Att ställa ut sig själv


Att ställa ut konst kan ibland kännas som att ställa ut sig själv, eftersom jag ofta målar mina djupaste tankar så känner jag mig exponerad under en utställning, även om målningen inte föreställer mig så föreställer konsten mina tankar. Konsten är del av mig.

Om jag inte kan vara ärlig i mitt måleri så känns konsten onödig, som ett slöseri med min och andras tid. Jag vill att det som är levande inom mig, ska komma till uttryck på duken.

När jag lyckats med att förmedla det genuina i mitt måleri, så att det når ut till besökaren på utställningen, då känner jag att jag lyckats med mitt måleri.



Efter en utställning är jag alltid helt utmattad. Att prata om min konst och dela mina djupaste tankar med främmande människor, kan vara en skrämmande känsla.

Att dessutom exponera sig själv när man är högsensitiv, gör mig utmattad. Som tjuren Ferdinand sitter jag helst under korkeken och målar.



Så varför inte måla icke föreställande konst (abstrakt)? Då kan jag bara gömma mig bakom en abstrakt målning och prata om tekniken mer än om mina tankar bakom målningen?

Men... jag skulle bli uttråkad, för samtidigt som berättandet känns exponerande, så finns där en längtar efter det lite djupare samtalet, som kan bli utvecklande för både mig och besökarna, och det händer också ibland.

Att vara ärlig är viktigare för mig än att komma med den senaste tekniken inom konsten eller att vara politiskt eller populistiskt korrekt. Det pretentiösa är ingenting för mig.

När jag målar handlar det om min värld.



Min konst handlar inte om hur många människor som gillar min konst

Min konst handlar om mitt hjärta gillar min konst,

och om min själ gillar det jag gör

Det handlar om hur ärlig jag kan vara mot mig själv


/Nina Björk


Gillar

Kommentarer