För ett år sedan var vi alla ett år yngre. Vissa var inte födda då, och vissa som levde då, för ett år sedan, lever inte nu. Våra små hjärtan växer och blir stora så fort. Varje ögonblick är viktigt att ta tillvara på, för de kommer aldrig tillbaka. Någon gång kommer den sista blöjan att bytas, en sista gång kommer man att springa in med andan i halsen mitt i natten, för att trösta ett ledset barn som haft en mardröm. Någon dag blir den sista dagen som man får mata sitt barn med ett flygplan, som egentligen är en sked, en dag slutar man att tjata om den där saken, som man tjatat på i månader, som de sedan gör helt självmant, som de sedan kan helt utantill, för resten av livet. En dag är sista dagen man tar på sitt barn skorna, och en dag släpper de ens hand när de ska gå över gatan.

De var så små och fina för ett år sedan, och liks fina nu. Våra små ❤️

Om jag ska vara helt ärlig så är Neima bättre än mig på att lägga pussel. Inte för att jag är något proffs eller så, men hon lägger utan problem pussel på 72 bitar helt själv. Det är säkert inget onormalt med det för en treåring eller så, jag menar inte att hon är ett underbarn, men ändå, coolt. Hon lärde ju sig nyss att säga sitt namn, och att klä på sig sina skor, typ. Hon blir så stor nu plötsligt. Går upp på natten och kissar och går sedan och lägger sig igen. Hon har varit helt utan blöja, dag och natt sedan i höstas och gör saker som stora barn gör. Jösses. Vår treåring! 💕

Fredag! Äntligen. Dock började dagen med skrik och gråt så fort pappan gått till jobbet. Det är inte lätt att göra rätt när allt är fel och man är tre år och inte vet vad man vill. Men nu är det bättre.

Planen är att åka och handla och att sedan baka med Neima. Vi brukar baka nästan varje fredag.

På bilderna var vi ute vid lekplatsen jag och de små. Trots kylan vill de aldrig gå in. Och Neima ska prompt cykla överallt nu när det är isgata och allt.

Ha en fin dag 💫