Virrvarret, femårsstisset & åldrandets närvaro

Ibland springer tankarna ifrån mig. De springer runt och hit och dit och blir ett dimmigt garnnystan fyllt av diverse tankar jag inte kan härbärgera riktigt. Jag känner mig som ett barn som har bråttom till toaletten samtidigt som hen måste berätta något för en mamma eller pappa & därför står och stampar på samma plats om & om igen tills det viktigaste är sagt. Jag bara måste få de där tankarna ur mig, och låter min man bli bollplanket.

Visste du att ****** på riktigt tyckte Trump kunde vinna? För att han ”har gjort bra saker”? Vad exakt är bra?

Fi hinner inte ge någon reaktion innan jag fortsätter

Har du tänkt på hur olika vi är? Du spelar datorspel & jag läser om kompost och gödsel.

Jag skulle kunna tänka mig att måla om badrumsmöblerna, en kollega till mig har gjort det så fint. Ja, inte nu, men när hyllan & skåpet under handfatet börjar bli slitet.

Fi tittar på mig och vänder bort huvudet igen. Som att det är bäst att ignorera sådant man helst inte vill uppmuntra ungefär.

Fan! Nu vet jag vad som saknas. Jag har inte druckit te ikväll! Förresten, kan du hämta Mi:s höstskor på förskolan imorgon efter jobbet? Hon lär inte gå dit nästa vecka heller. Har du sett smittspridsökningen? Jisses alltså.

Fi svarar något om att den andra vågen är här som de sa i våras & han kan hämta skorna.

Vad bra. Jag tror förresten att jag bara ska lita på universums energier när det kommer till det där med jobbet. Det blir ju som det blir oavsett. Och på tal om något helt annat, vad tror du **** menade med det där hen sa?

Eller, det kan ju jag skita i. Svarar jag mig själv innan Fi hunnit svara. Han mm:ar medhållande.

& sådär fortsätter vår kväll. Jag kan inte låta bli att pocka på hans uppmärksamhet också bara för att. Det har blivit så välbekant. Han retas med mig, antyder att mina energinivåer tyder på drag av en typ av diagnos. Jag antyder då om att hans ensidiga fokus tyder på en annan. Vi ler båda.

Jag tycker om att åldras med dig säger jag och reser mig upp ur fåtöljen.

Tack för påminnelsen svarar Fi med glimten i ögat. Vi har pratat om åldrande sedan jag upptäckte de blå zonerna. Fi har goda gener för att bli gammal vilket jag inte har. Han kompenserar med att ha hamburgare som favoriträtt & jag kompenserar med att allt som oftast äta så oförskämt präktigt mycket grönsaker, det måste jämna ut oddsen något. Vi båda är påväg in i någon slags ålderskris. Inte för att vi är så värst gamla, utan snarare för den smärtsamma medvetenheten om att åldrandet faktiskt sker. Åldrandet blir mer närvarande med barn. För varje centimeter barnen växer & blir klokare , blir vi äldre & mer stilla i det välkända. I det vi kan, har levt i, är trygga med. Vilket till och med sättet att göra samtal på visar.

Och ändå, och ändå känner jag mig som en kissnödig femåring med hela bröstkorgen fylld av viktigheter att berätta.





Gillar

Kommentarer