Tid

Tid. Vilket elände att förstå sig på. Klockan säger ju inte ”tick tack” egentligen. Den säger snarare ”tick tick tack tick tack tock tick tack tack tock” eller något liknande.

Den kan gå i cirklar. Eller vara ett rakt sträck. Eller bli en spiral. Eller inte kunna beskrivas allt. Tiden är föränderlig och olika för jämnan. Den är inte pålitlig. En minut kan vara i år, och vissa dagar hinner knappt börja innan de är förbi. Sedan, i efterhand, så är det som att du håller tiden i din hand & samtidigt rinner den dig mellan fingrarna.

För mig har tiden varit något abstrakt, som inte syns eller känns eller går att ta på. Sen kom de senaste tre och ett halvt åren. Vi fick barn och andra saker hände, så som det är i livet. Nu är tiden påtaglig. Den går att ta på. Den känns, och den syns. Jag känner tiden inuti, i tankarna och jag kan ta på tiden när jag rör vid kroppen som är förändrad. Och två små barn blir som en slags klocka. De blir äldre och lär sig mer för varje dag. De blir en ständig spegling av att tiden går. Att om de blir äldre måste också vi åldras. Inte jämt, nej. Vissa halvår kan jag känna mig yngre. Andra halvår, som det senaste, kan jag växa ikapp min ålder och än mer.


Tick tick tack tick tock.


Ett halvår som är tio år.

Och om tio år kommer allt kännas som ett ögonblick. Ett dimmigt töcken & samtidigt det klaraste som finns.

Gillar

Kommentarer