Marilyn Monroe spelade Nell Forbes i filmen "Don´t Bother To Knock" (1952).

Därav mitt bloggnamn. Min favoritfilm med min stora barndomsidol.


FOTO: Jag

Så här ser mitt rum ut på behandlingshemmet

FOTO: Jag

Efter lunch tog jag en promenad till en park - ensam.

FOTO: Jag

Jag satt i en liten bänk av trä, uppe i kullen och tittade över samhället. Tänkte på behandlingshemmet och min framtid. Jag skrev ner i en liten block på vad jag ska säga till föreståndarinnan imorgon. Jag satt länge och tänkte och tänkte. Jag flyttade mig till en större bänk med bord av trä i närheten. Jag bad till Gud att skicka en ängel till mig för jag ville prata med nån med teckenspråk. Därför att jag kände mig så ensam och behövde nån att prata med. Nån som förstår mig fullständigt. Efter en stund kom en man med en (!) motorsåg. Han hade en hjälm och hörselskydd på sig. Vi hejade och han gick förbi mig. Mannen jobbar för kommunen. Och jag tänkte - han är ingen ängel.

FOTO: Jag

När jag såg de mörka högarna, tänkte jag att det kanske bor några små gnagare där. Här kan man grilla korv/hamburgare och har det mysigt. Hundar som springer runt, barnen leker, vuxna spelar badminton, frisbee och sånt, tänkte jag.

FOTO: Jag

Många vita blommor - i februarimånad!

FOTO: Jag

Jag var på parken i över en timme. Sen promenerade jag långsamt tillbaka till behandlingshemmet.

Likes

Comments

Den här historien hörde en kvinnlig dansk journalist när hon var i USA. Hon påstår att det är kvinnan som var med om händelsen som har berättat den för henne. Den här kvinnan hade varit borta hos bekanta och skulle åka hem i bil. Det var mitt i natten. När hon åkte ut från parkeringsplatsen, la sej en stor långtradare alldeles bakom henne och lyste in i hennes bil. Ljuset reflekterades i backspegeln och bländade henne. Hon tyckte det var ett ovanligt dumt skämt. Ute på motorvägen hängde sedan långtradaren efter henne kilometer efter kilometer och lät hela tiden sina strålkastare lysa in i hennes bil. Hon saktade farten för att ge den tillfälle att köra om. Det var någonstans i mellanvästern med ändlösa raksträckor, så det hade inte varit svårt att passera. Men långtradaren höll sej bakom henne, och när hon körde av vägen och stannade, så stannade den också. Kvinnan var nu ordentligt uppskrämd. När hon vände sej om, såg hon bara ett batteri av bländande lampor och ovanför dem en svart vindruta. Sista biten körde hon på allt vad hon orkade. Hon kom fram till huset där hon bodde, rusade ut ur bilen och skyndade sej in. Genom ett fönster såg hon hur den jättelika lastbilen stannade bakom hennes bil. En man hoppade ner på trottoaren och gick fram till hennes dörr och ringde på. Vid det här laget var kvinnan alldeles paralyserad av skräck. Hon var ensam hemma, och mannen därute upphörde inte att ringa. Till sist öppnade hon, beredd på att råka ut för vad som helst. Långtradarchauffören talade om att han hade råkat titta in i hennes bil när hon åkte ut från parkeringen. Då hade han sett en man i baksätet med en kniv i handen. När han slog på strålkastarna hade mannen duckat. Det var därför han hade följt efter henne hela vägen hem. Det hade varit enda sättet att rädda henne från mördaren i baksätet.

(i början av 1960-talet)

Ur en bok Råttan i pizzan av Bengt af Klintberg (1986)

Likes

Comments

Idag vid matbordet vid 17:00-tiden, efter vi hade ätit, började en av patienterna till och med vårdpersonalen, som inte är legitimerade sjukskötare, prata om sex. De säger saker om fitta och kuk och porr och så vidare. Jag blev chockade över deras sexprat vid matbordet. Jag var upprörd att jag gick ifrån matbordet utan ett ord. Jag fattar inte att vårdpersonalen pratar snusk. Det har hänt tidigare att de pratar saker som inte passar på ett behandlingshem.

Under helgen diskade jag av vänlighet. Vad jag inte visste låg två stora köksknivar under smutsdisken. Jag diskade och då såg jag de två stora köksknivarna och tog upp dem båda, och tittade rakt i ögonen på en av vårdpersonalen. Jag sa att det inte var bra att ha dem där i disken när jag som patient diskade och jag kunde ha skadat mig själv, och hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, utan bara tog knivarna ifrån mig. Jag gick direkt till mitt rum.

Och vi patienter måste följa våra egna schema, som skolschema. Enligt min schema måste jag promenera tre dagar i veckan, tvätta en av bilarna en gång i månad, storstädning i slutet av varje månad och vissa dagar ska vi städa i köket, skura golvet...det här är år 2018!!

De två gångerna jag var inlagd på en samma slutenvård i Norrland, hade jag inte schema. Patienterna hade inte egna schema, utan vi var där för att vårdas för våra psykisk ohälsa. MEN HÄR PÅ BEHANDLINGSHEMMET I SKÅNE ÄR HEMSKT!!!

Jag tänkte: vad f*n är det här för behandlingshem!? Jag tycker inte alls om den här vardagen! Om jag hade vetat om det här, då skulle jag aldrig ha åkt hit.

Likes

Comments