Min förlossning

JAG KAN OMÖJLIGT berätta om min förlossning på ett rättvist sätt. Det var underbart, utmanande, stärkande, jobbigt och kul. Som så många andra skulle jag kunna skriva en hel roman om allt som hände och allt jag kände. Det är en berättelse om en positiv förlossningsupplevelse, som blev precis som jag ville. Och det kanske är det som är det viktigaste av allt Alltså att en förlossning absolut kan (och bör?) vara en positiv upplevelse och kan ske på den födandes villkor.

Jag hade alltså höga förväntningar på min förlossning. Jag visste hur jag ville ha det och vad som var viktigt för mig. Allra viktigast var att jag ville känna mig trygg, trodd på och att min kropp skulle få jobba ostört.
I förlossningsbrevet hade jag skrivit:

  • Det är min och Daniels förlossning, vi är jätteglada att ni vill bistå oss!
  • Inget syntetiskt oxytocin varken under eller efter förlossning
  • Vill inte bli erbjuden smärtlindring
  • Nej till kontinuerligt CTG
  • Nej till PH-prov
  • Vill inte bli guidad i krystskedet, jag lyssnar på kroppen
  • Jag väljer vilken ställning jag ska föda i
  • Vill inte att moderkakan ska framskynda
  • Bebisen ska upp direkt på mitt bröst och därefter vill vi vara ifred
  • Vi säger själva till när navelsträngen ska klippas


Vårt bf var måndag den 1 februari och d
en 26 januari jobbade jag min sista arbetsdag.. Hela sista veckan innan bf hade jag bestämt att jag skulle ladda upp inför förlossning med massa mysiga och härliga grejer. Jag var på fotvård, hade en sista tjejmiddag hemma hos mig, var på gravidmassage och av en slump fick vi också en privat snabbkurs i föda utan rädsla-metoden. Jag hade verkligen inte kunnat få en bättre sista vecka som gravid <3

På torsdag den 28 januari köpte vi våra första blöjpaket och satte upp skötbordet på väggen, allt i lugn och ro eftersom att vi tänkte att det i alla fall skulle dröja några dagar till innan bebisen skulle komma.. På eftermiddag och kväll mådde jag lite illa så jag gick och lade mig tidigt. Somnade vid 23.00 men vaknade snart till av en värk. Somnade om. Vaknade av värk. Somnade om. Och så vidare. Kl. 01.00 bestämde jag mig för att jag inte ville sova mer, utan istället vara vaken och ta värkarna. Så i mitt sömntöcken tänkte jag att jag bara skulle gå på toa och sen få lite koll på värkläget, alltså känna hur starka de faktiskt var och hur ofta de kom. När jag tog sats för att ta mig upp ur sängen blev det varmt och blött mellan benen. Oj! "Daniel, jag tror att mitt vatten precis gick", sa jag. Han vaknade på en sekund och jag sprang in på toa och ropade att han skulle följa med så att jag kunde visa vattnet som rann längs mitt ben. Det blev en härligt skrattig och peppig stämning när vi förstod att det hela var igång! Sån härlig start!

Jag bytte till torrt och gick och lade mig igen. Innan jag ringde till förlossningen ville jag klocka värkarna en stund. De kom direkt tre stycken på tio minuterlockade värkarna en stund. Daniel var redan på väg att klä på sig för att åka in till sjukhuset, eftersom han tänkte att det är så man gör när vattnet gått.. Men jag ville absolut inte åka till in än. Vi ringde till förlossningen och berättade läget, men sa också att vi helst ville stanna hemma så länge som möjligt. De ville att vi skulle höra av oss igen om en timme.

Kommande timme satt jag själv i soffan och tog värkar medan Daniel fick sova lite till. Detta var nog den enda stunden på hela förlossningen då jag faktiskt kunde göra annat mellan värkarna. I värkpauserna åt jag banan, svarade på meddelanden på messenger (sa dock inte att förlossningen var igång, det ville vi skulle vara hemligt) och kollade Instagram. Men efter att timmen gått hade smärtan trappats upp och jag gick in till Daniel och sa att jag inte ville vara själv längre. Vi ringde förlossningen så som vi bestämt och sa att vi fortsatt ville vara kvar hemma. Jag fick värkar under tiden vi pratade i telefon och jag andades mig igenom dem. Blev så oväntat glad för berömmet jag fick för hur fint och bra jag andades. De sa att det bara var för oss att ringa när vi ville komma in.





Därefter parkerade jag mig på toalettgolvet. Jag mådde illa och ville vara nära toaletten om jag skulle behöva spy, vilket jag också gjorde. Men annars satt jag bara där på golvet och höll mig i handfatet för att sträcka ut ryggen när värkarna kom. Mellan värkarna gjorde det fortfarande ont, smärtan klingade aldrig riktigt av, så även då satt jag och andades lugnt och blundade. Daniel
satt bredvid mig hela tiden, jag ville ha honom nära mig även om han inte kunde göra något rent fysiskt för att lindra smärtan. Det räckte med att han var där.


Vid 05.30 hade jag 4 värkar på 10 min och jag började känna mig trött av att inte få någon vila mellan värkarna, så vi bestämde oss för att åka in. Daniel packade snabbt som sjutton in allt i bilen medan jag tog en värk i hallen, satte på mig skor och jacka, tog en värk, började gå mot bilen, tog en värk och satte mig i bilen. Det var fullmåne och 25 minusgrader, helt magisk stämning. Det kändes som att alla såg var vi var på väg. Det gick i alla fall förvånansvärt bra att ta värkarna i bilen och vi kunde till och med prata lite mellan dem. Det var fullmåne och 25 minusgrader, helt magisk stämning.


Kl. 06.00 på fredag morgon kom jag in på förlossningen, Här hände de två jobbigaste sakerna och också det som jag gruvat mig för på förhand: dels att Daniel inte fick följa med in så jag fick gå in helt själv och dels att jag behövde göra ett intagnings-CTG (=behöva vara helt stilla och uppkopplad med massa sladdar i minst 20 min). Helst hade jag velat tacka nej till även detta CTG, men har förstått att det i praktiken är helt omöjligt. Jag var väldigt irriterad på det där och tyckte liksom att det borde vara rätt uppenbart att förlossningen var i full gång eftersom jag hade värkar hela tiden. Den vaginala undersökningen var jag desto mer pepp på. Jag tyckte att det skulle bli så spännande att få veta hur mycket jobb vi faktiskt gjort där hemma (även om centimetrar bara är en liten del av något mycket mer komplext, jag vet). Det visade sig att jag var 9cm öppen! Så stolt över det arbete jag gjort hemma! Daniel fick komma in och vi fick vårt rum som troligen var det minsta rummet på hela förlossningen.




Under kommande timmar handlade det om att vänta på att bebisen skulle sjunka ner i bäckenet. Den perioden var värst tycker jag. Värkarna var intensiva och jag fick ingen vila mellan dem, ändå kändes det som att inget hände. Jag stod upp och när värkarna kom lutade jag mig mot en saccosäck som låg på sängen, andades mina 8-10 andetag som en värk tog. Jag var så trött och slut på energi så att benen bara skakade. Önskar verkligen att jag hade kunnat äta något i värkpauserna. Min lärdom av detta är att den här kolhydratuppladdningen som alla pratar om skall tas på allvar. Att ligga ner var dock inget alternativ. När jag låg i sängen vid de vaginala undersökningarna kunde jag inte alls hantera värkarna lika bra, så låg gjorde jag ogärna.

När klockan blev 9.00 typ började känslan förändras. Under värkarna kände jag nu hur livmodern började trycka på nedåt. Daniel har i efterhand berättat att det gick att se hur magen ändrade form under värkarna, han kunde alltså se hur livmodern jobbade. Den här fasen tyckte jag var så häftig och nästan skön, kanske tack vare att jag upplevde att jag inte gjorde någonting. Jag slappnade liksom bara av och lät kroppen arbeta. Jag var som en passagerare. Jag stod och hängde på gåbordet och under varje värk lät jag kroppen böja sig till en båge när livmodern tryckte på nedåt. JSå coolt att kroppen bara gjorde det! Jag gjorde ingenting, bara gav mig hän.. Här kom också det där berömda urvrålet ur mig, inte ett vrål av smärta utan bara ren urkraft.


Efter en stund var det dags att börja krysta. Barnmorskan ville att jag skulle lägga mig på rygg eller på sidan i sängen. Jag kunde absolut inte tänka mig något värre än att ligga ned! Hur skulle då kroppen kunna få kraft? Men barnmorskan insisterade, "jag vill ha dig i sängen så att jag kan förlösa dig" sa hon. Själv tänkte jag att jag ska föda mitt barn, jag ska inte bli förlöst. Vi kompromissade med att jag ställde mig på knä i sängen, en ställning som jag ändå på förhand tänkt mig, även om jag i stunden trivdes bra stående på golvet och gärna varit kvar där (fun fact är att det var så min mamma stod när jag föddes, rakt upp och ned på golvet. Så coolt <3)

Krystvärkarna började ordentligt kl. 10.10 och barnmorskan försökte guida mig, både med instruktioner men också med levatorpress. Jag bad henne att sluta med det, och hon lyssnade. Kroppen visste precis vad den skulle göra av sig själv ändå. Återigen hängde jag bara på och andades. Jag behövde aldrig ta i eller krysta medvetet. Om någon skulle fråga mig hur man gör när man krystar så skulle jag inte kunna svara.
Efter 25 minuter kom till slut hela Betty på en värk <3






Efteråt sa barnmorskan att hon tyckte att det var bra att jag så tydligt vetat hur jag ville ha det och att hon var imponerad över att jag som förstföderska hade haft sån trygghet i mitt födande. Hon tackade också för att hon fått vara med på en helt medicinskt ostörd förlossning, något som hon sa är väldigt ovanligt idag. Det var fint!


Gillar

Kommentarer

Instagram @nikelinds