Sprickan som kanske är ett panoramafönster

Genom en liten glipa tar sig ljuset in. Det når diskbänken. smulorna från frukostmackorna badar plötsligt i det. jag är tvungen att stanna upp, hålla i mig och ta ett djupt andetag. för säkerhets skull lägger jag på ett brett leende & blundar.

Genom en liten glipa tar det sig in. Det når bröstfickan på en fläckig solkig t-shirt. Det värmer just där hjärtat sitter. Jag är tvungen att känna efter med fingertopparna nedanför nyckelbenet. Jo. Där värmer det.

Genom en glipa tar det sig in. Ljuset. Äntligen når det in. I oktobermörkret syns det. Hörs det. För nu har flyttfåglarna styrt kosan söderut och kvar är vi i tystnaden.

Genom glipan. Som kanske är en spricka. Som kanske är ett helt panoramafönster, där tar det sig in. Ljuset. Lägger sig mot varje molekyl det möter. Värmer det som är kallt. Sakta tinar vi upp.

Kanske ska det slockna. Kanske lyser det starkare. Kanske måste det inte spela någon roll. Kanske kan jag bara stå där vid diskbänken och le fånigt till ljudet, sorlet, av de som blivit mina personer. Det är så skönt att äntligen få le fånigt igen. I glipan, mellanrummet, i stillheten mellan in och utandningen. För ett ögonblick ler jag fånigt & badar i ljuset av glädjen som värmer bröstet.

Gillar

Kommentarer