Min vardag

Precis som ni läst i tidigare inlägg så har jag inte orkat öppna min dator på flera dagar och därför har jag inte heller gjort det, haha, motivationen för bloggen kommer och går väldigt mycket just nu..

Under veckan har jag iallafall vart i hbg som vanligt, jag har haft ett givande samtal med min terapeut och även haft sista mötet i gruppbehandlingen, eller iallafall med det nya materialet så om två veckor börjar jag standard dbt igen eftersom jag personligen gillar det materialet mer, även fast det är svårare. Jag har även lämnat in mina sista avföringsprover till vc för att kolla min magen och om dem inte hittar något avvikande i proverna så har jag ibs, vilket jag redan själv antagit, men förhoppningsvis får jag väl träffa en dietist om det nu är så. Annars har jag vart i stallet ganska mycket och kommer vara det resten av veckan då jag har en extra häst resterande dagar.

Idag har jag iallafall tvättat massor, städat, rensat, slängt lite skit, ätit, gjort lite yoga, postat paket och tagit en promenad, som slutade med att jag bara satte mig vid ån och andades och njöt av solen som värmde. Försöker verkligen njuta av vädret när de visar sig ifrån sin bästa sidan och naturen nu när det fortfarande är grönt och väldigt färgglatt och fint. Snart ska jag iallafall åka till stallet och fortsätta att bara vara och njuta av det som ändå är. Jag är så glad att jag verkligen lärt mig att vara tacksam för det som verkligen är, här och nu, att minst en gång om dagen uppmärksamma något jag är tacksam för, för är det något jag verkligen insett att jag ångrar i mitt liv är det att jag inte vart tacksam för allt jag haft just där och då... Och förutom att jag ångrar att jag inte lärt mig vara tacksam över det jag faktiskt har haft så ångrar jag också att jag aldrig lärt mig att ta hand om och lyssna på min kropp, precis som det står i bilden under, men som det också står, som jag alltid tänker, det är aldrig försent att lära sig och det är alltid bättre sent än aldrig.


Gillar

Kommentarer

texter, Hästar

Några dagar försent kanske men jag har inte orkat öppna datorn på flera dagar så..
Jag kommer aldrig glömma den nionde september 2015, dagen när en av mina ponnyer fick somna in, ponnyn jag älskade av hela mitt hjärta, ponnyn jag kämpat för i så många år men även ponnyn som tillslut blev väldigt farlig och som alltid känts som mitt största misslyckande..

Jag lovade honom att det skulle vara vi tills döden skiljde oss åt och precis så blev det.
Det rinner en tår när jag ser tillbaka på dessa bilder även fast jag på något sätt nu hunnit bearbeta allt som hänt, eller iallafall jobbar med det..

Det här är den absolut sista bilden på dessa fyra hästar tillsammans och nu är det bara fuxarna som finns kvar.. livet har verkligen sin gång men att förlora djur gör ont, jävligt ont..

Gillar

Kommentarer