Tio år tillsammans alldeles snart

2021 är året då vi firar tio år tillsammans som par. Jisses. Vilken ynnest och fy bövelen vad svårt det är.

Men, det blir faktiskt bara bättre och bättre.

Inte jämt och alltid. Men livet för med sig saker alldeles av sig självt, och det är det som gör det så svårt att leva tillsammans. Det är det som gör det så fint att få leva tillsammans. För varje händelse man delar skapas ett nytt lager i relationen. Som , om det vill sig väl, binder samman ännu mer. Det finns liksom mer och mer att älska, fler lager.

Ibland är det också det som är svårt. Och då hamnar man i de där vägvalen ”Vill vi leva tillsammans?”.

Ja. Ja. Ja. Jämt och ständigt. Vi är inte ett sånt där par man kunde gjort något kärleksfilm om. Vi är de där som började i samma gymnasieklass och blev kompisar omedelbart.

Sen riktigt bra kompisar. Och sen växte det där.

Tre år senare blev vi tillsammans. Och flyttade snart ihop. Och skildes åt igen, för studier. Sen flyttade vi ihop igen. Och sen har vi liksom varit ihop. Jämt. I tio år. Har gått igenom mycket av sådant livet för med sig, som vi alla får våra beskärda delar av.

Sen blev vi föräldrar tillsammans. Ett gemensamt livsprojekt oavsett hur vår relation ser ut i övrigt, det är en tyst överenskommelse. Att se F med barnen gör mig ännu mer kär. Han är fin den där tänker jag då. Strunt i slarvet. Det spelar ju faktiskt inte någon roll egentligen.

Vi är så olika. Det gör ingenting enkelt, men dynamiskt. Vi börjar bli bra på det där nu, anpassar och låter det vara en tillgång istället för småkiv, irritation.

Tio är tillsammans alldeles snart, ja jisses. Vilken ynnest ändå. Min bästa närmsta vän, min livs kärlek, min favorit av alla alla (förutom barnen då). Så bra att det blev såhär, för med kärlek är inget enkelt eller självklart. Det är nog bara att göra sitt bästa och hoppas på lite tur.


Gillar