Tredje gången gillt, nu hittar ni mig på http://fotofantasten.blogg.se

Två dagar innan bröllopet drog Sanels best man, en vän till Sanel och min bror med Sanel till stan för att äta lite gott och ha en trevlig kväll, en lugnare svensexa med andra ord. Dock blev det inte så värst "lugnt" - Sanel blev bjuden på alkohol och min kära broder lyckades med (den svåra) uppgiften att supa honom under bordet, och det rejält.

Så hela fredagen låg Sanel till sängs och mådde pyton, så han fick bli hemma medan jag åkte iväg till bröllopslokalen för att pynta. Under dagen fick jag så otroligt mycket hjälp av framförallt Emma och min mamma: Emma susade omkring i lokalen, upp och ner från en ranglig stege, fick upp 'pompoms', banderoller och lyckades dessutom skapa en rejäl ballongbåge (något som faktiskt Sanel önskat flera månader tidigare men som jag inte hade en aning om hur man ordnar, men Emma fixade det!). Mamma hade redan dagen innan börjat med maten och fortsatte även hela fredagen - dubbelmarinerad oxfilé med potatisgratäng skulle det bli till varmrätt och pannacotta till efterrätt, så det var en hel del att göra.

Vi hade också den stora turen att mina föräldrar är bekant med en dam som jobbat inom restaurang hela sitt liv, så hon kom och hjälpte oss att få i ordning dukning m.m. Även Åsa, Jessica och Jennifer dök upp och hjälpte oss med dekorationerna.

Mamma hade frågat mig flera månader innan bröllopet om jag ville ha den bröllopskrona som mormor hade burit på sitt bröllop - en grön, ståltrådskrona som, tyvärr, inte alls var i min stil. Men så att den ändå kunde vara med på bröllopet lade både mamma och framförallt pappa ner mycket tid på kronan så att den kunde passa in på vårat bröllop. Den sprayades i silver (våra temafärger var, som ni kanske redan gissat utifrån bilderna, mörkrött, vitt och silver), de hittade 2 runda speglar att ställa den på, pappa knåpade ihop ett mörkrött pärlband att ha i botten och dekorationspärlor köptes in till kronspetsarna. Som pricken över i:et stoltserade två kärleksduvor på toppen.

Jag blir rörd av all kärlek och omtanke som ligger bakom och kronan blev verkligen jätte fin! Den är numera bosatt i ett glasskåp här hemma

Vi spenderade hela dagen i lokalen med att fixa och dona, hittade en bra plats att fota gruppbilderna på och när vi tillslut lämnade bygdegården vid 21-tiden åkte jag och Jessica iväg för att slänga ett öga på en fotoplats i grannstaden dit vi planerade att fota porträtten.

När jag väl kom hem till sjuklingen kändes allt väldigt bra. Vi låg i fas, allt hade hunnits med och det var bara att vänta in morgondagen!

Haha ja, då var det några veckor sedan sist igen, jag som varit inställd på att hinna uppdatera bloggen ordentligt kring bröllopet och kring våra dagar i Stockholm. Men det har verkligen gått i ett sedan bröllopsdagen: hela fredagen gick åt att pynta lokalen, lördagen var det dagen D, söndagen städades det och mån-tors var vi iväg till Stockholm. När man väl hunnit landa efter resan åkte jag på en riktig vrålförkylning och i torsdags åkte Sanel tillbaka till Bosnien - full fart!

Men nu när allt har hunnit lägga sig lite tänkte jag skriva några inlägg kring bröllopet och resan, det kommer dyka upp nu i veckan som kommer :)

Men om vi ska hoppa tillbaka till i torsdags:

Sanel bor, som jag tidigare förklarat, i Bosnien och är inte svensk medborgare, så han får bara stanna här i max 90 dagar innan han måste återvända till Bosnien, stanna där 90 dagar och sen får han åter besöka Sverige. Jag har mått extra dåligt inför just den här gången när han skulle åka tillbaka: vi kommer inom kort söka uppehållstillstånd till Sanel så att han kan få komma och bo med mig här i Sverige.

Först trodde vi att han skulle behöva vänta i Bosnien under handläggningstiden hos migrationsverket - vilket tar 14-20 månader(!) och att vi skulle behöva söka extra för att Sanel skulle få komma på besök hit under den tiden. Jag ställde in mig på att resa med till Sarajevo, förberedde både plan B och C om han ändå var tvungen att vänta kvar i Bosnien - planerade hur jag i värsta fall kunde dela upp min semester under året och besöka honom med några månaders mellanrum osv.

När Sanel åkte i torsdags var jag så förtvivlat ledsen. Med allt kring bröllopet och Stockholmsresa hade jag inte mentalt hunnit ställa in mig på att vara utan honom, och jag visste inte när han skulle komma till Sverige nästa gång. Om 3 månader? 1 år, 2 år..?

Men så mejlade jag till migrationsverket och frågade hur det låg till, var han tvungen att vänta kvar i Bosnien tills allt var klart? Jag fick faktiskt svar innan 1 timme gått: han får fortsätta komma och stanna i 3 månader! Så. Jäkla. Underbart! Helt plötsligt släppte så mycket ångest, funderingar och tankar. Han kan komma hit och fira våra födelsedagar, jul & nyår i december, vi kan planera hur vi ska spendera semestern nästa sommar och jag behöver inte vänta en dag längre än 90 dagar för att få se honom igen.

Jag vågar absolut inte ta ut någon seger i förskott - jag är rädd för att något skulle gå fel i processen. Att Sanel eller jag skulle få hjärnsläpp under intervjufrågorna från migrationsverket, att vi missar skicka in något viktigt papper eller att något annat skulle hända. Men just nu känns det för första gången på länge faktiskt bra. För min del kan processen få ta 3 år om det skulle vara så - han får fortsätta komma till Sverige, vi har varandra och det löser sig alltid i tillslut!