vi bara hjälpa en enda människa att ge sin häst en extra chans så är det värt det”. Så otroligt fint ändå! Tänk om lilla, lilla jag och min stora kloka häst faktiskt kan hjälpa någon annan som går igenom något liknande som vi gått och fortfarande går igenom? Hur i hela friden kan man tacka nej till det? Det blev väldigt långt mail men jag tänkte ändå lägga upp det här. Det är så nyttigt att se tillbaka på tiden som passerat, utvärdera och framförallt, planera framåt!

Jenny Stöa och La Ninja, 2018-01-28

Sedan jag var sju år gammal har hästar varit det absolut bästa jag vet. Jag har ridit på tre ridskolor, haft otaliga sköthästar, medryttarhästar och foderhästar. Jag var en riktig tuffing när jag var liten och fick alltid rida de hästarna som ingen annan ville rida. De som var busiga, heta och oförutsägbara. Jag brukar skämta och säga att mitt val av yrke började forma sig redan där. Som socionom hjälper man ju ofta dem som fallit mellan stolarna i samhället, som ingen riktigt vill veta av och som behöver en hjälpande hand för att hamna på rätt bana igen.

Efter drygt tre års uppehåll från hästar under mina universitetsstudier och flytt från Närke till Östergötland för att bli sambo med min nuvarande fästman så blev jag medryttare på en häst av en slump. Världens tryggaste halvblodssto Corina som jag kom att köpa efter några månader. Min första egna häst. Jag fick äran att äga Corina i sex månader. Det visade sig nästan omgående att hon hade utvecklat kraftiga pålagringar i ena bakknät, troligtvis långt innan jag kom in i bilden, och hennes vardag varvades till sist med hältor, upprepade behandlingar och sjukhagar. Den 29 november 2016 fick hon somna in då jag inte längre kände att jag kunde ge henne ett värdigt hästliv. Jag var i spillror men ville absolut inte sluta med hästar igen. Jag skulle inte ha en ny egen häst, det vågade jag inte. En foderhäst skulle jag ha, som jag kunde lämna tillbaka om något visade sig vara galet.

Två potentiella foderhästar provred jag. Så såg jag Ninjas annons. Ninja är av samma stofamilj som Corina var. Den kända f.2, även kallad Spindafamiljen. Jag tog det som ett tecken. Den 27 januari 2017 var hon min. Min blivande läromästare i dressyr. Den mest vakna, högresta och vackra häst jag sett med en trav som kändes som att man flög över molnen. Jag var nervös att jag inte skulle rättfärdiga henne och delvis hade jag väl rätt. Efter fyra månader var även Ninja halt i trav. Hovledsinflammation trodde man och hela sommaren 2017 behandlades hon flertalet gånger men hon blev liksom aldrig riktigt bra. Hela sommaren vilade hon, följde med på små promenader och gick på bete med kompisarna. Framåt sensommaren taggade min kompis Caroline mig i ett reportage på Hippson. Det handlade om Matilda Olofsson och hennes häst Huliganen, om Huliganens enorma skadehistorik, om tränaren Susanne Widner och hennes uppbyggande tänk och vikten av att ha ett team och sätta mål för sig och sin häst. Jag sträckläste Huliganens historia på Matildas blogg i tre timmar den kvällen och insåg att det aldrig är för sent att börja om från början. Jag fast besluten: jag skulle hitta Ninjas team och jag skulle göra allt i min makt för att göra henne frisk och hållbar. Jag orkade inte förlora en till häst, min drömhäst. Jag vägrade.

Jag började med att skicka ett mail till Susanne Widner för att beställa hennes bok ”Uppbyggande träning”. Jag passade även på att skriva några rader om mig och Ninja, och vår historia. Sussie skickade boken och plötsligt en dag på jobbet så ringde hon. Hon hade tackat nej till att hjälpa så många på grund av tidsbrist men av någon anledning var hon intresserad av att hjälpa oss! Trots att Ninja inte ens var friskförklarad och trots att vi aldrig ens träffats. Jag var överlycklig och nu ännu mer inspirerad att fortsätta hitta Ninjas team, steg ett i att få en hållbar häst.

Under början av hösten 2017 välkomnade vi förutom Sussie själv, också equiterapeut Linda Söderberg Fång och hästtandläkare Torbjörn Lundström (även om Ninjas tänder var väldigt fina) till teamet. Vår veterinär Carina Ohlson Melin från Norrköpings hästklinik har varit med enda sen tiden med Corina och var en given person i teamet. Jag började fundera över vår dåvarande hovslagare och kunskaperna kring specialskor kopplade till hovledsproblem men visste ingen annan bättre hovslagare och gjorde inget åt den saken då.

I början av oktober bestämde jag och min veterinär att Ninja behövde magnetröntgas för att se om det inte var någon mjukdelsskada hon hade ändå. 16 oktober åkte jag, mamma och Ninja de fyra timmarna med släp enkel resa till Ultuna för magnetröntgen. Det visade sig vara en ligamentskada på hovleden som Ninja hade och prognosen var inte god. Min veterinär rekommenderade ändå vanlig men plan hage med kompisarna, små promenader på hårt och plant underlag och stötvågsbehandling. Sagt och gjort; Ninja stötvågsbehandlades tre gånger med tvåveckorsintervaller och promenerades korta stunder flera gånger i veckan. Vi övade mängder med ledarskap och miljöträning för att åtminstone huvudet på henne skulle få jobba och vår relation utvecklades och blev starkare tack vare detta. Jag bytte även hovslagare till Johan Ljungstorp som är klinikhovslagare på Norrköpings hästklinik. Ringskor med extra sula slogs på fram för att ge så mycket stöd åt ligamentet som möjligt.

Den 19 december skulle Ninja skos för andra gången och min veterinär skulle passa på att titta på Ninja samtidigt. Jag såg det hela bara som en första check på vägen och var därför inte särskilt nervös innan. Jag visste ju hur lång rehabilitering vi hade framför oss och hade således inga förväntningar. Det var isigt och snorhalt på stallplan på kliniken så vi gick till ridhuset. Jag släppte ut Ninja på volten runt mig och hon började trava innan jag hann tänka tanken. Hur mycket jag än ansträngde mig kunde jag inte se någon hälta. Jag tittade på min veterinär och hon såg lika frågande ut som jag. I andra varvet kunde man fortfarande ana något pyttelitet men det här var fortfarande bara två månader sedan magnetröntgen på Ultuna. Det skulle inte vara såhär bra redan!? Ninja såg så stolt ut där hon travade, som att hon hade väntat på just det här tillfället på att få visa upp hur mycket bättre hon var! Min veterinär började prata om att jag kunde börja skritta henne uppsuttet och jag förstod ingenting. Skulle jag få rida min häst? Det var den bästa julklapp jag hade kunnat drömma om.

Jag gjorde direkt upp en lugn men ordentlig igångsättningsplan i huvudet. Jag kände ett ansvar. Nu hade Ninja gjort sitt för att bli bättre, då var det dags för mig att guida henne vidare för att ligamentet skulle fortsätta att läka och byggas upp. Jag bestämde att vi bara skulle skritta de kommande sex veckorna, december och januari ut. Vi skulle fortsätta med våra promenader först tre sen två gånger/vecka, lägga in uppsuttna skrittpass först två sen tre gånger/vecka, tömköra en gång/vecka och så vila en. Fokus skulle ligga på avslappning, halter, liksidighet och rakriktning. Att sakta, sakta börja bygga upp muskler, leder och ligament igen. Hela hösten hade vi påbörjat detta arbete från marken, nu var det dags för del två.

Och nu står vi här! Fem veckor har passerat på igångsättningplanen och på torsdag den 1 februari är det dags för återbesök hos hovslagare och veterinär för att se hur allt utvecklats. Sussie har varit med på distans hela hösten, via telefon, mail och även såklart genom hennes två väldigt välskrivna och lättförstådda böcker. Faktum är att jag och Sussie aldrig ens träffats men det känns ändå som att vi känt varandra länge, förstår varandra och framförallt så tror hon på oss och har en fantastisk förmåga att se helheten.

Sussie och jag har satt upp två huvudmål för våren: bygga och betäcka! Ninja ska byggas upp för att hålla som ridhäst fram till dess att det förhoppningsvis är dags för fölning våren 2019. Hon ska nämligen betäckas framåt sommaren och då förhoppningsvis ha de bästa förutsättningarna för att orka bära ett föl under elva månader. Ninja är 18 år i sommar och min plan har hela tiden varit att någon gång ta föl på henne för att ha kvar något den dagen hon inte finns kvar längre, som ändå är en del av henne. Jag la lite försiktigt fram mina fölplaner till Sussie men hon bara i sann Sussieanda utbrast ”det är klart du ska betäcka”! Det är det som är så fint med det uppbyggande arbetet, det passar alla hästar oavsett disciplin och oavsett mål!

Likes

Comments

Ninjas vardag, Träning

Kan inte beskriva idag på ett annat sätt. Ni får en bildbomd i ett försök att summera:

Minus tio grader, strålande sol, lite dimma, pastellfärgad himmel, glad och lugn häst, en bra övning á la Susanne Widner och det blir en fullkomlig home run. Jobbmässigt har det varit en riktig skitvecka så att få avsluta den såhär. Det ger energi så jag klarar mig resten av månaden. Åtminstone!

Jag hittade en ny favoritövning i Susannes bok! Började med att skritta fram på lång och halvlång tygel på långa raka linjer i båda varven innan jag började övningen. På spåret, snett igenom och rätt upp. Fokus på rakställningen på linjerna redan från början. På medellinjen hade jag ställt ut koner på tre ställen att rida igenom. Övningen går ut på att från de tre ställena på medellinjen lägga en tiometersvolt åt höger eller vänster. Två gånger åt svåra hållet (vänstra) och en gång åt lätta (högra) varje gång man vänder upp för att stärka den svagare sidan. Jag adderade även en halt mellan varje konpar innan volten. Det kan ha varit vårt bästa pass, kanske någonsin. Jag hade en plan, red med fjäderlätt kontakt från början och Ninja trivdes och trampade på så glatt utan att stressa upp sig! Min fina! Nu är jag så ridsugen så jag nästan spricker. Snälla, snälla snön. Kan du inte stanna lite längre än vad väderprognosen visar?

Likes

Comments

Ninjas vardag, Träning

Sedan Ninja blev friskförklarad har jag lagt upp veckorna som följer: jag har ridit henne uppsuttet två gånger/vecka. Alla gånger har jag ridit ut. Hon har en dag med hel vila varje vecka (oftast den vardagen när jag har utsläpp och fixar stallet på morgonen innan jobbet) och en dag tömkör jag. Resterande tre dagar promeneras hon och minst en av dagarna promeneras hon för hand minst en timme och minst en av dagarna på hårt underlag, t.ex asfalt som vi har gott om kring stallet. Jag har börjat med att anteckna varje pass för att få det mer överskådligt vad man faktiskt gör och jag försöker minnas att använda appen equilab som registrerar ridpasset när jag rider. Detta upplägg tycker jag har fungerat bra de två veckorna som har passerat och jag kommer att fortsätta med det denna veckan med innan jag byter ut ett promenadpass mot ett uppsuttet skrittpass och låter planeringen se ut så hela januari ut innan jag utvärderar och eventuellt justerar.

Igår var det uppsutten ridning på schemat och inplanerat att gå till ridhuset med stallkompisarna. Ninja har varit med dit en gång tidigare men då promenerades och tränades lite från marken. Ninja var överlycklig! Det absolut bästa hon vet i hela världen är att jobba och ridhus förknippar hon med just det. Hon blir så peppad att hon knappt vet var hon ska göra av sig själv och man behöver hela tiden ge henne nya uppgifter för att hon ska vara fokuserad och inte takta av rena upphetsningen. Vi övade rakställning, halter och liksidighet och skrittade både över och emellan (rakriktning) bommar. På bilderna ovan ser ni en nöjd och faktiskt nog lite trött Ninja! Vi testade ett nytt bett med, men mer om det en annan gång!

Likes

Comments

Planen, Avel

Ninjas plan har ju legat lite på is under hösten på grund av skadan. Jag tänkte att det kan vara läge att uppdatera den i och med det nya året. Jag gick in och läste igenom den för skojs skull och insåg att vi faktiskt kommit en bra bit på vägen. Mål 1. Hitta Ninjas team känns så gott som klart och vilken lättnad det är att inse det! Vi har inte stått helt i stiltje trots den eländiga hösten. Ninjas team består förutom av mig, min sambo och mina tre stallkompisar av följande återkommande fyra personer:

  • Veterinär Carina Ohlson Melin tillhörande Norrköping hästklinik
  • Hovslagare Johan Ljungstorp också tillhörande Norrköpings hästklinik
  • Equiterapeut Linda Söderberg Fång tillhörande Mälarkliniken i Linköping
  • Sist men kanske allra främst nu när jag kan rida igen: vår tränare Susanne "Sussie" Widner. Vi har ju inte ens träffats än men vi ska höras av nu efter nyår och lägga upp en igångsättningsplan med Ninja. Jag har också fått hem hennes nya bok, Uppbyggande ridövningar, och blir minst sagt ridsugen av att kolla i den. Kolla in Susannes hemsida här för mer information. Här är mitt inlägg om hur vi kom i kontakt med varandra från första början.

Sen har vi ju också vår hästtandläkare Torbjörn Lundström. Även om han inte tyckte att Ninja behöver åka tillbaka de kommande tre åren så kommer jag troligtvis aldrig att åka till någon annan och ser honom som en självklar del av teamet.

Mål 2. Bygga upp ett förtroende från marken har vi haft låååång tid att öva på och nog märks det allt. Att promenera Ninja och hantera henne från marken är som en dans på rosor numera. Skämt åsido men det känns som att vi litar på varandra nu och det gör mig så glad. Hon litar på att jag inte utsätter henne för något farligt (även om hon både kan fnysa och dansa på tvären när vi går förbi läskiga saker) och jag litar på att hon inte kommer att slita sig, sticka eller skada mig. Hur vi jobbat med detta sparar jag nog till ett eget inlägg längre fram för att det inte ska bli för långt! Nu gäller det bara att försöka få med detta förtroendet in i ridningen också. Att stanna på kommando och backa för lätt tryck sitter numera och idag övar vi mer på helt andra bitar som att stå lös och inte gå till boxen (där kraftfodret finns) förrän jag säger till och att stå still när jag sitter upp. Det ska bli spännande att följa upp hur det går med det om några månader.

Mål 3. Bygga upp ryggmuskulatur och överlinje och Mål 4. Min sits och inverkan kommer att stå kvar. De känns fortfarande högst aktuella nu när jag kommer att börja sätta igång Ninja så smått. Sista målet att starta en pay and ride finns också kvar, om än lite i periferin. Inte för att jag tror att det är en omöjlighet till sommaren med rätt uppbyggnad och igångsättning. Nej, för att sista målet har uppgraderats till följande:

Mål 5. Betäckning och dräktighet. Japp, jag har bestämt mig för att betäcka Ninja i vår. Redan här skrev jag ett inlägg om mina planer men nu när jag fick klartecken att sätta igång Ninja igen, har jag funderat fram och tillbaka om jag verkligen vill betäcka nu eller vänta ytterligare ett år. Så kände jag bara igår att med min otur så kan både en och sju saker gå fel så att det är lika bra att börja nu 2018. Jag är helt på det klara med att jag vill ha en avkomma efter Ninja. Något att behålla efter henne som ändå är en del av henne. Ninja är 18 år i sommar, betäcker jag i vår kommer hon att vara 19 när fölet kommer och 22 när det är dags att rida in fölet. Skulle det inte ta sig i år eller att det skulle hända något längs vägen så känns inte nästa år för sent heller men då är jag i alla fall förberedd och har gått igenom alla steg en gång tidigare. Vilken hingst del blir har jag ingen aning om. Det blir bara fler och fler alternativ ju mer jag tittar. Jag lovar dock att uppdatera längs vägen!

Likes

Comments

Ninjas vardag, Jennys vardag

Igår red hela stallgänget ut tillsammans! Första gången någonsin. En helt sjuk känsla faktiskt. Ninja skötte sig exemplariskt och gick och småfrustade hela rundan. Så nöjd verkligen och mattehjärtat brann! Vi firade med att försöka få till några festliga nyårsbilder. Det gick ändå hyfsat måste jag säga! Fina bruna trion.

Efterlängtade 2018, vi har stora förhoppningar på dig!

Likes

Comments

Ninjas vardag, Jennys vardag, Skadan, Planen

Ja, ni läste rätt! Ninja är sedan några timmar nästintill friskförklarad och jag får börja rida henne så smått. Jag kan bara inte förstå det!? Hur gick det till?? Det skulle ju ta ett ÅR med rehab innan hon skulle vara tillbaka igen. Det har gått två månader lite drygt sedan vi var på Ultuna och magnetröntgade och vi fick diagnosen ligamentskada. Jag hade inte räknat med att kunna börja rida förrän innan sommaren tidigast. Jag är helt chockad! Hon travade runt i ridhuset på kliniken som hon aldrig gjort annat och såg SÅ stolt ut. "Titta matte, titta jag har inte ont längre".

Min klippa och bästa vän. Det här är den absolut bästa julklappen jag kunde få! ❤

Likes

Comments