För omväxlings skull tänkte jag skriva om disney. Har ni hunnit tröttna så är det bara att klicka er vidare. Jag sitter dagligen och tänker tillbaka på stunder jag upplevt på de olika disneyparkerna, på bussen, i soffan, närsom. Så jag tänkte dela med mig utav några av de allra bästa upplevelserna jag haft där. Långt och ointressant inlägg så nu kör vi.

- Den som skett mest nyligen var under det senaste besöket för ett år sen på Disneyland i Anaheim. Det var kväll och vi vandrade runt i Fantasyland, precis intill paraden som lyste upp hela parken. Jag hade precis lyckats övertala min bror och pappa till att vi skulle ställa oss i den 45 minuters långa kön till Alice i Underlandet-åkturen, då den inte finns i någon annan park i världen. En supermysig dark-ride förövrigt. Halvvägs igenom åkturen hamnar man utomhus en stund, precis ovanför köområdet. Detta låg precis intill gången där paraden rullade förbi. När vår vagn glider ut i den ljumma kvällsvärmen är vi på samma nivå som ett ekipage på paraden, där Tingeling sitter. Hon får då ögonkontakt med oss och vi vinkar och ler till varandra. Den känslan var helt obeskrivligt magisk.

- Något som hände för väldigt väldig längesen, kanske 2008/2009 någon gång, var på Disneyland i Paris. Vi var inne på dag två och min kompis Anna och hennes familj skulle den dagen också in till parken och hänga med oss. Jag minns att jag gick hela morgonen, hela förmiddagen, och frågade mamma "När kommer Anna hit?" Jag minns också hur trött hon var på mig varje gång jag frågade. På eftermiddagen någon gång hade vi precis kommit ut från Pirates of the Caribbean och så ringer Annas mamma till min mamma. Hon säger att de är precis i närheten från där vi är. Jag springer ifrån min familj ut på gången och så ser vi äntligen varandra. Vi slänger oss i varandras armar. Vad jag längtat efter henne och att få visa henne runt i parken som jag redan kunde innantill.

- För två år sedan gjorde vi vårat andra besök på Dinsey World i Orlando. Det fanns egentligen ingen särskild stund jag ville nämna, men det speciella med den här resan var att vi spenderade så många dagar i parkerna. Vanligtvis lägger vi undan tre dagar, nu var det sju eller åtta dagar. Att ha en hel vecka kändes som helt oändligt mycket, och vi hann med att göra så mycket. Jag minns sista kvällen när vi var påväg hem. Vi tog färjan från Magic Kingdom till parkeringen. Jag stod i aktern, hängde med armarna över kanten och stirrade på slottet. Fyrverkerierna målade den mörka himmelen, och det gick fortfarande att höra musiken från Main Street. Bara stirrade hela vägen med gråten i halsen och värkande fötter. Ledsen att det var över för den gången, men lycklig över allt vi upplevt.

- Ännu en grej som hände nu senast för ett år sedan. Vi vandrade runt i California Adventure och kikade runt vid alla områden vi ej hunnit se än. Detta var precis innan världspremiären av Live Action Beauty and the Beast, några veckor kanske, så givetvis satt reklam för detta runtom hela parken. Vi passerade vad som såg ut som en biograf, men vi hade ingen aning, så vi gick in för att se vad det var. Vi kommer till en liten väntsal där rekvisita från olika filmer står uppställt. Efter en stund får vi komma in i en stor biosal, det finns både personal och ett gott antal vakter på plats. Alla vi besökare får en skarp varning om att all fotografering och filmning är strikt förbjudet och kommer att polisanmälas om det sker. Vi fattar absolut ingenting. Lamporna släcks och på skärmen dyker Emma Watson och Dan Stevens upp, huvudrollerna i nya Skönheten och Odjuret. Vi får en personlig hälsning om att vi ska få se en superexklusiv förhandstitt av filmen. Så vi får se hela Belle-scenen från filmen. Långt innan alla ni som läser det här fick se den. Jag grinade som jag alltid gör till disneyfilmer, men detta var en helt ny nivå av filmgråt. Fatta hur häftigt det var.

- Detta måste ha varit tio år sedan, jag minns inte helt säkert. Jag hade precis blivit lång nog för att få åka de häftigaste berg-och dalbanorna på Disneyland i Paris, alltså 130 cm. Jag och pappa skulle åka Space Mountain tillsammans och detta skulle vara min första gång att åka en loop. Vad jag minns var jag livrädd och supertaggad på samma gång. Han sa till mig när vi stod i kön att varje gång han åker igenom den första loopen så ropar han "Loooop!" Så jag lovade att också göra det. Vi sätter oss i vagnen och jag fick hjälp med att dra ner mina axelbyglar pga hur liten jag var. Tåget drar iväg i en högre hastighet än jag någonsin upplevt och adrenalinet fick knappt plats i min kropp. Jag ropade som utlovat samma sak som pappa när vi åkte igenom den första loopen. Helt skakis kliver vi ur efteråt och tittar på bilden som togs under åkturen. Jag ville, såklart, åka direkt igen.

Sådär, mina troligtvis top 5 stunder på disneyparkerna. Nog med detta för den här gången, godnatt på er.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tidigare under mina aktiva bloggår brukade jag göra ett inlägg med höjdpunkter från varje månad från det gångna året. Ofta kändes det lite framtvingat då det inte alltid händer speciellt spännande eller viktiga saker. Inte konstant iallafall. Men det har hänt mycket under 2017, för mig väldigt stora saker. Så jag vill upplyfta de händelserna, oberoende på när under året de hände. Jag hoppas ni haft ett fint år och att detta år blir minst lika bra. Gott nytt år på er.

1. Besökte Disneyland i Anaheim, CA (februari/mars).
Detta blev mitt totalt 16:e besök till en av världens disneyparker. Magisk känsla att besöka den plats där Walter Elias Disney själv satt fot en gång i tiden. Det var även just detta som inspirerade mig att ta tag i att resa till de tre parker jag ännu ej besökt med min pappa. Så i november nu i år är det dags att pricka av två av de tre återstående.

2. Såg Coldplay live på Ullevi (juni).
Mitt absoluta favoritband sedan många år tillbaka. Detta var den andra gången jag såg de live, och precis som första gången var Marcus mitt sällskap. Sjukt häftig upplevelse, deras konserter är ren magi.

3. Flyttade hemifrån (juli).
Detta skrev jag ett långt inlägg om, men jag ville lyfta det igen.

4. Åkte till Malta med Nanna (juli).
Det som var speciellt med denna resa var att det var min första resa utomlands utan min familj. En helt underbar resa med en minst lika underbar människa i min närhet under hela veckan.

5. Blev fast anställd på jobbet (september).
Lite förtjänad stolthet över detta.

6. Hälsade på Nanna i Aberdeen (oktober).
Långdistans suger rejält, men träffar som den vi hade över helgen då hon fyllde år gjorde det så otroligt värt all väntan och saknad.

Likes

Comments

En del av er kanske minns att innan jag startade den här bloggen så hade jag en blogg där jag endast skrev om ämnen som rörde hbtq+. Jag vill inte bygga upp den här bloggen på samma sätt, men då jag är hbtq-person så är det ändå en viktig del av mitt liv och det är otroligt viktigt för mig att prata om det. Speciellt eftersom just bisexualitet tyngs av många dumma och osanna myter och gör att bisexuella människor, inklusive mig själv, lätt blir missförstådda och felstämplade. Detta leder i sin tur till psykisk ohälsa hos många bisexuella (även andra hbtq-personer, men i det här inlägget vill jag lägga fokus på just detta). Många studier visar på att bisexuella, främst tjejer/kvinnor, löper mycket hög risk för depression, panikångest och även självmordstankar. Av just den här anledningen är det så viktigt för mig att prata om det.

Jag insåg att jag tyckte om både tjejer och killar när jag blev förälskad i en nära vän till mig när jag gick i mellanstadiet. Hennes negativa reaktion var en anledning till att jag sprang tillbaka och gömde mig i garderoben, men det var långt ifrån den enda. Jag började höra mer och mer av folk runtom mig om att det är onormalt att vara lesbisk, att vara bög, att vara bi, att vara trans. Under större delen av högstadiet försökte jag intala mitt osäkra jag att jag var hetero. Jag var inte onormal. Jag fick inte vara onormal. I nian upprepade sig samma händelse som inträffade i sexan. Skillnaden var att hon tillsammans med ett fåtal andra vänner jag berättade för lyckades sprida det till halva skolan. Mina parallellklasser visste alltså nu om att jag var bisexuell, och hela min klass såklart. Jag fick för första gången en panikångestattack, följt av månader av självmordstankar.

När högstadiet äntligen var över och det var dags för gymnasiet kände jag mig både lättad och nervös. Det var under den sommaren som jag startade min gamla blogg där jag skrev om hbtq+. Jag trivdes i min nya klass, bara tjejer och alla var supertrevliga. Vändpunkten för min osäkerhet kom bara några dagar in i första ring när vi var påväg in till en lektion. Jag hade precis satt mig ner när två tjejer kom fram och sa att de läst min blogg och att de verkligen gillade den. De nämnde inte ens att jag är bisexuell. Det var som att jag äntligen var normal, jag kände mig så accepterad. Jag tänker ofta på hur det hade kunna vara om den där stunden hade kommit några år tidigare. Att jag hade sluppit perioden då jag mådde som allra sämst. Tänk om den aldrig hade kommit, tänk om det hade fått gå så långt att mina självmordstankar övergick till ett lyckat försök. Det skrämmer mig, för det är verkligheten för så många hbtq-personer som faktiskt har tagit sina liv pga den psykiska ohälsan som samhället och dess människor lägger på ens axlar.

Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort i mig själv. Jag har en egen lägenhet, ett jobb som jag älskar, otroligt fina vänner och familj, världens vackraste flickvän. Trots detta får jag utstå mängder av fördomar gällande att jag är bisexuell. Jag vet att jag inte är ensam om detta heller. Det antagandet folk oftast gör nu när jag är tillsammans med en tjej är att jag har "blivit gay". Eftersom jag har en partner som är tjej så är jag inte bi längre. Med denna logik så kan en människa alltså endast vara bisexuell om den har både en kvinnlig och en manlig partner samtidigt. Jag är lika mycket bi oavsett om jag är tillsammans med en tjej eller en kille, jag är lika mycket bi oavsett om jag ligger med en tjej eller med en kille. Dessutom antar många att bisexualitet fungerar såhär: En attraheras till både tjejer och killar precis lika mycket och på samma sätt genom hela livet. I verkligheten behöver detta inte alls stämma. Sexualitet kan vara flytande, i perioder kan en bara vilja ligga med tjejer, ibland bara med killar. Personligen dras jag inte till killar på ett romantiskt plan, jag har under många år bara varit tillsammans med tjejer för att jag bara är så. Men jag attraheras fortfarande till killar, även om jag inte vill vara tillsammans med en. Jag ber alla som läser att aldrig göra såna här antaganden om någon. Det kan verkligen såra.

Det fick bli ett långt inlågg, nu ska jag försöka sova bort min feber. Ha en fin helg alla.

Likes

Comments

Tourettes syndrom. Definition: en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som visar sig genom upprepande reflexliknande rörelser och läten som kallas tics. Många förknippar detta med att okontrollerbart slänga ur sig fula ord. Detta är faktiskt i de flesta fall inte hur det ser egentligen ut. Symptomen börjar ofta yttra sig i tidig ålder, runt 7-års ålder ungefär, med överdrivna blinkningar eller ryckningar i ansiktet. Detta övergår sedan till tics i andra delar av kroppen och även vokala tics.

Varför skriver jag från ingenstans om detta? Om er gissning var att jag själv har tourettes så gissade ni rätt. Jag har haft det nästan så länge jag kan minnas, iallafall från någon gång på lågstadiet minns jag att det började. Då förstod jag såklart inte vad det faktiskt berodde på, det var ett antal år sedan som alla bitar föll på plats. När jag förstod varför det inte gått över på mer än 10 år. Fyfan så jag skämdes för det under en lång period, mina höljudda ofrivilliga harklingar, rycken i mina ögonbryn som får det att se ut som att jag flirtar med varje person jag får ögonkontakt med. Kan inte minnas hur många olika tics som kommit och gått genom åren.

Nu har jag lärt mig att skratta åt det, även hur jag i så stor utsträckning som möjligt ska dölja det när jag är utanför lägenheten. Vill ägna några rader åt mina föräldrar: Jag vet att det säkert har sett urlöjligt ut när jag har ticsat fram och tillbaka under min uppväxt, och jag förstår att ni har sagt åt mig att bara sluta. Men jag kan inte. Jag har aldrig kunnat och kommer förmodligen aldrig kunna det. Snälla förstå kära ni.

Nu ska jag krypa ner i sängen. Hoppas ni sover gott alla fina där ute.

Orelaterad bild från Halloween.

Likes

Comments

För precis en vecka sen låg jag här i soffan och var tio gånger tröttare än jag är just nu. Anledningen var att jag dagen innan flugit hem från Skottland. Om jag ej nämnt det redan här så har Nanna flyttat till Aberdeen för sitt andra universitetsår. Eftersom det förra helgen var hennes 20-års dag hade vi sedan en tid tillbaka planerat att jag skulle komma och hälsa på. Trots att vi endast varit isär en månad sen hennes flytt så hade jag fjärilar i magen hela vägen från Arlanda till hennes studentkorridor, i ren längtan att äntligen få se henne igen. Att Aberdeen var en riktigt fin och mysig stad var självklart ett rejält bonus, men att umgås och fira hennes avsked till tonåren var givetvis höjdpunkten.

Långa promenader i regnväder. Hälsa på allt folk i korridoren, hastigt växla mellan svenska och engelska. Ut i regnet igen för att få se skolan. Äta ute för löjligt låga priser. Skynda till havet innan solen går ner. Hem och somna tillsammans. Tre dagar gick som på ett ögonblick, klyschigt nog. Två månader kvar tills vi möts på Arlanda. Långdistans är inte kul, men satan vad en verkligen uppskattar den tid vi väl spenderar tillsammans. Kommer lägga upp några töntiga och fina bilder vi tog för lite minnen skadar aldrig att snyfta åt emellanåt.

(Idag är det dessutom hela 1,5 år sedan vi blev tillsammans, jag älskar dig något otroligt Nanna.)

Likes

Comments

Ingen som känner mig kan möjligtvis ha missat min löjliga kärlek till allt som har med Disney att göra, speciellt Disneyland. Fram till jag var ungefär 15 så hade jag endast besökt Disneyland i Paris. Nog för att det var sammanlagt ca 10 besök i dåläget men iallafall. När jag då gick i nian tog Pappa med oss till USA. Det huvudsakliga syftet var trot eller ej inte att besöka Disney World, men såklart skulle vi dit några dagar. Att gå från pyttelilla Disneyland i Paris till galet enorma Disney World var ren eufori för mig. Då vi endast spenderade tre dagar av redan där minns jag att jag sa till mig själv påväg ut från parken den sista kvällen att jag ska komma tillbaka någon gång. Jag måste komma tillbaka.

Ungefär tre år senare tar pappa upp Florida igen, denna gång med oavkortat åtta hela dagar på Disney World. Det kan ha varit bland de absolut bästa dagarna i hela mitt liv. Jag minns tydligt hur jag där och då kände längtan till att upptäcka de andra disneyparkerna på samma sätt. I ett tidigare inlägg berättade jag om när vi besökte Disneyland i Kalifornien tidigare i år. Vi visste inte då att det fanns totalt sex stycken parker i hela världen, vi trodde vi bara hade två kvar och inte tre. Men redan då på hotellsängen mellan parkbesöken satt jag och pappa och hypeade över massor av youtubeklipp på åkturer från disney i Asien. Mitt uppe i redan existerande lycka längtade vi efter nästa gång.

För några dagar sedan fick jag ett ryck, varför vet jag inte. Varje kväll den här veckan har jag samlat all info jag kan om inte bara Disneyparkerna i Asien, utan även flygresor och hotell och allt möjligt. Mitt största mål i livet just nu är att besöka alla sex parker. Och jag ska checka av alla tre resterande parker på en och samma resa. Geografiskt är det inte ett särskilt långt avstånd mellan Hong Kong, Shanghai och Tokyo. Dyrt och tidskrävande som fan kommer det bli, men jag måste göra det. Detta är något jag undermedvetet har drömt om sedan jag satt i mammas famn och hälsade på mössen från Askungen när jag var ett år gammal för första gången på Disneyland i Paris. Och för att pusha mig själv till att faktiskt göra detta lyssnar jag på legenden själv: Alla våra drömmar kan slå in, om vi har modet att fullfölja dem - Walt E. Disney.

Likes

Comments

För precis tre veckor sedan låg vi på hotellsängen och svettades av den varma och fuktiga luften från balkongen. Kastade av täcket i en suck. Hennes läppar smakade saltvatten när vi kysstes godnatt.

Det var bådas första gång på Malta, otroligt spännande ö. Häftig arkitektur, turkosblått havsvatten, trevliga människor. Många middagar vid olika resturanger längs med hamnen. Långa promenader med fina utsikter. Trots att vi låg i solen lika länge blev hennes hud vackert gyllenbrun medan jag brände bort hela mina lår redan dag nummer två. Kändes så overkligt att ha väntat på den där resan i över ett halvår, och plötsligt stod vi där. Vi stod där. Jag pratade med en liten krabba på stenväggen bredvid stegen ner till havet och Nanna försökte hålla balansen trots de kraftiga vågorna.

Nu är semestern över. Mina fräknar börjar tona bort och min (knappt) bruna hud likaså. Känns lite skönt att komma in i jobbrutiner igen, nog för att jag borde ha sovit för ungefär två timmar sedan för att orka gå upp klockan sex imorrn.. Men jag gör ett nytt försök imorrn. Godnatt på er alla fina.

Likes

Comments

Som uppvuxen med röda bussar nära inpå röda linjen måste jag erkänna att det är lite ovant att nu hoppa på de blåa bussarna och bo vid gröna linjen. Området är lugnt och väldigt trivsamt. Tre minuters promenad till närmsta mataffären med han trevliga killen som känner varenda jävel i precis hela området. Solen lyser in i sovrummet varje morgon och går ner över tv-skärmen i vardagsrummet varje kväll. Har äntligen tömt den sista lådan och sista kassen som jag släpade med mig hit för ett par veckor sedan. Halva mitt skafferi består av pasta och choklad i olika former. Lillhamstern min är mitt främsta sällskap nu när katterna inte längre kutar kring fötterna. Jag lyckades ändå. Jag har flyttat hemifrån.

Likes

Comments

Så, den senaste veckan har varit händelserik. Förutom att jag och Marcus spenderade några dagar i Göteborg och såg Coldplay för andra gången, vilket var helt magiskt, så fick jag ett samtal på tågresan hem därifrån. Det var en kvinna som arbetade på bostadsförmedlingen. Hon berättade att jag står först i kö till en lägenhet jag ansökte om för någon månad sedan. I ren chock började jag slå på stackars Marcus som bara försökte spela på sitt Nintendo för jag visste inte riktgt var jag skulle ta vägen. Så fort jag kom hem följde jag hennes instruktioner för att få ett sista och slutgiltigt godkännande och mailade över lite information angående mitt jobb. Hade faktiskt lite svårt att sova den natten.

Dagen efter sitter jag hos min gudmor, som även är min fantastiska frisör, när mobilen återigen ringer. Fick veta att jag är godkänd för lägenheten och det enda som återstod var att skriva på kontraktet. Resten av tiden där fick jag många goda råd angående flytten, bland annat att jag nu bör bli stammis på ÖB. På onsdag denna vecka ska jag till deras kontor för att skriva kontrakt. Flyttar in redan nästa helg. Är nervös och helt sinnessjukt taggad. Det är sommar och livet är fint.

Alla hyllor i mitt rum är halvtomma, hela vardagsrummet är fullt av flyttkartonger proppade med köksprylar. Tänker på hur mycket jag kommer sakna att ha två katter springandes vid fötterna, men hur skönt det blir att kunna spela på munspelet helt ostört. Vet inte om jag var den enda som trodde att alla flyttade hemifrån vid 18-års ålder när jag var liten, men flyttar ut som 20-åring så mitt yngre jag hade kanske inte varit superbesviken iallafall. Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in ännu, ligger bekvämt på sängen i samma rum som jag levt i hela mitt liv medan jag skriver detta. Side note: Det var över två år sedan jag tog körkort nu. Blir fast anställd på jobbet efter sommaren. Är jag vuxen på riktigt nu? Fan vad läskigt. Och fan vad kul.

Likes

Comments

För några dagar sedan fyllde jag 20 år. Vaknade av att pappa kom in med ett meterlångt paket på min säng, det var den där alldeles för dyra sparkcykeln som jag önskat mig. Idag tog jag den ut på en första tur i gassande sol till och från jobbet. Detta är bland annat varför jag inte känner mig vuxen alls, en av jävligt många anledningar.

Kom till jobbet den morgonen och det första som hände var att jag och Ilaria slängde oss i varandras armar, det var nämligen hennes födelsedag också. Vi sa inte ens grattis till varandra, vi bara stod där och log och kramades. Senare under dagen kom chefen och gav oss båda en varsin superfin blombukett. Ungefär samtidigt ringde även blomsteraffären och sa att jag hade ett blommogram som väntade hemma på mig, från min absoluta favorit och hennes mamma. Middag på O'learys med närmaste familjen och släkten. De presenter jag fick medan vi satt där inkluderade mest pengar, godis och även en burk slime från min kära bror.

Dagen efter följdes av spa med Nanna. 37 grader i poolen på taket, upp till 20 grader i luften. Det fanns inte mycket en kunde klaga på just där och då, förutom hur brun hon lyckades bli på fyra timmar medan jag endast fick en knappt synlig rand. Jag är nog inte ensam om att aldrig veta vad jag ska svara när en fyller år och folk frågar "Hur känns det?". Jag känner mig lika mycket inte-vuxen som jag har gjort hela livet. Men fan vad härligt firande jag fick uppleva ändå.

Likes

Comments