Jag hatar dig. För sättet du förstör allting du rör.
Sättet du får alla att känna sig otillräckliga.
Jag hatar dig för att allting hela tiden ska handla om dig.
Jag hatar dig för att du aldrig märker mig.
Jag hatar dig för hur du ser ut och hur du går.
Jag hatar dig. Så jävla mycket hatar jag dig, Nelly lundin

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Jag vet inte vart jag ska börja. 

till en början vill jag be om ursäkt för att jag inte skrivit här på en halv evighet, inte till er som tvingas läsa mina miserabla ord, mest till mig själv som fått stå ut med alla tankar utan ett konkret ställe att ventilera mig på.

Jag har inte vetat hur jag ska få ner tankar till ord, det vet jag fortfarande inte, men jag ska försöka.


Jag finner ingenting bra i mig själv längre, hela jag är miserabel och värdelös. åtminstone är det så det känns. 
Det känns som att oavsett vart jag befinner mig så är jag en börda och ivägen för andra människors rutiner.. Ett vägarbete mitt i helsingborg stad, som alla önskar bli färdigt för att underlätta sin drive till arbetet. Men det mest ironiska med det hela är att jag mår nog mer dåligt över faktumet att jag mår dåligt för att jag ogillar mig själv, än vad jag gör utav att ogilla mig själv. Att jag inte kan acceptera och uppskatta mig själv längre, att jag inte längre kan finna ett värde i mina ord, handlingar, tankar och aktioner, det gör mig ännu mer besviken på mig själv. När jag står här och predikar om individens värde och inte själv kan hitta det...

Jag vet inte vad jag ska skriva för att få ner allt jag har i hjärnan. Men min självbild har blivit så kass...


Att titta mig i spegeln har blivit som att stå på en soptipp. Man inser hur vidrigt allting blir när man lägger ihop det, och hur man själv bidragit för att denna hög av skit skall eskalera och förkorta horisonten med flera kilometer. 

När jag står framför spegeln så vill jag förändra allt och allt som jag ser i den. Jag vill sudda bort de ärren som stämplats på min kropp, som numera påminner mig om allt ont jag fått utstå, och vad jag utsatt mig själv för. Jag vill rätta till tänderna och göra mitt leende vackert, såsom hennes leende är. Jag vill smala till kinderna och ge mitt ansikte lite konturer, som hennes ansikte inte saknar. Jag vill flytta bak underkäken och på så sätt ändra min ansiktsform till något som är mer idealt och eftersträvat. Jag vill fylla brösten så de syns som hennes gör. Jag vill bredda ut höfterna, och ge mig själv lite former så jag inte längre bara är ett streck på ditt papper. Jag vill trycka ut rumpan, så det syns att där finns någonting att uppskatta. Jag vill göra mina fötter mindre för att inte ha de största fötterna av alla mina tjejkompisar.....
Men mest av allt, så vill jag sluta längta efter att bli någonting jag inte är. Jag är inte hon med konturerade kindben, raka tänder, släta ärrfria lår, vackert leende, stora bröst, breda höfter, stor rumpa, små fötter... Jag är Nelly Lundin... Och en dag, ska jag vara nöjd med det.. Men inte just nu.. 

Likes

Comments

Har så många tankar, så många känslor. Jag känner hur mitt hjärta bultar snabbare än vanligt, hur mitt huvud får ont av allt tänkande, hur min mage jobbar som en jävla fabrik. Jag är så fylld av så mycket, men jag får inte ut det. Jag vet inte vad jag sks säga. Jag vet inte vad jag känner. Jag vill tänka och komma fram till något och prata om det. Men jag kan inte. Jag känner mig bara verkligen så tom och förkrossad och bara helt meningslös typ? Jag vet inte. Jag känner att jag hatar allt och framförallt mig själv just nu. Mer än något annat. Jag kan inte känna kärlek. Bara frustration och ilska konstant. Så här har jag inte känt sedan min depression när jag var tillsammans med Isak.. för flera år sedan.. varför kan jag känna så här igen? Jag vill inte...

Likes

Comments

Jag känner mig så jävla fucking ensam. Så jävla bortglömd och borta. Jag vill bara vara någons prio.. som de vill spendera all sin tid med.. men jag känner inte det längre. Jag känner mig bara så jävla ivägen och ensam och jobbig och konstig. Jag vill inte mer.

Likes

Comments

Stanna med mig.
Jag är livrädd att förlora dig.
Jag är livrädd att ditt nybyggda pussel inte kommer behöva min pusselbit.
Jag är livrädd att du ska glömma mig.
Jag vet om att jag klarar mig, det har jag gjort länge.
Men jag vill inte behöva klara mig. Jag vill inte behöv glömma dig.
Jag vill inte börja om.

Stanna med mig.
Upplev det du vill uppleva, men gör det med mig.
Res jorden runt med mig, köp en lägenhet med. Gör allt det du vill... men snälla stanna med mig..
låt mig göra det med dig, låt mig vara din räddning, så som du är min.

Varje sekund jag har, ska jag älska dig.
För är det något vi inte har så är det tid.
Låt mig älska dig.

Men jag ber dig inte stanna, för det vore att be dig om någonting du inte vill göra. Så jag låter dig gå.. men snälla stanna..

Helvete

Likes

Comments

​Jag är inte som alla andra. Min hjärna fungerar inte på samma sätt som din gör.
Det är kanske fel formulering, det blir väl som att antyda på att alla andra fungerar på precis samma sätt, men att bara jag skiljer mig från dem. Alla fungerar självklart olika, men ibland blir jag lite för mycket. 

​Mina känslor​ styr allting, och det jag känner, känner jag extremt mycket. När jag är glad är jag överlycklig, när jag är ledsen så är jag förtvivlad, när jag är arg så är jag förbannad, och när jag är osäker är jag helt vilse. Detta gör även att när jag ogillar, så hatar jag. Och när jag älskar, så är mitt hjärta större än vad jag egentligen orkar eller får plats med. 
​Ibland tänker jag mig inte för, ​och då kan det bli fel, det kan faktiskt förstöra väldigt mycket. Ibland säger jag saker jag inte borde, och när jag sagt det så ångrar jag mig och skäms, blir arg på mig själv, och utagerar på någon annan. Det handlar inte om att jag är arg på dig, jag är bara helt enkelt arg (jävligt förbannad) på mig själv. 
​Ibland blir jag rädd​, och då kan jag utagera min rädsla som utformar sig i ett försök till bekräftelse. Om jag inte får den bekräftelse jag i rädslans stund behöver, så blir jag fullkomligt vilse. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, och jag börjar genast tänka att du kommer lämna mig. När jag blir rädd så tänker jag mig inte för, och då säger jag saker jag inte borde, sen blir jag arg på mig själv och skäms, och utagerar ännu mer på dig för att jag helt enkelt är korkad.
​Ibland är jag krävande​, ibland behöver jag blommor och choklad, ibland behöver jag att du hör av dig, bara för att få prata med mig, ibland behöver jag att du bara kommer till mig och överraskar mig för att du vill spendera tid med mig, ibland behöver jag bara att du påminner mig om att du tycker om mig och att du inte kommer lämna mig. När jag blir krävande så vill jag ha bekräftelse, om jag inte får bekräftelsen så blir jag rädd, när jag blir rädd tänker jag mig inte för.... osv osv
​Ibland hatar jag mig själv​, ibland vill jag inte prata med dig, ibland vill jag inte prata med någon, för ibland hatar jag mig själv, och då kan jag inte för hela mitt liv förstå varför du skulle vilja vara med mig, prata med mig, tycka om mig eller någonting. Ibland hatar jag mig själv, och när jag hatar mig själv så blir jag krävande, när jag blir krävande så kan jag lätt blir rädd, när jag blir rädd så tänker jag mig sällan för, för att då styr mina känslor allting.

​Det blir inte lättare än så här,​ så förlåt till alla som någonsin måste vara i min närhet. Anpassningen är svår, och kräver tid och engagemang, men framförallt jävligt mycket kärlek. Det är jobbigt till en början, kanske alltid... men ​Ibland älskar jag, och då älskar jag dig oändligt. 

(En del av mina diagnoser pt.​1


Likes

Comments

Allt är rätt så Que just nu, fast ändå sjukt tydligt.

Du hade inte kunnat komma mer lägligt, du hittade mig precis i tid. Precis när jag var som mest ensam, när jag var som mest sjuk och precis när jag inte kunde se något annat än mörker, så kom du. Du höll mig sällskap, du frisknade till mig, och strålkastarna från din bil lös upp en vilsen person i ett nattsvart mörker.
Du hade inte kunnat komma mer lägligt.

Du hade inte kunnat ge dig av mer olägligt.
Precis när du blir en trygghet, precis när du visar de mest vackra färgerna av en destruktiv regnbåge, precis när du för första gången hittar något bekvämt att luta dig på, så ska du ge dig av.
Du ska ta tryggheten och vill behålla den på distans, du ska flytta regnbågen till en plats bortom horisonten där jag inte längre kan se dess vackra färger, och du flyttar det bekväma föremålet till någon annan som kan hålla det stadigt för dig att luta på.
Du hade inte kunnat ge dig av mer olägligt.

Men jag har gjort ett val.
Jag har valt att låta dig hålla mig sällskap, att låta dig friskna till mig, och låta dina strålkastare från bilen lysa upp mig.
Jag har valt att låta dig bli en trygghet, jag har valt att öppna ögonen för din vackra regnbåge, jag har valt att låta dig luta på mig.

Snart sitter jag själv igen, snart blir jag nog sjuk igen, snart tar batteriet slut på din bil och strålkastarna slocknar.
Snart ger du dig av.

Men jag har valt att låta det ske, för att få vara dig nära, vara frisk, lysas upp, känna mig trygg, hålla vikten av dig, och se en fantastisk regnbåge.. så länge jag kan, tills det att du ger dig av.


Valet börjar göra ont, och jag börjar bli hostig igen, jag är mer bländad och osäker än någonsin förut. 

Hur ska jag kunna leva som ingenting, när mina känslor för dig stärks varje dag.? Hur ska jag kunna låta det hända, när vi har ett bäst-före-datum? En dag då allt är garanterat att ta slut? 

Likes

Comments

Förlåt

Likes

Comments

Om du kom tillbaka, vad hade jag gjort?
Vad hade jag sagt, vad hade jag gjort?
Kom inte tillbaka, snälla. För då måste jag ta tillbaka dig, för du är samma som mig.
Kom inte tillbaka, snälla. För då måste jag lämna dig, för du kommer skada mig.

Det var en annan tid då, för inte så längesen egentligen.
Men vi visste ändå inte bättre. Jag förstod inte bättre.
Jag förstod inte vad jag behövde, och därför kunde du inte ge mig det. Jag förstod inte bättre, det gör jag nog inte nu heller. Jag tror för mycket på att det hade kunnat funka, mer än vad som är logiskt. Men just nu behöver jag inte logik, jag behöver inte rätt och fel. Just nu behöver jag, i ett kort ögonblick, få vara med dig.


Om du kom tillbaka, vad hade jag gjort?
Jag hade nog fallit igen, jag hade struntat i vad som hänt. Det hade nog tagit ett tag, för sånt fixar sig inte på en dag.. men när det kommer till dig är jag jävligt svag. I dina armar så känner jag mig vacker och underbar... så stanna borta... men kom hit.

Kom hit just nu, jag ber dig, så jag får hålla om dig och känna att du älskar mig. Kom hit just nu, för jag behöver dig...

Allting går åt helvete nu, och du kan vara min trygghet igen, kom hit.. var min vän.

Men the one that got away kommer inte tillbaka. Vi har lagt våra kort och det finns inget nytt spel att starta. Men låt mig iallafall tänka, drömma och hoppas.. låt mig känna igen, trots att det är på låtsas.

Likes

Comments

Klockan är egentligen inte så värst mycket. Strax efter 01, men jag är ändå så otroligt trött. Jag hade kunnat sova just nu, men jag vill inte. Jag vill inte sova, utav så många anledningar.


Jag vill inte blunda, för varje gång mina ögonlock sjunker ihop, och fransarna på mitt övre ögonlock möter fransarna undertill så ser jag dig framför mig. Jag ser dig framför mig och måste snabbt pressa ihop ögonen för att få bort illusionen. Jag kan nog aldrig öppna dem igen utan att släppa ut den där salta vätskan som kommer i små droppar ur det som enligt ögats anatomi kallas för tårkanalen.
Så jag vill inte självmant stänga ögonen just nu.

Jag vill inte slappna av. För varje gång jag gör det, varje gång jag slappnar av... Varje gång min kropp släpper all stress, så krampar den ihop sig utav tanken på din kropp, och vart den befinner sig, och varför den inte är precis här, tätt intill min, och jag finner min fysiska kropp i en fosterställning.
Så jag vill inte slappna av just nu.

Jag vill inte drömma, för varje gång jag drömmer, varje gång mina tankar får vandra fritt över en natt, när tankarna är utom min kontroll..Varje gång jag drömmer, så ser jag dig.. Jag ser dig och mig, tillsammans, som en gång innan, men inte som nu.
Så jag vill inte drömma just nu.

Jag vill inte somna, för att jag vet om att bara processen att gå från medveten om mina undantryckta känslor, till omedveten och maktlös över mina egna tankar, är en sån otrolig påfrestning. Så jag vill inte somna.
Jag vill inte sova, för jag vill inte vakna. Jag vill inte vakna, för varje gång jag vaknar så inser jag att ingenting var på riktigt, och jag måste helt plötsligt säga farväl till en dröm som jag egentligen vill drömma för all evighet, utan att någonsin behöva vakna och avsluta den.

Så jag vill inte somna, för jag vill inte vakna, för min vakna tid är den enda tiden jag inte får spendera med dig.


Förlåt

Likes

Comments