​Klockan är 04, min son trycker sig närmre mitt bröst som han äter från. Han vill vara så nära som möjligt, äter bäst på natten ifall han får ligga hud mot hud, med benen ihopkurade mot min mage. Han är beroende utav mig, liksom jag utav honom. Den närhet han gett mig alla de månader jag burit honom var självklar, men för varje dag som går blir det mer verkligt att han bara är till låns. Det är ett faktum att många kan ge honom närhet och kärlek. 

Ett faktum att han i framtiden kommer lämna mig för att älska någon som älskar honom i en helt annan kärleksrelation. 

Just där är jag rädd. Kanske för att jag själv så många gånger fått mitt hjärta och mina känslor totalt överkörda eller också ignorerade. Jag är rädd för att jag nu, från grund och botten, ska försöka forma detta lilla liv till att växa till en kille med respekt. En människa som värnar om andra människor. Det känns som en plikt och jag är livrädd.

-kommer jag kunna forma min son till att bli samhällets ideal? Mitt ideal? Hur i helvete kan jag låta mig själv sätta ett ideal? 

Jag själv behövde bryta mig fri, var en prövande tonåring som förmodligen gjorde mer skit än inte. Bröt mig fri från mina föräldrar och de lät mig testa mig själv och mina egna gränser. Ibland fick jag bukt på mig själv, och sen ibland gick det åt helvete då jag hamna upp med poliser. 

Och på min väg liksom för andra tjejer antar jag har jag mött så otroligt fina killar, liksom killar jag tänkt otroligt onda tankar om. Killar som varit osäkra på sin läggning, killar som varit sten säkra tidigt, killar som fått skit av sina polare. 

-din jävla toffel 

-din jävla bög 

killar som klassas som män som fortfarande varit osäkra. Så många unga kvinnor som nöjer sig, får hjärtat söndertrampat varje helg när hon ser honom stå med någon annan på nattklubben. Så många kvinnor som gör fan för sig själva för att vara allt för män som inte ens ser dom. Kvinnor som gör uppror, metoo. 

Mänmänmän. Fan jag älskar dom, men jag känner mig så liten bredvid. 

Men här ligger jag, med min son som trycker sitt huvud närmre och närmre, han nästan kvävs av mitt bröst, men han vill ha MIN närhet, jag är hans trygghet. Mitt sköra lilla liv. Han som jag älskar villkorslöst, det är han jag ska forma. Se till att han inte är killen som får tjejer eller killar att gråta i sin mammas famn. Se till att han inte blir den som får någon att känna sig mindre i hans närvaro. 

Allt detta pga min egen rädsla att öppna mig igen? Min sons uppväxt baserad på vad jag tagit mig genom? Så jäkla fel. Men jag hoppas så att vi lyckas han och jag. 

Kärleksfulla människor kommer långt och vinner ofta i längden, så att så länge vi kan värdesätta varandra och han kan bevara sin trygghet hos mig - så är jag övertygad om att han kommer krossa mitt ideal och bli en större och bättre människa än någon jag tidigare mött. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

WAOW. Måste börja med att säga; HAN ÄR HÄR. Min och Os son är äntligen här. Han är värd allt och lite till. Vår pojke kom på årets första dag efter en faktiskt jävligt ball förlossning. (Trodde aldrig att JAG skulle säga så)

Det har varit många, långa och otroligt prövande månader - både fysiskt och psykiskt. Mitt ena arbete gick efter många slitsamma månader i konkurs, dagen efter påbörjade jag en ny anställning i en klädbutik som jag stormtrivs med (både med kollegor samt arbete), som vanligt i kombination med några timmar på mc.


Det har varit jobbigt att tampas med mitt eget huvud och slappna av för att få god sömn. Har varit otroligt orädd men samtidigt livrädd för vad som komma skulle. Kämpade emot mitt huvud när tanken ”valde jag rätt” dök upp, för det är väl klart jag gjorde det? Sådär fick jag inte tänka, och gjorde jag det ändå så la jag mig och grät. Grät tills tårarna tog slut och jag somna.


Tro mig, min graviditet har varit otroligt lätt om man får säga så, jag vägrade ge upp på mig själv. Jag skulle fortfarande vara Nellie, min arbetsmoral fick aldrig avta, jag har varit rastlös, jag har varit svin trött, och lyckligtvis i det stora hela har min kropp och mitt barn mått bra.


På vägen har jag mött massa motståndare, fått höra det ena och det andra. Men jag har också gett mig fan på att mitt barn var mitt, valet hade jag gjort och jag var övertygad om att jag gjort rätt. Och avsett vad alla andra trott samt tänkt om mig, hur vissa ratat mig osv, så står jag här i slutändan med min son, MIN. Han är helt fantastisk. Och det kan INGEN ta ifrån mig. För jag står här rakryggad med något så fint att jag ibland får nypa mig i armen för att påminnas om att han, min Melker tillhör min verklighet.


Nätterna jag gråtit mig till sömns har varit otaliga. Tårar som runnit av inte bara ensamhet utan även av en helt fruktansvärd rädsla. Jag är 22 år, jag var livrädd för att livet skulle ta slut här. För det var vad jag fick höra. Hur begränsad jag skulle bli. Jag skulle spricka från a till ö och i slutet av dagen skulle jag vara som att knulla en trädgård. Det var lite av vad jag hörde. Förstår ni rädslan? Jag har sedan dagen jag tog beslutet att behålla mitt barn varit övertygad om att det kommer bli bra, men aldrig hade jag i åtanke vilka skador jag själv skulle kunna dra med mig.


Jag lyssnade till förlossningsskadade kvinnor som deltog i Malou efter 10. Hörde om hur jag skulle kissa på mig efter förlossningen, bajsa på mig under förlossningen. Fan verkligen. Fan ta detta samhälle som fick mig att må så dåligt och fasa inför något så fint. Att man råkar göra nummer två när man tar i för kung och fosterland för att få ut en människa ur ens kropp, det är en piss i Mississippi i det sammanhanget.

Jag läste om andra kvinnors rädslor i gravid grupper på fb, läste om hur de trasat sönder och hur deras män skämtsamt bett om ett extra stygn ”;)”.


Till alla er; FUCK YOU.


Dagen innan mitt barn föddes så låg jag med otroliga förvärkar. Jag mådde skit verkligen. Jag hade jobbat dagen innan (30/12) och vaknade vid 03 (31/12) av något som kändes som extrem mensvärk. Hela dagen låg jag och tampades med känslomässiga stormar samtidigt som jag fasade inför att blotta hela mig och gå sönder framför helt främmande människor. Vid 23 åkte jag och mamma ifrån nyårs firandet för att få en sovdos på förlossningen. Jag var beredd på att bli hemskickad och förde under hela dagen och kvällen en konversation med O. Han tog det lugnt med sitt nyårsfirande för vi båda var införstådda med att det kanske inte skulle ske inatt, men det skulle ske snart.


Jag och mamma åkte hemåt igen, hon och Niklas fick hjälpa mig ut ur bilen då min kropp reagerade så märkligt på sovdosen jag fick. Väl i soffan somnade jag som en stock. Fram tills 05 då jag vaknade av ännu värre och starkare smärtor. Jag tappa upp ett bad i badrummet hemma hos mamma i hopp om att värkarna skulle avta eller bli mildare. Det funkade inte alls..


Tillslut blev klockan 08.40 och mamma gick upp. Jag kunde inte längre hantera smärtorna utan hängde i kanten på soffan och försökte andas mig igenom mina nästan 2 minuter långa värkar.

Strax efter 09 åkte vi in till förlossningen igen och väl där var O för att möta oss. Han gick mot oss och tillsammans med mamma stötta dom mig genom de värkar jag fick innan vi kom in till lasarettet och förlossningsavdelningen.


Jag blev direkt tilldelad ett rum utan någon undersökning och så fort vi gick innanför dörrarna kastade jag mig över handfatet för att stödja mig genom värken som kom. Barnmorskan tog snabbt och väl hand om oss alla måste jag säga. Hon bad om mina papper och läste igenom mitt förlossningsbrev som nästintill enbart handlade om min rädsla för att trasa sönder.


Blev uppkopplad med ctg och även tilldelad sjukhuskläder innehållande: sjukhusdress, nättrosor med gigantisk binda liknande en blöja. Jag skämdes lite inför o och mamma men sa ingenting, det var ju såhär det skulle vara.

Blev introducerad för lustgasen men tyckte den var obehaglig i det skede jag var i. Upplevde att jag inte hade kontroll på mitt huvud då det snurrade som aldrig förr och den hjälpte inte riktigt till genom värkarna. Kände mig full helt enkelt och tyckte att det kändes fel.


Kort därefter bad jag om epidural, mest för att jag inte ville att det senare skulle vara försent och delvis för att jag skulle få sova en stund till. Och Waow säger jag bara. Vilken lättnad det var och vilken fantastisk läkare som gav mig det.

Jag satt framåtlutad i barnmorskans famn samtidigt som nålen gick in i min rygg, de sa att det skulle kännas lite smärtsamt men jag kände mest lättnaden. Efter detta fick jag två värkar som epiduralen inte hann ta och efter det kurade jag ihop mig i den lilla sängen med o för att sova en blund.


Lite drygt en timme senare blev jag väckt och barnmorskan tog vattnet på mig. Jäklar vad det forsade. Tackar mycket för den osexiga bindan. Sedan gick jag en runda med mamma på avdelningen, otroligt obehagligt då det konstant sipprade vatten.. Vi satte oss ute i ett väntrum och konverserade med O och hans pappa som kommit dit. Väl tillbaka på rummet blev jag försedd med värkstimulerande för att inte stanna av förlossningen. I samband med detta undersöktes jag och konstaterade att jag var öppen 7cm. Efter det gick vi något varv till på avdelningen fram tills det kändes som något höll på att trilla ut genom mig. Det var en otroligt märklig känsla. Jag visste inte om jag skulle knipa emot eller trycka på. Vi gick in på rummet igen och jag tänkte gå på toaletten när jag istället fick be om en undersökning. Jag våga inte sätta mig ner pga trycket.


Helt plötsligt var det dags att krysta?? Jag var helt öppen, på nolltid. Från ingenstans kröp sig en otrolig smärta på igen. Epiduralen hade motverkat smärtan från öppningsfasen, nu var det dags för sluttampen av smärta.


Jag minns hur jag krampaktigt höll om mamma, hur Oscar stod med och pusha, hur lustgasen plötsligt var helt fantastisk. Den hjälpte mig kontrollera den knappt outhärdliga smärtan. Efter en kort stund bytte mamma och o plats och jag fick fantastiskt stöd genom att ha honom där.


I samma skede som barnmorskan berätta att det var dags att verkligen krysta och visade hur jag lättast gjorde, började tårarna rinna. Hur fan skulle jag klara detta? Att krysta ut mitt barn genom något så ömtåligt? Jag skulle ligga här fullt blottad inför min mamma och mitt ex, pappan till mitt barn och gå sönder och samman. Jag var livrädd och minns hur jag mellan värkarna grät och uttryckte hur jag aldrig skulle klara detta. ”Jag går sönder nu, jag känner det”.


Samtidigt som jag var okej med tanken att gå sönder, så länge jag fick hålla om min son, så var jag så åt helskotta rädd för allt jag tidigare hört. Jag ville inte gå sönder inför människor jag håller så nära mig.


”Nellie du har inte gått sönder”

Jag fick höra det flera gånger, ändå trodde jag inte på dom. För tro mig, allt kändes som ett öppet brännande sår. Smärtan var total, ändå minns jag inte exakt hur ont det gjorde idag.


Under tiden jag kämpade mig genom krystvärkarna så förberedde en sköterska mig för Melker. Ctg kopplades helt ifrån, rocken öppnades, det var snart dags!


”Nellie man kan känna honom nu, vill du känna på honom”

Jag fick panik. Jag ville bara att han skulle ut och tackade nej. Kort därefter fick jag panik, o kanske ville känna på honom? Men som tur var så var vi eniga i att han skulle ut nu. Inget dra ut på tiden känna osv, bara en väg och det var ut.

Mitt i detta fick jag panik över hur torr jag var om läpparna och krävde mitt läppsyl. (Man blir otroligt torr av lustgasen både om läpparna och i munnen) fick även ramlösa av o med jämna mellanrum, även om jag oftast vägrade dricka.


Minns känslan av hur huvudet kom ut. ÄNTLIGEN. De sa att jag kunde slappna av, lättare sagt en gjort. Vid nästa värk kom han upp på mitt bröst. Han var här, vår son. Jag kunde inte släppa dom med blicken. O och Melker. Det var så fint.


Drygt 20 minuter senare kom moderkakan och sedan klipptes navelsträngen av o. Det har blivit någon jävla hysteri kring sen avnavling och jag hoppade av någon anledning på det tåget. Direkt efter detta blev jag undersökt precis som jag ombad i förlossningsbrevet.


Det var en smärtsam undersökning måste jag säga. De trycktes på min otroligt ömtåliga mage för att få ut rester utav livmodern och alla hinnor. Något jag aldrig tidigare läst eller hört om. Fy fan vilken smärta det var, nästan värre än den tidigare smärtan. Det konstaterades att jag inte hade spruckit alls, det jag varit så rädd för.. återigen - fan ta er som framkallar denna rädsla hos oss kvinnor.


Melker fick ammat och vi alla fick landa i att han nu fysiskt fanns med oss. Vi kunde nu både se, höra och röra vid honom. En helt magisk känsla. O höll honom hud mot hud intill hans bröst och mitt hjärta slog dubbla slag. Det var så fint.


Allt här är i sådan röra, både gällande tid och vad som egentligen skedde när. Men jag fick duschat iaf och Melker blev vägd samt mätt. 3820g och 51 cm lång. 10 fingrar, 10 tår och helt perfekt.


Vi fick rum på bb, avdelningen där man fick vara självgående pga inga komplikationer hos varken mig eller bebis. Mamma och O körde och köpte donken och sedan sov O kvar med oss.


Dagen efter bad jag om att få komma hem. Så vid eftermiddagstid (självklart efter möte med läkare osv) så blev vi hämtade och körda hem till mig.


Idag är Melker 3 veckor, vi kämpar lite med mjölkproteinallergi och vissa gnälliga nätter. Han är värd allt.

Jag mår bra och har gjort det sedan duschen på förlossningen haha.. det var första gången jag vågade känna efter hur jag egentligen mådde. Jag kissar inte på mig, jag är ute och går de dagar jag vågar mig ut från min bebisbubbla. Jag känner mig som en levande napp, torkar kiss bajs och kräk. Men jag gillar det.

Och till alla er blivande mammor, var inte rädda inför förlossningen. De är utbildade till att göra jobbet de gör. Går man sönder så gör man, skiter man på sig så gör man. När ni får upp ert barn i er famn så är de det ända som betyder något, jag lovar.



Likes

Comments

Efter mycket övervägande så bestämde jag mig för att öppna upp här igen. Mobilen och datorn är tyvärr bekvämare produkter för att skriva ner mina tankar i än dagboken.


Mitt förra, väldigt omtalade inlägg valde jag att avpublicera.. men för er som missat och vill veta så blir jag förälder i början av januari.

Det har varit en otrolig kamp med mig själv denna tiden. Jag har varit väldigt glad, samtidigt otroligt ledsen över hur snabbt mitt liv vände samt hur fort människor jag älskat valt att vända mig ryggen.

Imorgon går jag in i vecka 31, mindre än 70 dagar kvar tills jag är beräknad att få hålla om min skatt. Jag längtar så! Är trött på att vakna om nätterna och räkna revben haha.. för tro mig, den lilla skrutten kan sparka hårt och revbenen är målet vid varje spark. Känns som jag bär ett band blåmärken runt bröstkorgen.. man blir påminnd om att man lever åtminstone ;)

Planeringen inför hans ankomst börjar bli påriktigt. Jag och hans pappa var igår och köpte en fin barnvagn samt lite komplement till hans garderob de första månaderna. Hans spjälsäng är på plats, en fantastiskt fin sebra säng som jag fick av min mamma och hennes man! Är så glad för den.. önska att jag själv var bebis igen och fick sova där i.

Har fortfarande svårt för att kalla mig själv för mamma, har inte riktigt smält det ordet än. Det är ju så känsloladdat.. känns mer naturligt att kalla hans pappa för just pappa, vilket är något märkligt kanske haha. Men allt faller mer och mer på plats.

Vi mår bra iallafall! För att uppdatera er oroliga själar som läste mitt förra ganska uppriva inlägg. Jag kommer förmodligen inte uppdatera här om pappan till mitt barn, inte heller om vår relation då det senast blev så fel.


Likes

Comments

Hej! Nu är jag tillbaka & ska försöka blogga så mycket som möjligt!
I torsdags morse kom jag, bästavän & hennes pappa hem från en super mysig resa i Italien. Det var verkligen en välbehövlig resa där lugnet var en stor del av vardagen. Det fanns inga måsten, det var helt enkelt en perfekt resa där vi alla kunde slappna av.

Väl hemma var vardagsstressen tillbaka med alla små måsten.. Men det är bara att köra på, bland annat med jobbansökningar..











Likes

Comments

Efter en hektisk dag bestående av att pussas en del, rusa hem för att packa, 190 till jobb & sedan hem för att packa det sista, är jag, bästavän och hennes pappa påväg till Italien!! Hur gött?!

Uppdateringen lär därav vara lägre än lägst men lovar att uppdatera massor senare. Nu ska vi bara njuta & ta det lugnt. Ta hand om er här hemma.



Likes

Comments

Hoppet höjs lite varje dag för vår kämpe. Har långa konversationer med alla fina vänner & tillsammans håller vi alla tummar vi kan för vår fina vän.

Annars idag har jag varit fruktansvärt seg. Har sovit nästan hela dagen & klev först upp vid ca 17 på kvällen. Har gått runt & hostat och frusit samt bakat, dock för att vara sysselsatt. Snart är det dags att lägga mig för att sova & vakna pigg imorgon då jag har massor att göra..


Likes

Comments

Allt har varit bra med mig & livet har flutit på fram tills i fredags. Sen dess har jag varit tom på ord. Har känt mig så hjälplös, orolig, förvirrad & framförallt ledsen. Lever på hoppet just nu kan man säga.. Så för att undvika deppiga texter här kommer jag uppdatera när läget känns mer stabilt.


Likes

Comments

I fredags väckte pappa mig tidigt för att åka på vår efterlängtade Köpenhamns-tripp. Strosade rundor bland Köpenhamns mysigaste gator, åt god mat, drack gott & shoppade. Innan vi begav oss hemåt så gick vi inom hard rock café för att äta vår favvis mat.








Likes

Comments

Hej! Kände att jag behövde lite förändring vilket resultera i att byta bloggportal. Har bloggat här på nattstad förut och trivs bra här. Hoppas samtliga läsare väljer att följa mig hit och vill vara med och läsa mer om min vardag än någonsin tidigare. 

Idag steg jag upp redan 06.30 för att passa mina småsyskon då mamma skulle iväg till läkaren. Har lämnat Klara och Hampus i skolan och Maja och Lisa på dagis, så nu är det bara jag och Agnes hemma. Funderar på att åka iväg till väla en sväng för att boka tid till mina ögonfransar samt fylla på lite i min höstgarderob.. Stay tuned

Likes

Comments