Spindelrädslan

Jag minns ögonblicket då jag blev spindelrädd. Jag var elva eller tolv år och hade följt med en vän till hennes släkts sommargård i Halländska skogar. Nere vid sjön fanns en brygga, en bastu, en liten jolle & en roddbåt. Om man rodde längs med vassen bortåt skogen västerut kom man snart till solbryggan som tillhörde släktgården. Den kallades så av det enkla skälet att där var sol hela dagarna. Vi rodde dit och lekte utan att bry oss det minsta om solande, men desto mer om allt som kunde hända i leken som skeppsbruten på den där flotten. En dag när vi rodde ut till solbryggan möttes vi av en stor spindel på bryggan. Jag hade aldrig sett en så stor spindel och förstår fortfarande inte vad det var för en sort men oavsett så triggade den igång min rädsla för dessa krälande mångbenta djuren.

Oftast har det gått att komma undan dem nått sånär, fram till nu då. Nu när vi flyttat till hus med källare som är fullständigt belamrat av spindlar. Jag har aldrig varit med om något liknande, de är överallt! De är stora & små & snabba & långsamma & fruktansvärt retsamma. Jag dödar dem utan minsta samvetskval... när jag lyckas samla tillräckligt med mod för att göra det & när de råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

I den här förskräckliga spindelhistorian finns egentligen bara två saker som är positivt, det ena är att jag håller källaren välstädad så att de iallafall inte ska bygga bo i högar av prylar eller i dammet. De får i varje fall hålla sig i sina vrår & gömmor. Det andra positiva är att det på sikt bör dämpa spindelfobin att utsätta sig för dem i den här omfattningen, det är i varje fall vad jag inbillar mig...

Gillar

Kommentarer